Al-Qaidas attentat den 11 september 2001 skapade en brutalare och mer osäker värld 

Den 23 februari 1993 detonerade en bomb i garaget under det norra av World Trade Centers två torn i New York. Bomben hade placerats i en skåpbil parkerad av en grupp män som hoppades att explosionen skulle få den 526 meter höga byggnaden att välta över sitt södra tvillingtorn. Men sprängladdningen visade sig vara för svag. Tornen rasade inte. Dessutom greps flera av attentatsmännen och kunde förhöras av amerikansk säkerhetstjänst. De visade sig ha koppling till en för de flesta då okänd terrororganisation, al-Qaida, som opererade från Sudan i Nordafrika under ledning av Usama Bin Ladin. En av de män som förhördes var hjärnan bakom attacken, kuwaitiern Ramzi Yousef. 

Åtta år senare skulle Yousefs morbror Khalid Sheikh Mohammad lyckas med vad brorsonen inte klarat av. Efter år av planering och förberedelser, operationer i flera länder och med ett stort antal inblandade kunde Usama Bin Ladins al-Qaida med Khalid Sheikh Mohammads hjälp genomföra världshistoriens kanske mest spektakulära terrorattentat. 19 specialtränade män kapade fyra flygplan varav två flögs in i World Trade Centers torn, som båda kollapsade. Nästan 3000 människor dog och tusentals ytterligare skadades. Det tredje planet kraschade in i Pentagon medan det fjärde störtade på ett fält i Pennsylvania. Planen var att det skulle träffa Vita huset eller Kapitolium. Genom den samordnade attacken ville al-Qaida pulvrisera symbolerna för USA:s ekonomiska, militära och politiska makt. 

I Al-Qaidas krig, den första delen av journalisten Jens Nordqvists trilogi om 11 september, kriget mot terrorismen och Islamiska statens framväxt, skildras Usama Bin Ladins liv, från uppväxten i den saudiska eliten till att bli världens mest eftersökta terrorist. Bin Ladin valde bort ett liv i lyx och bekvämlighet för att i stället engagera sig i kriget mot islams fiender. Han blev ryktbar för sina insatser i Afghanistan under kampen mot Sovjet på 1980-talet och använde sedan sina pengar och sin prestige för att bygga upp organisationen al-Qaida och inte minst för att finansiera planeringen och genomförandet av terrorattackerna den 11 september 2001. 

I dag har vi en sorts facit i hand. »Nog borde det ha gått att förhindra« kan man då tänka. »Nog borde någon ha sett varningssignalerna.« Det var det också många som gjorde och det är med frustration man läser om de underrättelserapporter som månaderna före attentatet varnade för att al-Qaida planerade en större attack. Men som alltid var hoten och utmaningarna många, den geopolitiska situationen svårnavigerad och få utöver Usama Bin Ladin och Khalid Sheikh Mohammad hade fantasi nog att föreställa sig ett scenario som det som skulle utspelas den där dagen för nu drygt 20 år sedan och i vars skugga vi ännu lever.

Som journalist skriver Jens Nordqvist rappt och medryckande. En stats- eller religionsvetare hade velat dröja kvar och borra djupare, medan Nordqvist vill fort framåt och är mer intresserad av dramaturgiskt värdefulla detaljer än av att försöka förstå våldets psykologiska, sociala eller politiska mekanismer. Men han försöker hur som helst att sätta in al-Qaida i ett vidare historiskt och geopolitiskt sammanhang. Ambitionen är god, men ibland blir hoppen i tid och rum väl drastiska och i kombination med att en del bärande begrepp inte tydligt introduceras eller definieras kan det bli svårt för en läsare utan förkunskaper att hänga med i svängarna. Framför allt när jag läser den första av de tre böckerna får jag en känsla av att en ivrig redaktör har strukit i texten för att komma ner i omfång, och att man sedan inte haft tid att arbeta in nödvändiga bryggor och begreppsförklaringar.

För att förstå al-Qaidas framväxt hade boken också vunnit på en tydligare redogörelse för fenomenen salafism och islamism och för deras överlappning i den jihadism som al-Qaida är ett uttryck för. Jihadism är i sammanhanget ett begrepp för islamiskt legitimerad våldsanvändning i syfte att uppnå sociala och politiska mål.

I Nordqvists historieskrivning får Muslimska Brödraskapets postkoloniala ressentiment, staten Israels tillkomst och arabländernas nesliga förlust i sexdagarskriget 1967 utgöra bakgrund till jihadismens framväxt. Det är naturligtvis korrekt att Israel och dess allierade är gemensamma mål för de flesta jihadistiska och islamistiska rörelser. Vi finner otaliga exempel i Usama Bin Ladins egna utbrott mot »korsfarare och sionister«. Men för att förstå framväxten av efterkrigstidens jihadism skulle boken vunnit på att skilja mellan reformism och fundamentalism, och att utöver fokuset på Israel och USA även redogöra för de inomislamiska konflikter som bidragit till händelseutvecklingen.

