Vad är antiken – och vems?

Tendensen att göra antikens kultur till något universellt gör att man lätt förbiser den aktiva bearbetning som den har varit utsatt för genom tiderna. Antiken är vad vi gör den till, vilket i sin tur är ett resultat av vad tidigare generationer har gjort med den. Bruket av antiken är sällan oskyldigt i den europeiska traditionen. Som Mary Beard nyligen påpekat är det exempelvis med grekerna och romarna som förebild som vi har lärt oss hur man tystar kvinnor.

Hösten 2017 framfördes två tragedier av Sofokles på Dramaten i Stockholm: Antigone och Oidipus. Uppsättningen blev positivt bemött och jag hörde i november en radiorecension där det sades att föreställningen gjorde att ”2500 år är som bortblåsta” (P1 6/11 2017). Ett sådant påstående är avsett som beröm, men det fick mig att reagera: ska en modern uppsättning av ett antikt drama tas emot som om ingen tid har gått? Är det inte att hoppa över flera intressanta steg i en lång och mödosam tradition, fylld av medvetna användare? Kort sagt: är antiken viktigare än dess reception?

En helt ny engelsk översättning av Odyssén, gjord av Emelie Wilson (2017), har fått stor uppmärksamhet på grund av sin läsbarhet. Här blir Odysseus en levande och komplicerad människa som kliver rakt in i läsarens värld, men utan andra uppdateringar än de rent språkliga. På snabba versfötter flödar berättelsen fram, utan att tyngas av ålderdomligt eller ”homeriskt” språkbruk. Formen är jambisk pentameter, den blankvers som är välbekant för engelskspråkiga läsare från författare som Shakespeare och John Milton. Wilson får den episka berättelsen att kännas aktuell, inte genom att sudda ut åren som ligger mellan henne själv och Homeros, utan genom att införliva den tidigare receptionen i sin tolkning. Hon är ingen passiv mottagare – hon har gjort ett aktivt val.

Wilsons nytolkning av Odyssén utgör bara en av de många översättningar och bearbetningar som under senare år lyft fram de antika verken för en modern publik. Samtidigt som receptionsstudier har kommit att utgöra ett växande fält inom antikforskningen, har också återbruket av antiken fått ett brett uppsving som sträcker sig från poesi och teaterscener till film- och spelvärlden. Många människor möter antikens kultur i första hand (eller uteslutande) via just sådana nyöversättningar, omtolkningar och bearbetningar, vilket ger receptionen en mer och mer central ställning i den antika traditionen. Det är därför ett klokt grepp att presentera och förklara antiken ur ett rent receptionsperspektiv, så som idéhistorikern Christine Amadou gör i Hva er antikken (2017).

Boken är skriven för serien Hva er (en norsk motsvarighet till Oxfords Very short introductions) och vill förklara varför antiken har blivit det den är för oss i dag: hur den har förmedlats, rekonstruerats och använts genom tiderna och i vilka syften. Med avstamp i Pergamonaltarets turbulenta historia – från kung Attalos I på 200-talet f.v.t. till Barack Obama för några år sedan –guidar Amadou kunnigt läsaren genom de många ”forvandlinger, forflytninger og fortolkninger som finnes innenfor antikken selv og mellom den og oss”. På ett klart och tydligt sätt visar hon hur vår syn på romare och greker är ett resultat inte bara av renässansens och 1700-talets syn på antik kultur och litteratur, utan också av både slumpartade och medvetna val som sträcker sig från antiken till i dag. Ett helt kapitel ägnas nazismen och fascismen och de sätt på vilka Hitler och Mussolini använde antiken för att berättiga och genomföra sina ideologiska projekt. Ett annat fokuserar på antiken som politisk modell under framför allt 1600- och 1700-talet, men Amadou tar även upp alternativa och mindre kända sätt att använda och hänvisa tillbaka till antiken, som i verk av Karl Marx och Hannah Arendt. En viss tyngdpunkt ligger hela tiden på samhälle, politik och ideologi, snarare än på konst och kultur i sig. På så sätt framgår det med all tydlighet att antikbruk sällan varit oskyldigt eller lättvindigt i den europeiska traditionen.

Det är alltså inte de antika artefakterna i sig som gör oss klokare, utan de sätt på vilka de har använts genom tiderna.

