Vad är kunskapshistoria och vad kan den bli?

Kunskapshistoria har blivit en allt vanligare term inom historievetenskaperna. I Sverige är det framför allt historiker vid Lunds universitet som med framgång odlat inriktningen och fått internationell uppmärksamhet för sitt arbete. Den nya antologin Forms of Knowledge är en lägesrapport över hur långt arbetet med att markera den nya forskningens territorium har framskridit. För det är nämligen inte så lätt att bestämma det område som kunskapshistorikerna vill undersöka. Utgångspunkten är att kunskap är lokalt situerad (det vill säga blir till på specifika platser och under unika omständigheter) och rör sig mellan olika sociala skikt och medier. Men vilken kunskap är det som undersöks? Är det som kunskapshistoriker studerar någonting nytt eller är det bara ett nytt ord för gamla praktiker?

I antologins femton uppsatser, skrivna av förhållandevis unga forskare, återkommer frågorna hela tiden. I internationell diskussion har frågan rests om inte kunskapshistoriker bara ägnar sig åt det som idé- och vetenskapshistoriker gjort i årtionden. Inom det fältet har ett stort antal analytiska termer utvecklats för att klarlägga hur kunskapsproduktion och spridning går till. Är det sådan forskning kunskapshistorikerna också vill ägna sig åt eller vill de prioritera något annat? Vissa i antologin hävdar det senare. Pikar mot idéhistorikernas gamla faiblesse för eliter anas i Peter K. Anderssons fokus på hemmafruars praktiska och tysta kunskap. ”It is a shame, perhaps, that the history of ideas had to change its name to history of knowledge in order to deem such people worthy of attention.” En av redaktörerna, David Larsson Heidenblad, argumenterar för att kunskapshistorien har ett eget, specifikt intresse: ”the distinguishing mark of the history of knowledge is a decisive commitment to explore the social reach and relevance of various forms of knowledge in specific historical contexts”. Samtidigt innebär en sådan inskränkning en konflikt med redaktörernas generösa öppenhet med att kunskapshistoria är ”a community of academics who want to explore the historical conditions of the production and circulation of knowledge”.

Det är den senare attityden vi möter i antologins bidrag. I välskrivna, sammanhållna och språkligt likvärdiga bidrag, som tyder på skickligt redaktörsarbete, analyseras religiös konfessionell kunskap, vetande om potatisodling och turkiska diplomaters möten med Sverige under 1700-talet, psykiatrikers praktiska kunskap och erfarenhet i medicinsk bedömning, mötet mellan teoretisk fysik och religion i början av 1900-talet, de såriga politiska konflikterna kring folkmordet i Armenien såsom de möter i arbetet bakom Wikipediaartikeln, UNESCO:s kunskapsspridning om rasfrågor på femtiotalet, judisk exiltillvaro i USA, svenska framtidsstudier samt analyser av begrepp som kunskap och information och förutsättningar för kunskapshistoriens själv. Bidragen illustrerar kunskapshistorien som paraply för olika studier av hur kunskap blivit till och sprids under modern tid, men också hur svårt det är att peka ut det specifika för inriktningen.

Är det som kunskapshistoriker studerar någonting nytt eller är det bara ett nytt ord för gamla praktiker?

Nästan alla författare brottas aktivt med begreppen kunskap och cirkulation. Tänkvärda bidrag av till exempel Laura Skouvig om information som en form av kunskap, Victoria Höög om temporalitetsanalys som sätt att skärpa kunskapshistoriens studieobjekt, Karolina Enquist Källgrens sofistikerade kritik av Bruno Latours kunskapsuppfattning och Björn Lundbergs analys av konventionell visdom med flera bidrag, förtjänar att bli lästa och diskuterade. Det som saknas i just denna samling är någon som tar sig an den problematisering av vetande, som inte minst den feministiska filosofin analyserat under årtionden. Vilka kroppar producerar vetande om andra kroppar och om världen? För kunskapshistorikerna måste detta vara en viktig aspekt, eftersom den utgår ifrån att kunskap ses som lokalt situerad. Likaså kan man förundras över att alla bidrag betraktar kunskap som eftersträvansvärd – ja, så till den grad att flera artiklar handlar om att uppvärdera praktiker, som tidigare inte betraktats som riktig kunskap, till status av vetande. Men varför är kunskap så begärligt i vår tradition och okunnighet så problematiskt? Kunskapshistorikerna borde kunna ge oss svar på den frågan.

Flera bidragsgivare hävdar också att kunskapshistoria kräver att kunskap, för att kunna vara studieobjekt, måste bestämmas som ett i någon mening stabilt objekt för att över huvud taget kunna bli föremål för vetande. Lundberg ställer frågan och Enquist Källgren argumenterar för att det som gör det möjligt att studera hur kunskap rör sig mellan olika medier och situationer, bygger på att kunskap som studieobjekt ges stabilitet i ett meningssammanhang som sedan omförhandlas i mötet med nya situationer. 

