Varför detta intresse för andra människors liv?

Varför läsa biografier? Så lyder den till synes enkla fråga som Ingrid Elam ställer sig själv i Läsa liv. Från att under ett långt läsarliv ha botaniserat bland bibliotekets hyllor med signumet H (»skön­litteratur«) eller Hce (»svensk skönlitteratur«) tar hon här sikte på signumet L (»biografi med genealogi och släktforskning«) och dess underavdelningar – som Lc (»biografier över personer inom kultur, konst, litteratur«), Lg (»biografier över personer inom politik och samhälle«) eller Le/Lf (»biografier över personer inom vetenskap och teknik«).

En hastig blick på bokens innehållsförteckning visar inte helt oväntat att personer inom politik och samhälle dominerar framställningen, medan personer inom kultur, konst, litteratur kommer på en god andra plats. Biografier över personer med vetenskapliga eller tekniska yrken tycks ha lockat Elam minst. Men en lika snabb bläddring i registret ger delvis en annorlunda bild. Flest ingångar har här tre figurer som sorterar under Lc (»biografier över personer inom kultur, konst, litteratur«), nämligen författarna Goethe, Shake­speare och Virginia Woolf. Eller borde vi snarare säga sorterar under H? I sin vandring genom biblioteket tycks Elam ha kommit tillbaka till utgångspunkten. 

Att läsa böcker med hjälp av paratexter som innehållsförteckningar och register är inte att rekommendera. Men i detta fall säger de nog ändå något om denna underhållande och insiktsfulla men i grunden kluvna bok. Redan på första sidan får vi veta att biografier aldrig intresserat Elam, hon har alltid föredragit fiktion framför fakta. Och som litteratur­vetare skolades hon vid en tid då författarbiografin förlorat sitt vetenskapliga värde. Men allt eftersom åren har gått har hon samtidigt inte kunnat undgå att notera att biografier lockar både förläggare och läsare. Numera kan till och med förment hängivna romanläsare berätta att de hellre läser biografier! Så går det som det går. Till sist »urholkar det ständiga droppandet stenen« och Elam »måste ge sig in i biografiernas värld för att ta reda på vad det är som gjort och gör dem så populära«. 

Biografin – En levnadsteckning lyder bokens fyndiga undertitel. Den antyder att den är disponerad som en utvecklingshistoria där studieföremålet föds, växer upp och mognar. Någon död registreras visserligen inte, men väl en slags avslutande upplösning, där den klassiska biografin utmanas av olika hybridformer. Greppet känns igen från Elams förra bok, Romanens segertåg (2022), där det amorfa monster­ämnet »romanens historia« belystes lika skarpsinnigt som elegant på blott 200 sidor. 

Kanske är biografin bara en annan sorts skönlitteratur?

Vilka är de äldsta biografierna? Nekrologer inhuggna i egyptiska gravar, föreslår Elam. En skrift som brukar nämnas i sammanhanget är Gilgamesheposet, från 2000-talet f.v.t., men det är osäkert om den unge kungen som står i centrum för berättelsen har funnits. Något yngre är Plutarchos med sin Jämförande levnadsteckningar och Suetonius med sina Kejsar­biografier. Ungefär samtidigt med dem börjar de första kristna nedteckna de berättelser som ska komma att bli kända som Bibelns evangelier, vilka tecknar Jesu levnad från krubban till graven och uppståndelsen. Tillsammans understryker dessa texter att biografin handlar om någon som faktiskt har existerat och gjort ett bestående avtryck i världen. »Biografin«, menar Elam, »svarar på frågor om vad som skiljer en människa från mängden och gör henne unik, och den tillfredsställer lusten att förstå och veta mer om henne.« I biografins begynnelse identifieras dessa biografi-värdiga människor uteslutande som härskare eller helgon. Inskränkt till härskarbiografi eller hagiografi erbjöd genren förebildliga eller varnande exempel. Biografin var didaktisk.

Mönstret satt i länge. Först på 1700-talet släpper kravet på att den biograferade ska representera något (makten, den rätta tron) och i dess ställe träder ett intresse för individen, undantagsmänniskan, den särpräglade personligheten. Parallellt introduceras också själva termen: biography finns belagd på engelska från 1683 och svenskans biografi följer 1780. Elams första exempel på en alternativ biografisk modell är visserligen alltjämt en härskarhistoria, Voltaires Karl XII:s levnad (1731). Men Voltaire rundar den officiella bilden av monarken, tar del av dokument, intervjuar människor som känt kungen, intresserar sig kort sagt för honom i hans historiska sammanhang. Det pekar fram mot 1800-talets förvetenskapligande av historieskrivningen. Men Elam konstaterar samtidigt gillande att Voltaires bok kunde (och kan) läsas som en spännande roman. Jag börjar ana, skriver hon, att »min misstro mot biografin beror på att jag inte läst de bästa«. Ett kriterium för en lyckad biografi: den har kontakt med källorna samtidigt som den iklär sig romanens narrativa form. 

