Utmanar europeisk patriarkal kunskapsproduktion

Minna Salami är en nigeriansk, svensk och finsk författare som kanske är mest känd för sin blogg MsAfropolitan, där hon skriver om afrikansk feminism, kolonialism och populärkultur. I sin bok Andra sidan berget – En svart feministisk väg till sensuös kunskap för alla (engelskt original på Bloomsbury 2020), utgiven på svenska av förlaget Resonate, föresätter sig Salami att utmana vad hon kallar för ett europatriarkalt förhållningssätt till kunskap med utgångspunkt i en alternativ sensuös kunskap.

Salamis ifrågasättande av traditionella former av kunskapsproduktion knyter an till en lång tradition av feministiskt tänkande. Kunskapsproduktionens könade karaktär har länge varit en central fråga för feministiska vetenskapsteoretiker och inom feministisk epistemologi. Det är föga förvånande, givet de otaliga exempel på hur vetenskaplig verksamhet främst varit en manlig affär. I Sverige tog Betty Pettersson akademisk examen, som första kvinna, 1875 och Sveriges första kvinnliga professor var den Moskvafödda Sonja Kovalevsky, som 1889 utnämndes till professor i matematik vid Stockholms högskola. I dessa pionjärers fotspår tog kvinnor i maklig takt under 1900-talet allt större plats på de svenska lärosätena, och de senaste decennierna har den numerära manliga dominansen inom akademin varit föremål för ett framgångsrikt praktiskt jämställdhetsarbete med syftet att skapa en bättre könsbalans och bättre villkor för kvinnliga forskare. 

Mäns dominans har inte bara påverkat vem som forskar, utan vad som undersöks och hur. Många fält – så som det medicinska – har av flera framstående feministiska vetenskapsteoretiker beskrivits som präglat av en könsblindhet, där mannen har fått stå mall för det allmänt mänskliga. Ett återkommande, och talande, exempel är hur forskning om hjärtattacker inte tagit hänsyn till att hjärtattacker ter sig olika för kvinnor och män, utan utgått från den symtombild som män uppvisar. I ett sådant fall har glömskan kring kvinnans existens haft konkret skadliga konsekvenser för kvinnor.

Feministisk empirism skyller sexism inom akademin på stereotyper och diskriminering från samhället, inte på vetenskapen i sig.

Feministiska teoretiker har inte bara angripit könsblindheten i den manligt styrda forskningen utan även dess ideologiska karaktär. Som Emily Martin visar i den numera klassiska artikeln »The Egg and the Sperm: How Science Has Constructed a Romance Based on Stereotypical Male-Female Roles« (1991) så har vetenskapen i många fall varit färgad av kulturella föreställningar om kön, många gånger med felaktiga beskrivningar av världen som resultat. Till exempel att det skulle vara spermien som är den mest aktiva parten i en befruktning av ett ägg.

Inom feministisk vetenskapsteori brukar man tala om tre huvudsakliga inriktningar i kritiken av den manligt könade vetenskapen: feministisk empirism, feministisk ståndpunktsteori och feministisk postmodernism.

Feministisk empirism skyller sexism inom akademin på stereotyper och diskriminering från samhället, inte på vetenskapen i sig. Lösningen på manlig dominans placeras inom vetenskapen, genom striktare följsamhet till meritokrati och värden som universalism. Kritiker inom det feministiska tänkandet anklagar ibland empiriska feminister för att inte ifrågasätta de grundläggande förutsättningarna för västerländsk vetenskap. Här finner vi bland annat ståndpunktsteorin som utmanar positivistisk kunskapssyn genom att insistera på att den frågande partens subjektiva position är avgörande för den kunskap som produceras. Även om ståndpunktsteori integrerar subjektivitet som en del i kunskapsproduktionen, bevaras idén om objektivitet i ståndpunktsteorin genom inkluderingen av historiskt marginaliserade grupper som anses ha en bättre utgångspunkt att se världen så som den faktiskt är. Beroendet av förutbestämda kategorier, särskilt »kvinnor« som en homogen kategori, är dock – vilket bland annat påpekas av rivaler inom postmodern feminism – teorins svaghet. Postmodern feminism betonar ett spel av skillnader som inte gynnar någon ståndpunkt som sannare eller mer objektiv. Kunskap och sanning ses som effekter av maktförhållanden. 

Varför denna framtunga inledning? Jo, det är just frågan om relationen mellan epistemologi, kunskap och makt som står i fokus i Salamis bok. I nio ibland alltför vindlande essäer undersöker Salami – främst i dialog med svarta feminister – afrikansk kultur och mytologi och populärkultur, hur vi kan undergräva det hon kallar för den toxiska »europatriarkala« kunskapssynen utifrån en mer livgivande »sensuös« kunskap. Enligt Salami är det som kännetecknar den sensuösa (inte att missta för den sensuella) kunskapen, att den integrerar politiska, estetiska och mer konventionella vetenskapliga praktiker för att skapa en mer holistisk kunskapsproduktion där både kropp, själ och medvetande erkänns som bärare av kunskap.