Amadous receptionsperspektiv är nyttigt för att det hela tiden pekar på användaren – antiken är vad vi gör den till, vilket i sin tur är ett resultat av vad generationer före oss har gjort med den. Ett sådant perspektiv kan uppfattas som provocerande, men reception utgör en viktig grund för alla humanistiska studier. Det går inte att studera antikt material och presentera sin analys av det utan att ens egen inställning avslöjas i själva tolkningen. Ett försök att införliva sådana resonemang i en mer traditionell historieskrivning görs i den nya svenska Antiken – Från faraonernas Egypten till romarrikets fall (Nils Billing et al, 2017), men trots författarnas ambitioner är det lätt att receptionsperspektivet går förlorat i den stora mängd empiriska stoff som förväntas av genren. Därför utgör Amadous bok ett viktigt komplement till den sortens lärobok, inte minst eftersom antiken så lätt reduceras till ”mänsklighetens gemensamma kulturarv” (som det heter i Bokklubben Clios presentation av boken Antiken) och då mister sin idéhistoriska problematisering. Tendensen att göra antik kultur till något universellt gör helt enkelt att vi ser förbi den aktiva bearbetning den varit utsatt för genom tiderna, men som Amadou påpekar är det först när vi förstår receptionen som antikstudiet kan sägas vara till verklig nytta för oss:

”Når vi ser på antikken som en størrelse som er blitt gjenskapt og omskapt opp gjennom historien, blir vi ikke bare klokere på hva antikken er og har vært, men også på hvordan den antikke historien er blitt brukt til å legitimere og iscensette ideologi og identitet til ulike tider. Dermed gjør studiet av antikkforståelsen oss også litt kloker på oss selv.”

Det är alltså inte de antika artefakterna i sig som gör oss klokare, utan de sätt på vilka de har använts genom tiderna. Det är troligen just detta som skaver för den som fortfarande vill hävda att antiken är något upphöjt och per definition bättre än det mesta som kommit efter. Om det ur ett receptionsestetiskt perspektiv hävdas att det är användaren som skapar mening, innebär inte det att antiken fråntas sitt humanistiska värde och sin centrala ställning som just ”mänsklighetens centrala kulturarv”? Och vad innebär det i sin tur för en uppsättning av ett antikt drama eller en översättning av en antik text?

Jag har funderat mycket över just detta under de senaste åren när jag läst diverse recensioner av antika verk i modern tappning. I början av 2017 blev Eric Cullheds översättning av ett urval av Ciceros brev (När allt gick under – Brev från den romerska republikens sista år) kritiserad av flera recensenter, helt enkelt för att den inte lät som Cicero: ”kraften i hans prosa” gick förlorad i Cullheds ”flåsiga” översättning (Dagens Nyheter 5/3 2017), vilket generellt förknippades med översättarens alltför moderna språkbruk. Ett par år tidigare hade Ingvar Björkesons nyöversättning av Ovidius Metamorfoser (2015) blivit höjd till skyarna. Ragnar Strömberg skrev till och med att han ville undvika ordet ”tolkning”, ”för Björkeson ger oss dessa civilisationens urberättelser i original och det finns inget språk som inte är översättning i original” (Göteborgs-Posten 6/9 2015). Björkesons översättning, skriven på en ålderdomlig svenska och på hexameter, föreföll flera recensenter ligga nära Ovidius egen stil.

Ur ett receptionsperspektiv väcker sådana reaktioner intressanta frågor. Ska en översättning ersätta eller komplettera ett original och tidigare översättningar? Kan egentligen en översättning vara något annat än just en tolkning? Är en ålderdomlig röst mer trolig att närma sig en antik författares röst än en modern, eller ligger det snarast i läsarens förväntningar? Kan det vara så att många svenska läsare kommit att associera en björkesonsk stil med antik litteratur och nu helt enkelt inte vill ha något annat? Är det i så fall ett problem eller är det också en del av receptionshistoriska processer, som någon om ytterligare femtio år kommer att studera?