Ett tydligare exempel på den nya formen av biografi är James Boswells The Life of Samuel Johnson (1791), ännu i dag hyllad som den bästa biografin någonsin av många (företrädesvis brittiska) kännare. Johnson hade själv sla­git igenom med en biografi om sin vän Richard Savage 1744, men Boswells bok är inte främst en författarbiografi utan en skildring av en djupt originell person och ett liv som på många sätt inte alls var föredömligt. En annan viktig poäng är att Boswells eget perspektiv blir synligt i hans verk: en biografi är från och med denna tid öppet präglad av biografens personlighet. Denna dubbla individualisering blir också föremål för Elams diskussion när det gäller biografier om Goethe, Florence Nightingale, Roger Fry, Erasmus av Rotterdam, Herostratos, Drottning Kristina och Marie Antoinette. Lika viktiga som de biograferades namn är nämligen deras biografer: Eckermann, Thomas de Quincey, Lytton Strachey, Virginia Woolf, Stefan Zweig med flera. 

En annan viktig iakttagelse Elam gör är att biografin i dess nya form var påfallande lik den roman som började växa fram under 1700-talets slut och som handlar om individers personliga utveckling, fostran och mognad, som Goethes Wilhelm Meisters läroår eller Tolstojs Anna Karenina. Under 1800-talet är romanen biografisk och biografin liknar en utvecklingsroman, sammanfattar Elam. Med den iakttagelsen i ryggen vågar hon lägga fram hypotesen att man läser biografier av samma skäl som man läser romaner: för att förstå och känna igen sig själv lika mycket som för att lära känna föremålet för biografin. Kanske är det fortfarande så, givet att det stora flertalet biografier alltjämt utgår från idén om ett stabilt subjekt som både är en produkt av historien och en aktör i den. Biografin kan på så sätt redan i sin form synas konservera en viss bild av världen och människan. Det är en form och ett synsätt som romanen sedan 1900-talets begynnelse omvänt ägnat sig åt att göra upp med. 

Biografins förnyelse under 1900-talet måste därmed sökas på ett annat plan än det formmässiga. Framför allt är det andra människor än de redan berömda som träder fram: de höga faller och de låga stiger, skriver Elam. En något motsägelsefull beskrivning, kan man tycka, med tanke på att det kapitel som ägnas ämnet rymmer biografier över bland annat Karl Marx, Josef Stalin och Adolf Hitler (bara Napoleon saknas). Det hindrar inte att avsnittet om exempelvis Francis Wheens Marx-biografi från 1999 piggar upp. Där andra sett ett monster eller ett helgon finner Wheen en djupt motsägelsefull herre nedsänkt i vardagliga bekymmer som smutsiga kalsonger och obetalda räkningar. Men Elam lyfter också fram biografier över historiens bortglömda, som mjölnaren Menocchio i Carlo Ginzburgs Osten och maskarna (1976) eller barnmorskan Martha Ballard i Laurel Thatcher Ulrichs En jordemors berättelse (1990). 

Från 1970-talet och framåt har inte minst den kvinnohistoriska forskningen givit upphov till en mängd biografier över okända kvinnor, vilket blir en viktig poäng i en bok där materialet av historiska skäl lider av en närmast herostratisk genus­obalans. Elams egen favorit är Yvonne Hirdmans biografi över Alva Myrdal, Det tänkande hjärtat (2006). Myrdal var inte någon okänd kvinna direkt, men här är det Hirdmans sätt att närma sig hennes brevsamling som intresserar. Det faktum att författaren brottas med materialet och »visar sin osäkerhet – och lika ofta tvärsäkerhet – ger en paradoxal trovärdighet åt framställningen«, menar Elam. Man tror henne. En bra biografi går i närkamp med sitt material. Men glidningen mellan det osäkra och det tvärsäkra signalerar 1900-talsroman. Kanske är biografin bara en annan sorts skönlitteratur? 