Vad kännetecknar då europatriarkal kunskapssyn och på vilket vis erbjuder den sensuösa kunskapen oss andra sätt att orientera oss i världen? Salami beskriver hur det rådande europatriarkala förhållningssättet till kunskap i väst är »fundamentalistiskt regelstyrt och statiskt«, »själlöst« och i grunden »ett hierarkifixerat kunskapsbygge som initierandes av en europisk manlig elit som propagerade för att befästa den egna världsuppfattningen i massiv skala«. Hon argumenterar för att både politik, ekonomi, lagstiftning, medier och utbildning är impregnerade av denna europatriarkala kunskapssyn, styrd av att använda kunskap för att »rangordna, konkurrera och dominera«.  Samtidigt som det europatriarkala kunskapsparadigmet framhåller rationell objektivitet, menar Salami att den lider av androcentrism, där det vita och det manliga perspektivet står i fokus: »Världen lider« skriver hon »på grund av att kunskapen är skev«. 

På detta sätt knyter Salamis kritik an till tidigare feministiska vetenskapsteoretiker, även om dessa – med få undantag – är frånvarande i essäerna. Den sensuösa kunskapen är, menar Salami, förankrat i ett poetiskt förhållningssätt, där kunskap är »ett väsen som lever och andas, inte en förpackad produkt att passivt konsumera«.  Vad detta konkret betyder förblir genomgående otydligt, men det tycks röra sig om en form av mer holistisk kunskapssyn, där poesi, erfarenhet och viljan till frihet och jämlikhet är centrala. Salami argumenterar för att en av de grupper som särskilt kritiserat den europatriarkala kunskapssynen och framhållit ett mer sensuöst förhållningsätt är svarta feminister. Här ekar ståndpunktsteoretiska argument där dessa kvinnors – men även kvinnor generellt – ses som producenter av antipatriarkalt vetande, eller som Salami uttrycker det »vetande som är socialt situerat i kvinnoskapet är antipatriarkalt«. I detta avseende vänder sig Salami implicit mot en postmodern kunskapskritik, och argumenterar för att den sensuösa kunskapen ger oss en mer sann förståelse av världen, så som den är.

Utifrån personliga skildringar och i dialog med feministiska och postkoloniala teoretiker, visar hon hur erfarenheter av sexism, kolonialism och postkolonialism både kan vara traumatiserande och en utgångspunkt för kritisk analys och motstånd.

Salamis bok har sina förtjänster, särskilt i genomgången och kritiken av koloniala projekt och deras våldsamma effekter. Utifrån personliga skildringar och i dialog med feministiska och postkoloniala teoretiker, visar hon hur erfarenheter av sexism, kolonialism och postkolonialism både kan vara traumatiserande och en utgångspunkt för kritisk analys och motstånd. Samtidigt skapar författarens bristande kunskap – som Salami själv tillstår tidigt i boken – om epistemologi och vetenskapsteori stora problem, och kanske är det detta som ger boken ett yrvaket intryck. För ärligt talat, för den som har något slags inblick i de diskussioner som har förts om objektivitet och rationalitet inom det vetenskapsteoretiska fältet är det minst sagt magstarkt att påstå att den skulle domineras av en fundamentalistisk regelstyrdhet eller ett okritiskt accepterande av rationalitet. Att kritiken av ett klassiskt objektivitetsideal främst skulle vara formulerat av feminister och svarta stämmer inte, även om dessa grupper har bidragit på ett ovärderligt sätt till kritiken. Att det rör sig om essäer, snarare än vetenskaplig prosa, är inte en ursäkt. Förespråkare för essän som form beskriver den ofta som kännetecknat av ett fritt undersökande som kan öppna upp nya vägar för tänkandet. I Salamis fall leder denna fria form dessvärre till en slarvighet som snarare skapar och upprätthåller dikotomier än – som hon själv beskriver sig vilja göra – utmanar dem. 

Boken innehåller dessutom vissa, för min del, helt obegripliga uttalanden som tycks helt oberörda av den kritik som riktats mot ståndpunktsteorins tendens till essentialising av erfarenhet. Bland annat skriver Salami »När en kvinna hamnar i naturen vill hon, av någon anledning, spontant röra vid träden, sjöar och marken. Hon vill bli smekt av naturen, och därför omfamnar hon dess grenar, vattendrag och fält«. Vad ska man göra med ett sådant djupt essentialiserande påstående, där kvinnor placeras som en motpol till män och den »avgrund av fiendskap och tomhet« som den europatriarkala kunskapen leder till? Vetenskapsteorin har under de senaste decennierna vridit och vänt på centrala frågor om objektivitet, rationalitet, erfarenhet och sanning och det finns flera exempel på initierade försök, i många fall från feministiska vetenskapsteoretiker, att hantera det faktum att subjektivitet spelar roll i vår jakt på kunskap. Hade Salami bemödat sig att engagera sig i den dialogen hade Andra sidan berget kunnat fungera som en populärvetenskaplig ingång till vår tids stora fråga: vad är sanning? I dess nuvarande form lämnar den mig emellertid ömsom uttråkad och ömsom irriterad.