Vardaglig religiositet i dess mångfald

Vid en påskmiddag för ett antal år sedan kom samtalet att handla om högtidens historiska bakgrund. Som den förnumstige religionsvetare jag är redogjorde jag för föreställningar om Jesu död på korset, uppståndelsen och kristen frälsningslära. En närstående opponerade sig: ”Men Jesus dog ju inte. Han var ju bara skendöd. Sedan vaknade han igen efter tre dagar.” Till historien hör att vederbörande, i stora delar av sitt liv, varit en engagerad medlem av det kristna samfundet Svenska kyrkan, trogen besökare vid detta samfunds sammankomster, och även engagerad socialt i verksamheter anordnade av andra kristna samfund – en god kristen således. Ändå, föreställningen om Jesu skendöd går på tvärs med vad som kan sägas vara den allra mest centrala dogmen i officiell kristen teologi. 

Antropologen Pascal Boyer har benämnt detta fenomen ”teologens tragedi”: när människor skapar sina religiösa föreställningar och sin religiösa praktik är den officiella läran (om det finns en sådan) bara en bland många faktorer som påverkar vad som till slut blir resultatet, inte sällan till teologernas stora förtret. Forna tiders religionsvetare delade ofta den teologiska kritiken (om än av andra skäl än teologiska). Vad folk i gemen trodde på, och det sätt på vilket de utformade sin religiösa vardag, var mer ofta än inte avsteg från, ja till och med perverteringar av, den rena läran och dess essens och därmed inte värda att ödsla akademiskt bläck på. Men inom den religionsvetenskapliga forskningen har saker och ting förändrats. Om detta vittnar, med all önskvärd tydlighet, den nyutkomna antologin Levd religion – Det heliga i vardagen redigerad av Daniel Enstedt och Katarina Plank. Boken genomsyras av ett religionsvetenskapligt perspektiv: om vi ska kunna vetenskapligt förstå och förklara religion som mänskligt, kulturellt fenomen i historia och nutid, måste vi studera det i hela dess mångfald, utan att värdera vad som bör vara sann kristendom, islam, judendom etcetera, vad människor bör tro på och hur de bör handla. 

I centrum står vardaglig religiositet oavsett om den passar in i den mall som religiösa experter ställer upp eller inte. Boken består av en serie av sammanlagt arton bidrag (plus en inledning) av främst svenska forskare. Dessa bidrag täcker in så olika områden som kristen trädgårdsodling (Lena Roos), alkemiskt elixirkokande (Olivia Sejvan), tantriska övningar i den svenska naturen (Peter Nynäs) och levd religion på sjukhus (Magdalena Nordin). Det mesta rör Sverige. Tio av de arton bidragen har detta fokus. Endast fyra berör, helt eller delvis, geografiska områden utanför Europa och USA: om hinduisk processionskultur på Mauritius (Marianne Qvortrup Fibiger), om religiös turism i vallfartsorten Risikesh i Indien (Elin Thorsén), om sätt att förhålla sig till den religiösa traditionen bland homosexuella män i Libanon (Erica Li Lundqvist) och om levd religion bland ursprungsbefolkning i Kanada och på Tonga (Ann-Christine Hornborg). Bidragen indelas under fem rubriker (som delvis ter sig litet godtyckliga): Religion i fält, Plats och materialitet, Liv och arkiv, Samhälle och institutioner samt Kropp och sexualitet. 

Här finns en metodisk övervikt på deltagande observation, fältstudier och intervjuer, och det är förståeligt givet temat. Flera bidrag rör sig på mikronivå och fokuserar enskilda individer, deras erfarenheter och deras religionskonstruktion (till exempel Åsa Trulssons artikel om hur svenska ungdomar formar sin religiositet i ett dominerande sekulärt samhälle, och Jessica Mobergs beskrivningar av religiöst bricolage i pentekostala miljöer i Stockholm). Men här finns också bidrag som fokuserar religion på gruppnivå, och ett som bygger på kvantitativa data från stora värderingsundersökningar (Erika Willander). Den tydligaste tendensen är en nutidsorientering. Endast ett bidrag har historisk inriktning: Simon Sorgenfreis artikel om den svenska sufiern Elsa Haglund, vilken bygger på arkivmaterial. Mer av den varan hade varit välkommet. Som nämnts ovan är ju diskrepansen mellan teologers religion och vardagsreligion på intet sätt ett uteslutande nutida fenomen. 

Det är omöjligt att här behandla samtliga bidrag närmare och ett urval vore inte rättvist. Alla håller hög kvalitet och är välskrivna. Det är en behaglig och intresseväckande läsning genomgående. Här framträder, om än i olika grad, de sju fokusområden, eller dimensioner, som inledningen lyfter fram som centrala riktmärken i studiet av levd religion: betydelsen av det materiella, både i termer av fysiska ting och i vidare förståelse fysiska miljöer, kroppslighet och emotioners roll i produktionen av levd religion, praxis som mer centralt än övertygelse, vikten av sociala relationer i vardagen, det fysiska rummets inflytande, maktperspektivet och berättelsernas betydelse. De olika dimensionerna samverkar och stimulerar religiöst nyskapande, inte sällan av ad hoc karaktär, i termer av föreställningar, praktiker och organisationsformer. 