Fundamentalism är ett begrepp som kommit att användas om religiösa strömningar som endast erkänner den egna religionens grundläggande byggstenar, som strävar efter att återskapa vad man anser vara dess ursprungliga uttryck. Fundamentalister vänder sig därför mot sådan kreativitet, uttolkning och förändring som annars är utmärkande för religiösa traditioner. 

Kritiken riktas alltså inte minst mot trosfränder, vilka anses ha avvikit från eller korrumperat den ursprungliga läran. Ursprungligen användes begreppet i relation till bibeltrogen väckelse i det sena 1800-talets USA. Inom islamisk historia har tänkare och grupperingar framträtt sedan i alla fall 1200-talet vilka liksom vår tids salafister vill återskapa vad de menar vara autentisk islam. Salafism är emellertid ingen enhetlig rörelse, och majoriteten tar avstånd från såväl politisk inblandning som från våldsmetoder för att nå sina mål. Det finns också olika uppfattningar om hur man ska agera mot de som uppfattas som otrogna eller avfällingar. Bland de salafister som förespråkar våld är det vanligt att göra bruk av vad som benämns takfir, att utpeka någon som själv kallar sig muslim som en otrogen (kafir) och därför ett legitimt mål för våld. 

Det finns och har länge funnits motsättningar mellan fundamentalistisk salafism och aktivistisk islamism, men också överlappningar och det är i dessa överlappningar som den moderna, våldsbejakande salafistiska tendensen tar form.

I relation till salafismen är det olyckligt att Nordqvist även kallar Muslimska Brödraskapet för fundamentalister. Snarare än i fundamentalism har Muslimska Brödraskapet sina rötter i religiös reformism. Liksom fundamentalister vill reformister återvända till källorna, men med ambitionen att genom nytolkning utveckla religionen i en riktning som gör den bättre anpassad att möta samtidens utmaningar. Reformistiska rörelser utvecklades i flera muslimska kultursfärer under 1800-talet och det tidiga 1900-talet och dessa utmärktes både av en kritik mot islamisk traditionalism och av starkt antikoloniala och antivästliga drag. Mest känd är Nahda-rörelsen i Egypten. Den var ursprungligen en progressiv strömning med panislamiska ambitioner men utvecklade snart mer konservativa och konfrontativa uttryck, inte minst som svar på motsättningar med såväl kolonialmakterna som det sekulära egyptiska styret. 

Det är i detta skede Muslimska Brödraskapets grundare, Hassan al-Banna, blir engagerad och grundar sin organisation. Muslimska Brödraskapet växte fram som en mer politisk och i förlängningen militariserad gren av den egyptiska reformismen. Det kan förklara varför reform, vilket är ett positivt laddat ord i Europa, har en mer negativ laddning i islamisk kontext. Traditionellt orienterade muslimer anser generellt att reformismen skapat mer oreda än den bidragit till en positiv utveckling. Inte minst har den alltså lagt grunden för sådana politiskt engagerade tolkningar av islam som nu går under paraplybeteckningen islamism.

Även Sayyid Qutb, Muslimska Brödraskapets mest namnkunnige ideolog efter Hassan al-Banna, stod i en reformistisk snarare än i en fundamentalistisk tradition. Ett exempel är Qutbs uttolkning av begreppet jihad, från att röra en uppifrån reglerad krigsföring mot islams fiender till att bli en individuell plikt som faller på varje enskild muslim. Ett annat exempel är hans sätt att behandla begreppet jahiliyya. Så benämns den tid och det tillstånd som rådde i Mecka då Muhammed kallades till profet. Jahiliyya förstås som den stora barbariska okunskapens tillstånd vilket islam skulle råda bot på. Qutb menade att de muslimska nationerna, inte minst hans eget Egypten, hade återfallit i jahiliyya och därför var ett legitimt mål för jihad. Även Qutb legitimerade alltså våld genom bruket av takfir och riktade sin vrede inte bara utåt mot Europa, USA och Israel – utan även mot muslimska härskare och nationer. 