Amadou reflekterar öppet och eftertänksamt kring sådana frågor. Och enligt hennes sätt att se det kan varken antiken eller användarens produkt mista sitt humanistiska värde: ”Betyr disse perspektivene at vi mister hele antikken? Kanskje. Og det er ikke så farlig. For antikken er faktisk på sitt mest vitale når den blir fjernet fra tradisjonen og gjenvunnet i helt nye sammanhenge, som når afrikanske og australiske urfolk setter opp greske tragedier, river dem løs fra den klassiserende tradisjonen og i stedet kobler dem till ikke-vestlige teatertradisjoner.” Enligt Amadou bli möjligheterna fler, inte färre, ”når antikken blir løsrevet fra det vestlige eierskapet og brukt i nye frigøringsprosjekter, også fra den antikke tradisjonen selv.”

Frågan är om inte också västerländska överföringar bör betraktas med samma öppna inställning: vi är lika fjärmade från antiken som ”afrikanske og australiske urfolk” och våra individuella sätt att förstå dess kulturyttringar kan ta sig helt olika former, vare sig det handlar om dramatiska framföranden, konstverk eller översättningar. Skillnaden är att våra överföringar ofta förväntas ligga så nära ”originalet” som möjligt, så att de utplånar det avstånd som för oss enbart är tidsmässigt. Ett sådant förhållningssätt bygger på tanken att vi, tack vare den långa traditionen, kan förstå och ta till oss och förmedla det antika stoffet så som det faktiskt var. Det allmänmänskliga och universella i antiken talar till oss genom tiderna, som det brukar heta.

Också denna vår relation till antiken behandlar Amadou i ett avslutande kapitel under rubriken ”oss eller de andre”. Hon erbjuder en kort betraktelse över de perspektivskiftningar som antikvetenskapen genomgått sedan 1970-talet, då antropologiska perspektiv fick forskningen att vända blicken mot skillnader snarare än likheter. Studier som Bernals kritiserade, men banbrytande Black Athena tydliggjorde under 1990-talet den eurocentriska blick som under lång tid präglade antikbilden. Ett annat perspektivskifte som tas upp är feminism och genusvetenskap, och här hade det kanske varit bra med en mer utförlig redogörelse, eftersom kön i så stor utsträckning präglar de sätt på vilka vi ser på och studerar antiken. 

Kvinnliga författare utelämnades länge ur litteraturhistorierna, trots att det finns belägg för kvinnors skrivande i både grekisk och romersk tradition. Och det talas ofta om den antika människan, trots att både kvinnor och slavar var utestängda från centrala samhällsstrukturer under flera perioder och dessutom definierades utifrån helt skilda värderingar såsom icke varande män (människor). Dessutom dominerades antikstudiet och den klassiska filologin under århundraden av manliga forskare, vilket fortfarande präglar situationen i flera länder, inklusive Sverige. Det är ingen slump att både översättare och recensenter av antik litteratur utgörs av en manlig majoritet, som i de exempel vi sett ovan.

Grekerna och romarna var alltså i detta avseende just som vi, och med dem som förebild har vi lärt oss hur man tystar kvinnor.

Tursamt nog kompletterar en helt färsk bok Amadous bok med detta högaktuella perspektiv: Mary Beards Kvinnor och makt – Ett manifest. Här anlägger den brittiska antikvetaren ett receptionsperspektiv på den nutida benägenheten att tysta kvinnor och hålla dem borta från maktpositioner, en tradition som enligt henne går tillbaka till antiken. Med den lilla bokens två essäer vill hon förklara ”att de mekanismer som tystar kvinnor är djupt begravda i den västerländska kulturen. Det är mekanismer som gör att kvinnor inte tas på allvar och som avskiljer dem […] från maktens centra. Det här är ett område där antikens greker och romare kan lära oss något om oss själva. När det handlar om att tysta kvinnor har den västerländska kulturen övat sig i tusentals år.”

Grekerna och romarna var alltså i detta avseende just som vi, och med dem som förebild har vi lärt oss hur man tystar kvinnor. Beard visar med obehaglig skärpa hur det moderna samhället har formats utifrån misogyna modeller som ger män en självklar plats vid maktens bord, men samtidigt förminskar, hånar och hotar kvinnliga röster, från Telemachos nedlåtande behandling av Penelope i Odysséns första sång till Ovidius våldsamma förvandlingsmyter. Dessa ”civilisationens urberättelser”, som Ragnar Strömberg kallade dem, är fyllda av kvinnor som våldtas och sedan får tungan utskuren eller förvandlas till djur eller växter: Io blir en ko utan röst, Dafne ett lagerträd och Echo mister sin egen röst och kan endast upprepa det hon hör. Sådana myter måste förstås inte läsas bokstavligt, men utgör likväl modeller för kommande generationers könade beteende.