Detta är ju historia-dilemmat i kunskapens historia, det vill säga möjligheten att tänka rörelse och förändring, metamorfoser och transubstantiationer samtidigt. Att klassisk filosofi, som sökte just formen och det oföränderliga, ansåg all kunskap om förändring omöjlig, ska ju inte hindra historiker från att försöka tänka annorlunda. Måste verkligen objektet ha någon del som är densamma genom förändringar för att vi ska kunna studera det – räcker det inte med att analysera hur förändringar rör sig i olika hastigheter och rytmer för att till slut omvandla föremålen till något oigenkännligt? Den ena hastigheten blir utgångspunkten för att betrakta andra accelerationer som långsammare eller snabbare. Är inte diskontinuiteter, uppkomster och försvinnanden självklara frågor för historikern, som analyserar hur kunskap och objekt för vetande blir till? Kunskapshistorien har förmodligen bättre förutsättningar än kanske något annat område av historisk forskning att adressera det av historieforskare så försummade problemet om förändring. I denna antologi finns spännande ansatser, som förtjänar fortsatt utredning av förändring som den historiska forskningens grundvillkor och existensberättigande.

Volymen illustrerar naturligtvis också hur en grupp forskare arbetar för att skapa en profil och identitet. Inget av bidragen analyserar det närmare, men här möter vi de politiska aspekterna av att ringa in och identifiera sin gärning med ett område. Flertalet skribenter är i en tidig fas i karriären och skriver för att skaffa sig en position och identitet i ett akademiskt system, där antalet verksamma historiska forskare redan är så många att man kan fråga sig om fler verkligen behövs. Staffan Bergwik, idéhistoriker i Stockholm, har påpekat att formandet av ett fält bland annat handlar om makt, att ge unga forskare en plattform och att skapa nyheter för att vinna anslagsgivares uppmärksamhet. I ett efterord, skrivet av Bergwik och Linn Holmberg, påpekas att kunskapshistoria måste skapa ”a well-calibrated analytical language” som bygger vidare på de studier som gjorts inom inte minst vetenskapshistoria och vetenskapsteori. De föreslår att kunskapshistorikerna går i dialog med denna forskning, så att inte redan vunna insikter försvinner i undersökningar som inte gör sin hemläxa eller avskärmar sig för mycket från andra. Även om den vägen är att rekommendera, är det samtidigt synd om kunskapshistoria efterhand blir alltför lik sina samtalspartners. 

Flertalet skribenter är i en tidig fas i karriären och skriver för att skaffa sig en position och identitet i ett akademiskt system, där antalet verksamma historiska forskare redan är så många att man kan fråga sig om fler verkligen behövs.

Av allt gott man önskar dem som ger sig in i kunskapshistorien vill man framför allt att de undviker identitetsdiskussionerna. Identitetsängsliga forskare, som vill sätta gränser för vad som är innanför och utanför fältet, brukar sällan skapa något intressant. För att David Larsson Heidenblads dröm om att kunskapshistorien ska få sitt eget förebildliga storverk, motsvarande mentalitetshistorikernas Montaillou eller kulturhistorikernas The Great Cat Massacre, ska förverkligas, krävs sannolikt att man ser bortom alla rådande disciplingränser eller åtminstone inte bryr sig så mycket om dem. Av det skälet kan man önska att bidragsgivarna till detta verk i framtida försök struntar i sina bakgrunder och parar sig med varandra (och andra) på ett mer hämningslöst sätt. I den här volymen känner vi igen dem som rör sig bland idé- och vetenskapshistorikerna, medicinhistorikerna, kulturhistorikerna, ekonomhistorikerna och så vidare. De skriver på ett sådant sätt att de kan stoppas in i redan etablerade fack utanför kunskapshistorien. Men vad skulle hända om kunskapsproduktion vid universitetens laboratorier och teoretiska seminarier tolkades som husmorskunskap, om vetandets hierarkier kastades om och de högsta kunskapssinnena blev de lägsta och okunnighet uppvärderades, om experimentell kunskap kunde ses ur labbmössens motstånd mot att svara på försöken, om kunskapscirkulation skapar svindel och illamående som en obehaglig åkattraktion, om de kunskapshistoriska analyserna gjordes kronologiskt instabila, kort sagt, om kunskapshistorien blev mer queer? 

Det är verkligen inget problem om kunskapshistoria stannar vid att vara en gemenskap för forskare från olika discipliner, som träffas för att diskutera ömsesidiga intressen eller som ett sätt för historiker att komma ut som idéhistoriker, men om man vill fortsätta det moderna projektet att ständigt göra nytt, måste vetandet mutera och bli ett monster som alla vet var det kommer från, men som samtidigt är så annorlunda och farligt att de identitetsängsliga vill försvara sig.

Publicerad i Respons 2020-4