Det finns och har länge funnits motsättningar mellan fundamentalistisk salafism och aktivistisk islamism, men också överlappningar och det är i dessa överlappningar, som den moderna, våldsbejakande salafistiska tendensen tar form. Majoriteteten salafister, även inom den saudiska variant som benämns wahhabism, har tagit avstånd inte bara från våldsmetoder utan även från politiskt engagemang. Men under efterkrigstiden har en aktivistisk och våldsorienterad salafism vuxit fram, delvis genom influenser från Muslimska Brödraskapet och Sayyid Qutbs exeges − detta som ett resultat dels av att framträdande personer från Muslimska Brödraskapet flytt Egypten för Saudiarabien och där engagerat sig i oljenationens globala missionsprojekt. Efter revolutionen i Iran 1979 skärptes dessutom konkurrensen mellan shiitisk och sunnitisk aktivism och samma år bidrog Sovjets intåg i Afghanistan ytterligare till globaliseringen av salafistisk-jihadistisk idelologi. 

Det är alltså i detta skede som Usama Bin Ladin träder in på scenen. Åren då han skapade al-Qaida hade han enligt de myter som uppstått kring hans person Sayyid Qutbs bok Milstolpar på nattduksbordet. Efter att ha tagit sig an Sovjet ville Bin Ladin krossa USA och därefter Europa. Den globala jihadismen, som kan ta sig uttryck i allt från stora organisationer som al-Qaida till ensamagerande attentatsmän, hade fått sin utformning.

Om det finns något att lära av Nordqvists bok är det att USA borde ha hållit fast vid sina demokratiska ideal och principer i ett skede när det var just dessa som sattes under attack.

Den andra boken i serien, USA:s hämnd, fokuserar på det så kallade korståg eller krig mot terrorismen som president George W. Bush utropade den 16 september 2001. 

Även här sitter vi med facit i hand. Om det finns något att lära av Nordqvists bok är det att USA borde ha hållit fast vid sina demokratiska ideal och principer i ett skede när det var just dessa som sattes under attack. Men i jakten på Usama Bin Ladin valde Bush, som var relativt ny på sin post, att i stället frångå allt fler regelverk. Genom att öppna fängelser och interneringsläger utanför USA:s gränser, skapa nya fiende- och fångkategorier och återinföra tortyr under namnet »förstärkta förhörsmetoder« skapades en situation där krigsherrar och prisjägare i Afghanistan och andra muslimska majoritetsländer sålde människor, de flesta sannolikt helt oskyldiga, till amerikanska myndigheter. 

De av bokens kapitel som skildrar de olika tortyrmetoder som främst CIA använde mot fångarna i orangea overaller i Guantanamo, Abu Ghurayb och andra amerikanska fångläger är smärtsam läsning. Att hatet och misstron mot USA och dess allierade bara växte i de länder och bland de grupper som svårast drabbades av  »kriget mot terrorismen« är inte svårt att förstå.

Föreställningen om en civilisationernas kamp och om att ett krig pågår mellan ›väst‹ och ›islam‹ är i dag vardagspolitik i allt fler länder runt om i världen.

Det är inte heller bara USA som korrumperats av detta schackrande med demokratiska principer. Med hjälp av vagt definierade begrepp som terrorism och extremism har vi kunnat se hur minoriteter i flera länder drabbats av tilltagande repressiv lagstiftning samtidigt som redan tidigare brutala regimer kunnat fortsätta på redan inslagna vägar utan att möta kritik. För nog är det svårt att peka finger åt Putin eller Jinping när de bara gör vad Bush redan gjort i  »världens största demokrati«. 

Samtidigt är det lätt att vara efterklok. Chocken, sorgen och vreden som attackerna framkallade kunde få vilken världsledare som helst att fatta överilade beslut. George W. Bush och hans administration drevs inte bara av en vilja att reda ut skuldfrågan utan dessutom av hämndbegär, ett hämndbegär som kläddes i religiösa termer. Genom talet om ett »korståg« bidrog Bush till att kampen mot al-Qaida och dess allierade kunde tolkas som ett krig mellan kristna och muslimer. Nordqvist visar också hur Bush var i händerna på dåliga rådgivare och myndighetschefer vilket ledde till att CIA:s våldsamma och mindre verkningsfulla metoder fick företräde framför FBI:s mjukare och mer effektiva förfaringssätt. 

Under läsningen framträder USA som alltmer likt det monster man sade sig vilja bekämpa. Al-Qaida lyckades inte i ett slag krossa västvärldens demokratier. I stället förde de in ett gift i dem som i över tjugo år verkat och spridit sig inte bara i USA, utan även globalt. Föreställningen om en civilisationernas kamp och om att ett krig pågår mellan »väst« och »islam« är i dag vardagspolitik i allt fler länder runt om i världen. Den långsiktiga effekten av attentaten den 11 september 2001 blev en brutalare, mörkare och mer osäker värld. 