Reception är komplicerat och Beard gör inget för att dölja det: ”Återigen: vi är inte enbart offer för eller bedragna av vårt klassiska arv, men klassiska traditioner har försett oss med en slagkraftig mall för hur vi ska tänka om offentliga tal, vad som räknas som bra eller dålig talekonst, övertygande eller ej, och vems tal som ska ges utrymme. Och kön är uppenbarligen en viktig del av den mixen.” Beard visar hur sådana tankemönster har nått oss via den långa och stolta bildningstraditionen i Europa ända fram till dagens nytändning för antik retorik – en lång historia som effektivt berättas på bara ett hundratal sidor. Som hon säger i sitt efterord är antika förebilder inte alltid relevanta, men det hjälper ”oss att titta närmare på Grekland och Rom när vi tittar närmare på oss själva, för att bättre förstå hur vi har lärt oss att tänka som vi gör [min kursiv].” Här ansluter sig Beard omedvetet till Amadous receptionsperspektiv och tanken att en traditions användning, bruk och missbruk, ibland är viktigare än dess ursprung.

Många kommer att bli provocerade av Mary Beards bok. I och med sin framträdande ställning i brittiska medier utsätts hon regelbundet för anklagelser om inkompetens och hot om våldtäkt och mord. Kanske kommer också liknande reaktioner att komma på Wilsons nyöversättning av Odyssén, även om den hittills hyllats i tidningar som New York Times och The Guardian. Det är nämligen första gången som Odyssén översätts till engelska av en kvinna, trots att ett 60-tal översättningar har gjorts sedan den första år 1615. Wilson menar själv att hon i och med översättningen haft möjlighet att rensa bort könade och misogyna agendor som tidigare översättare lämnat spår av, till exempel i den kända episoden där palatsets slavinnor mördas genom hängning av Telemachos (Odysséns sång 22).

En bearbetning av denna episod ur ett kvinnligt perspektiv gjordes redan i Margaret Atwoods The Penelopiad (2005), där Penelope fick möjlighet att ge sin version av hemkomstens dramatiska händelser. Atwoods Penelope tillbakavisade i sin diskussion med Eurykleia definitionen av ”pigorna som alla visste var horor” och underströk i stället det sexuella våld de fått utstå, deras utsatthet som kvinnliga objekt. Wilsons översättning, och diskussionen av episoden i hennes inledning, visar nu att det grekiska originalet faktiskt inte innehåller den misogyna definition som flera översättare låtit påskina – flickorna kallas i den homeriska texten för kvinnliga slavar, inte horor. Atwoods fiktion föregrep alltså Wilsons uppdaterade översättning.

Reception är på detta sätt en relevant del också av översättningar eller rättare sagt: även översättningar är en central del av antikreceptionen, kanske en av de viktigaste, och det sätt på vilket de produceras, läses och recenseras förtjänar vår uppmärksamhet. Efter den gångna höstens många avslöjanden av manliga hegemonier, kvinnoförtryck och sexuella trakasserier känns det särskilt relevant att tänka en extra gång kring könade receptionsfrågor och det gläder mig verkligen att Amadous utmärkta bok kan läsas tillsammans med Wilsons nya översättning av Odyssén och Beards tänkvärda essäer. Kanske kan de också hjälpa oss att tänka vidare kring vilken röst vi förväntar oss att möta i antika verk och vilken sorts föreställningar vi vill se på våra teaterscener.

Det tycks annars vara lätt att tappa fotfästet i andra personers antikbruk, inte minst dem av motsatt kön eller annan ideologi. Och det är, för att parafrasera Christine Amadou, kanske inte så farligt, utan tvärtom ganska nyttigt.

Behandlade titlar

Amadou, Christine (2017), Hva er antikken, Universitetsforl.

Beard, Mary (2017), Kvinnor och makt – Ett manifest, Norstedts.

Nils Billing, Susanne Carlsson, Ragnar Hedlund, Allan Klynne, Michael Lindblom, Hugo Montgomery (2017), Antiken – Från faraonernas Egypten till romarrikets fall, Natur & Kultur.

Publicerad i Respons 2018-2