I de fall det finns en officiell lära att förhålla sig till visar bidragen hur människor förhandlar med denna lära i vardagen, och hur resultatet blir anpassning och omtolkning. Bilden träder tydligt fram av vanliga människor som inte bara religionskonsumenter, utan också i hög grad religionsproducenter. I detta vardagslivets religionsskapande är det andra frågor som står i centrum än när professionella teologer reflekterar över skrifterna eller traditionen. Om man får ta hunden med sig in i himlen (se här Fredrik Gregorious artikel om dispensationalism i Texas) är viktigare än eventuella konsekvenser av det postsekulära tillståndet för Svenska kyrkans frälsningslära. Om kycklingköttet i matbespisningen är halal eller ej (se Lisa Lannerås och Katarina Planks artikel om religion i skolbespisningen) är en mer angelägen religiös fråga än om ”Guds tron” i Koranen ska tolkas bildligt eller bokstavligt. 

Som redaktörerna skriver är fokus på levd religion ett viktigt korrektiv till den religionsvetenskap som sysselsätter sig med stora religiösa tänkare, med etablerade institutioner och med normerande skrifter. Ett par av bidragen visar hur missvisande bilden kan bli om inte levd religion tas i beaktande: Simon Stjernholms text pekar på den tydliga kontrasten mellan traditionella västerländska studier av den islamiska mystiska traditionen med fokus på poesi och teosofiska bevarade i text, och en levande sufism med fokus på mirakel, reliker, personkult och praktik. Som Karin Kittelman Flensner påpekar i sitt bidrag får ett dominerande fokus på den lärda traditionen också praktiska konsekvenser i skolans religionskunskapsundervisning: religiösa elever känner inte igen sin, och sina närståendes, levda religion i klassrummets skolboksreligion.

Jag skulle dock vilja lägga in en brasklapp. I inledningen hävdar redaktörerna att forskningsfältet levd religion tar sin början 1997. Detta kan ge intryck av att forskare innan dess inte har studerat människors vardagsreligiositet. Inom mitt eget forskningsfält (islamologi) har diskussionen om relationen mellan de lärdas islam och levd islam i vardagen, och vikten av att studera också den senare i dess egen rätt, varit levande åtminstone sedan början av 1970-talet. I historikern Carlo Ginzburgs klassiker Osten och maskarna från 1976 står just konfrontationen mellan den katolska teologiska elitens kristendom och mjölnaren Menocchios hemmasnickrade dito i förgrunden. Det är måhända korrekt att religionsvetenskap som akademisk disciplin främst (om än inte uteslutande) intresserat sig för elitreligion, men beskrivningar och analyser av folklig religiositet har sedan länge varit del inte minst av antropologiska och etnologiska studier. 

Om man hårdrar det finns det minst lika många former av levd religion att beskriva som det finns människor på planeten, ja ännu fler om man beaktar människors ombytlighet.

Studier av levd religion är utan tvekan viktiga. De bär dock på ett litet problem, eller kanske hellre en potential att utveckla. Redaktörerna är högst medvetna om detta. I inledningen skriver de att gräsrotsperspektivet i forskningen om levd religion ”medför en risk för att man förlorar sig i enskilda exempel och fallbeskrivningar”. Dessutom är fältet potentiellt enormt. Det skulle i princip vara möjligt för en religionsvetare som vill vara en del av det att vända sig till grannen på bussen, be henom redogöra för sin vardag, och utifrån detta sedan författa ett fullt legitimt bidrag till forskningsområdet (särskilt om man till levd religion räknar företeelser som ex-muslimsk avfällingskultur, vilken behandlas i Daniel Enstedts bidrag, eller gymkultur, vilken behandlas i Wilhelm Kardemarks dito). Om man hårdrar det finns det minst lika många former av levd religion att beskriva som det finns människor på planeten, ja ännu fler om man beaktar människors ombytlighet.

Sett i ljuset av detta blir bokens olika bidrag exemplifieringar, en sorts instagrampostningar av flyktiga fenomen, som riskerar att snabbt bli daterade. De är alla läsvärda och intressanta, men från en religionsvetenskaplig utgångspunkt blir frågan: vad ska vi med dem till? Svaret finns i antologin, men skyms litet av den intressanta empiriredovisningen. Så gott som samtliga artiklar plockar nämligen in begrepp som forskare inom andra discipliner än religionsvetenskap har arbetat fram: doxa, habitus, somatiska uppmärksamhetsformer, performativ handling med flera. Begreppen används som etiketter på fenomen, processer och skiljelinjer som författarna identifierar i sitt eget material. Att etiketterna passar är en indikation på att fenomenen, processerna och skiljelinjerna i de enskilda fallen är delar av något större. Redaktörerna påpekar att när levd religion tillkommer sker det inte slumpartat. Det finns mönster.

Om jag skulle önska något mer från Levd religion så vore det därför ytterligare ett bidrag, en avslutning, med syftet att identifiera och lyfta fram sådana mönster i de redovisade fallstudierna och därigenom peka vidare på områden och riktningar för framtida, jämförande studier som inte bara ställer frågan hur levd religion tar sig uttryck, utan också varför levd religion tar sig de uttryck den tar sig, och vilka faktorer som är verksamma. För att besvara den senare frågan behövs utblickar mot vetenskapliga discipliner som analyserar exempelvis politiska, ekonomiska, sociala, psykologiska och biologiska förutsättningar för mänsklig kulturproduktion i vid förståelse, inkluderat religionsproduktion.

Publicerad i Respons 2019-4