Bland Bushs rådgivare fanns de som länge haft siktet inställt på Irak och som i efterdyningarna av 11 september såg en chans att slå ut Saddam Hussein och invadera landet. Den tredje och sista delen i Nordqvists trilogi, IS-krigarnas dröm, sträcker sig från invasionen av Irak 2003 till Islamiska statens uppgång och fall. Hatet mot de amerikanska soldater som skulle företräda demokrati och mänskliga rättigheter men som i stället kom att förknippas med godtycklig brutalitet eroderade den redan svaga tron på politisk rättvisa i Irak. När det snabbt uppflammande hopp som den »arabiska våren« innebar väl brunnit ut framstod Abu Bakr al-Baghdadi och Islamiska staten för allt fler som den enda kraft som kunde bringa någon sorts reda i kaoset.

Abu Bakr al-Baghdadi hette ursprungligen Ibrahim al-Badri och var en av alla de tusentals personer som suttit i USAs fångläger. I al-Badris fall hette lägret Camp Bucca och där kom övertygade jihadister samman med militärer och politiker som stridit för Saddam Husseins sekulära Baathparti. Medan de förra hade en glödande offervilja hade de senare möjligheter att ordna fram vapen, pengar och annat som behövdes för att bedriva framgångsrikt motstånd mot den amerikanska armén. Minst 17 av Islamiska statens 25 mest betydande ledare hade suttit på Camp Bucca. Exempelvis al-Baghdadis militäre rådgivare som tidigare varit överste i den ira­kiska underrättelsetjänsten. 

Al-Qaidas terrordåd den 11 september hade varit en uppvisning i våldets propagandistiska potential. Islamiska staten tog det ännu längre när de med sina filminspelningar förevigade utstuderat brutala avrättningar av fångar iklädda orangea overaller liknande dem som användes i Guantanamo eller Abu Ghurayb. Propaganda hade avskräckande och attraherande syften. Dessutom ingick våldet i strategin att skapa ett fullständigt kaos, ett kaos som Islamiska Staten sedan kunde erbjuda folket frälsning från. Sommaren 2014 erövrade Islamiska staten stora landområden och intog bland annat Iraks näst största stad, Mosul. Där, i den symboliskt viktiga al-Nuri-moskén, utropade sig al-Baghdadi till kalif den 4 juli 2014. Han framställde sig då som en rättmätig ledare som kunde ge folket trygghet och rättvisa: 

Jag är inte den bäste av oss, inte heller är jag bättre än någon annan. Om ni finner att jag handlar rätt, följ mig. Om jag gör fel, rätta mig. Lyd mig så länge jag lyder Allah. Till skillnad från kungar och regenter lovar jag er inte ett liv i lyx, säkerhet och bekvämlighet. Jag lovar er vad Allah lovade sina troende tjänare, att göra er till härskare över jorden.

Al-Baghdadi och kalifatet blev en magnet för jihadister från hela världen. Minst 300 av dem kom från Göteborg, Borås, Örebro, Stockholm och Malmö och skulle bli delaktiga inte bara i kampen mot yttre fiender, utan även i avrättningar, massmord, slavhandel och systematiska våldtäkter av kidnappade flickor och kvinnor. Under några år, helt nyligen, höll de en hel värld i skräck och förfäran inte bara genom de bestialiska dåd som sändes ut i Islamiska statens egna mediekanaler, utan även genom upprepade terrordåd runt om i världen. 

2019 hette USA:s president Donald Trump – en figur som sannolikt aldrig hade kommit i fråga för ämbetet i den värld som fanns före 11 september 2001. När amerikanska specialstyrkor lokaliserat Abu Bakr al-Baghdadi, som valde att spränga sig själv till döds, kunde Trump utropa sig som segrare i kriget mot Islamiska staten. I dag vet vi dock att rörelsen lever vidare och växer sig starkare. Det går inte att bomba bort det hat som föder terrorism.

Jens Nordqvists böcker är en effektiv introduktion till det mörka kapitel av historien som vi fortfarande i högsta grad befinner oss i. De är skrivna som en trilogi, men samtidigt med ambitionen att de olika delarna ska fungera var för sig. Det medför en hel del omtagningar och överlappningar och kanske hade det varit bättre att satsa på en bok om 300 sidor, i stället för tre på 200 sidor vardera. Det hade också varit välkommet med läsanvisningar för den som vill ha djupare analyser av de skeenden och företeelser som böckerna skildrar. Hur som helst kan de läsas som en viktig påminnelse för oss som genomlevt den historiska period som skildras i böckerna – eller som en snabb orientering för de generationer som är för unga för att ha egna minnen av de händelser som fortfarande formar världen av i dag.