I kapitlet om författare och författarbiografier hade Elam gärna fått borra i den frågan. Men där är det i stället det gamla kruxet om relationen mellan liv och verk som står i ­centrum. När individen introducerades som alltings mått vid 1700-talets slut blev författarbiografierna alltmer upptagna av författarnas inre liv. Som en följd kom livet att kausalt få förklara dikten. Men dikt och liv är nu inte samma sak, och den växande insikten om detta ledde så småningom till att författarbiografin förlorade sin status inom litteraturstudiet. 

Ändå hittar Elam en lång rad läsvärda författarbiografier, från Atterbom om Bellman (»förbluffande modern«) till Vladimir Nabokov om Gogol (»ett lysande exempel på att varje biografi också är en självbiografi«). Kanske säger det något att den författarbiografi Elam finner mest övertygande är den som utgår från det sämsta källäget: Stephen Greenblatts Will in the World – How Shakespeare became Shake­speare (2004). Greenblatt kan allt om dramatikernoch hans tid, men det är genom sitt prövande och öppet hypotetiska skrivsätt han triumferar, menar Elam. Men, undrar jag, betyder inte det i så fall att Greenblatt är mer författare än biograf, eftersom det hypotetiska »som om« är utmärkande för litteraturen? Dikten är mer filosofisk än historieskrivningen, påpekade Aristoteles, eftersom den senare handlar om det som hänt medan den förra handlar om »sådant som skulle kunna hända«. 

Vid sidan av att vara författare hör Shakespeare även till kategorin världsberömda personer. Som sådan hade han kunnat upptas i det kapitel som ägnas åt kändisbiografier. Det har förstås skrivits spänstigt om Linné, Mozart, Marie Curie med flera, men Elam tar också upp exempel på hur det har skrivits uselt om exempelvis Taylor Swift (»en hyllningstext skriven på en prosa som verkar anpassad efter målgruppen trettonårigt fan«). Världskänd eller okänd, ingen går säker för usla biografer, men under läsningen frågar man sig på vilket sätt en diskussion kring kategorin världsberömda personer egentligen gör oss klokare på biografin som genre. Jag spanar efter argument medan jag undrar om det inte bara är genrens personfixering som till sist smittat av sig på författaren. 

En gensaga till den kritiken levererar slutkapitlet om alternativa biografiformer. Här är litteraturvetaren Elam på hemmaplan. Vad händer om det biografiska materialet överförs till andra genrer, som självbiografi, reportage, deckare eller roman? Eller när man skriver biografier om andra arter, som Mark Kurlansky gör i Torsk – En biografi om fisken som förändrade världen (1997)? Formfrågan får en elegant belysning när Jag är Zlatan (av David Lagercrantz) kopplas samman med Alice B. Toklas självbiografi (skriven av Gertrude Stein). Båda biografier är spökskrivna, båda är framgångsrika, men medan spökskrivaren är förutsättningen för att det ska bli en biografi om Zlatan är hon i Toklas bok den dolda huvudpersonen. 

En liknande ask i ask-konstruktion, men nu på grammatisk nivå, finner Elam i P. O. Enquists Ett annat liv (2008) och före den i Strindbergs Tjänstekvinnans son (1886). Det rör sig om författare som skriver sina självbiografier i tredje person, som vore de sina egna biografer – eller de romanförfattare de i realiteten är. Om de hör hemma i en bok om biografin kan förstås diskuteras, men som gränsfenomen säger de något om genren.

När individen introducerades som alltings mått vid 1700-talets slut blev författarbiografierna alltmer upptagna av för­fattarnas inre liv.

Genom dessa olika tider och trender förblir biografin sig själv, samtidigt som den förvandlas. Elams ursprungliga fråga om varför den läses får nog inget riktigt svar – och frågan är om det ens är bokens egentliga fråga. Den handlar som jag antytt snarare om relationen mellan biografin och Ingrid Elams föredragna litteraturform, romanen. Gemensamt för samtliga böcker som särskilt framhålls är deras litterära lyster. Förankring i det verkliga är en förutsättning för biografin, men ett intressant ämne är inte nog, det krävs en effektfull form för att pulsen ska stiga och entusiasmen smitta. Argumentationen hade vunnit på att bejaka och tydligare försvara denna ståndpunkt. Men då hade Läsa liv blivit en problemdriven essä och inte som nu, en guide till de där främmande hyllorna i biblioteket. I den hittar man många kända och ännu fler okända titlar som alla lockar. Det räcker vackert så.