Vänsterliberal litteraturhistoriker

Den svenska litteraturhistoriens historia har ett heroiskt skede i tecknet av mångsidi­ga och enstaviga profeter: Schück, Lamm, Böök och Blanck. Patriarken Henrik Schück gjorde texternas vetenskap modern och historisk med början på 1880-talet, då den följande generationen kom till världen. Omkring 1920 var det dags för ho­nom att få avlösning. I Stockholm, Schücks fö­delse- och emeritistad, ryckte hans elev Martin Lamm 1919 in som pro­fes­sor. I Lund, där Schück verkat på 1890-talet, tog Fredrik Böök över och hissade delvis nya signaler. Men i Uppsala, där Schück verkat längst som professor och där­till som universitetets rektor under många år (1905–18), blev det ännu en elev, Anton Blanck, som 1922 tog över efter honom. Ett generations­skifte hade genomförts, men kanske tröstar det nå­gon att ve­ta att Schück verkade vidare ända fram till 1947, bland annat som centralgestalt i Svenska Akad­mien, där han för övrigt fick sällskap av Böök 1922 och Lamm 1928. 

Det var lättare att hålla styr på professorerna på den tiden, åtminstone i så måtto att de inte var så många. Ovannämnda kvartett gjorde mer än en historisk in­sats. De fyra är ännu värda att läsa och har saker att lära ut. Men Anton Blanck (1881–1951) är nog den minst kände av dem, och därför var det välsignat att en av hans efterföljare som pro­fes­sor i Uppsala, Bengt Landgren, före sin alltför tidiga död hann med att port­rät­tera honom i Vitterhetsakademiens serie för ”Svenska lärde”. 

Anton Blanck föddes som grosshandlarbarn i Stockholm 1881, genom­förde hela sin karriär i Uppsala, men hade också band till västkusten, inte främst för sitt sommarviste på Käringön utan för sin långvariga insats i vår främsta kulturrtid­ning Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han överskred redan under sina stu­dentår de förväntningar som miljö och ekonomi ställde på på honom. Utan att vara tidigt skolljus skaffade han sig en bred humanistisk examen. Litteraturstudiet var på väg att specialiseras, men för honom blev det viktigt att hålla öppet åt många håll för texter och människor och idéer. Han utvecklades också till en överraskande ra­di­kal person och blev en av dem som fullföljde traditionen i studentföreningen Ver­dan­­di som han nästan var årsbarn med. Som vänsterliberal och god vän med Torg­ny Se­gerstedt skulle han ofta polemisera mot den konservativare kollegan Fredrik Böök. Även Blanck kunde som Segerstedt och Böök ha gett sig publicistiken helt i våld. Nu stannade det vid att han utöver de många ar­tiklarna till en tid tjänstgjorde som medredak­tör för Han­dels­tidningen och verkade som redaktör för den väns­terliberala tidskriften Fo­rum. 

Blancks akademiska karriär började på ett lysande sätt. Hans avhandling hette Den nordiska renässansen i sjuttonhundratalets litteratur – En undersökning av den “götiska” poesiens allmänna och inhemska förutsättningar. Den lades fram 1911 och hör till de legendariska få som fått högsta betyg både för sin framställning och för det försvar som Blanck bestod den. Schück menade sig inte ha läst nå­gon av­handling “som så skarpt klarlägger de litterära rörelserna”. Det var komparativ forskning på högsta nivå, öppnade portar inte minst för franska föregångsmän och hade avgjort betydelse för att skapa balans mellan nationell litteratur och världs­littera­tur. Det finns de som menar att avhandlingen i sin sort inte över­träffats, varken av Blanck eller någon annan. I Blancks fall berodde det inte minst på att han under de följande åren inte hade lika gynnsamma arbetsvillkor. Han var uppen­barligen sorten att ta ansvar för undervisning och handledning, och därför fick han inte den tid för att speciminera som han ville ha. Det förklarar förmodligen att han gick tätare inpå en­staka personligheter. Han bidrog på det sättet också till att ge vik­tiga bidrag till bil­den av Anna Maria Lenngren och Erik Gustaf Geijer.

Till de roande detaljerna hör att Blanck utsträckte sitt försvar för ett komparativt angreppssätt även till sin trätobroder Böök, när den senare just vid sin intagning i Akademien hade blivit uppläxad av Verner von Heidenstam som var käns­ligare än nästan alla andra när det gällde att bli påkommen med att ha läst and­ra diktare.

Anton Blanck har satt märken också i övrigt. Själv livligt upptagen av idéerna i litteraturen hade han ett avgörande inflytande över att idéhistorien utveck­lade sig till ett särskilt ämne med början i Uppsala. Närheten mellan litteratur­ve­tenskap och idé- och lärdomshistoria spelar fortfarande en roll när det gäller den in­stitutionella ge­menskapen på flera av de stora universitetsorterna. 

Anton Blanck upplevde tidshändelserna intensivt. Det tog sig flera ut­tryck. Han var länge med i debatten. Men efterhand skrämde och förlamade värl­dens eländen honom. Så tycks det ha blivit under det mörknande 1930-­talet. Om han inte riktigt orkade med att engagera sig i dagens händelser visade han i varje fall upp en skärpt blick för att äldre dikt ofta var präglad av sin samtid. Det visade han exempelvis i Dalins ”Sagan om hästen”, Tegnérs ”Hjälten” och Ryd­bergs ”Prome­theus och Ahasverus”. Detta sätt att urskilja tidens tecken fick också sin be­tydelse för den svenska formen av diktanalys. Försvenskad nykritik blev därmed inte så fritt ahisto­risk som en del av de utländska inspiratörerna ville ha det till. Också i pion­jär­verketLyrisk tids­spe­gel av Carl Erik af Geijerstam, Erik Hörnström, Gunnar Svanfeldt och Gunnar Tideström finns det spår av Blanck likaväl som av Richards och Eliot. Det be­­kräftar nog en mer allmän föreställning om att det är lika välgörande att lära av det som rör sig ute i stora världen som att anpassa dessa läror efter in­hemska för­­hållanden.

Blanck tog som pliktmänniska med ordning i sina papper och med sin sociala kompetens på sig många och långvariga uppdrag. Det medverkade till att han kunde göra nytta och hålla människor samman även när han blev mindre pro­duktiv. Uppslagen sinade inte, men krafterna ville inte längre räcka till för att i stor skala fullfölja arbetet på fransk-svenska förbindelser eller Bellmans diktning. 

Bengt Landgren gick bort 2012. Han hann med det mesta trots att han under många år var prefekt på sin litteraturinstitution i Uppsala och trots att han var fliti­ga­­re som sakkunnig än nästan någon annan. Han skrev om centrala svenska dik­ta­re som Ekelöf, Gullberg och Edfelt, men också om världsförfattare som Broch och Rilke. Han hade en central ställning också som kartläggare av den egna ämnes­historien, och det var den linjen som han fullföljde i sin sista bok. Sonen Gustav har förtjänstfullt fullföljt sin fars arbete. Må det in­te dröja för länge innan minnesteck­na­ren själv inordnas i raden av ”Svenska lärde”.

Publicerad i Respons 2014-2