Västvärldens resa mot nattens ände

Det finns intellektuella som tenderar att lämna små högar av skandaler efter sig så fort de kommer ut med en ny bok. Emmanuel Todd är definitivt en av dem. År 2015, efter terrordådet mot Charlie Hebdo och l’Hyper Casher, hade kropparna knappt hunnit kallna och Frankrike befann sig i ett tillstånd av nationellt trauma, när Todd publicerade Qui est Charlie? (Vem är Charlie?). I essän hävdade han att de miljontals människor som var ute på gatorna och demonstrerade på intet vis inkarnerade frihetliga eller republikanska ideal utan drevs av mycket mörkare impulser och incitament, såsom egoism, maktaspirationer och ojämlikhet. Naturligtvis kunde inte boken falla i god jord och många blev uppriktigt skärrade av dess innehåll.

Det går aldrig att greppa en människas innersta bevekelsegrunder, de undflyr ofta henne själv, men detta förbehåll till trots, bör nog Todd inte tolkas som en illvillig, känslokall provokatör. Snarare kan han räknas till de något malplacerade personer i tweedkavaj som inte riktigt inser hur deras febertankar tas emot av omgivningen. Det som står klart är i varje fall att där det råder konsensus, där finner man inte Todd. Den primära grunden för hans analyser är statistik och en antropologisk ingång till samtida skeenden, där familjebildningens historiska strukturer och villkor är centrala. Det var genom denna metod han 1974 förutspådde Sovjetunionens kommande fall. Nu har han således varit i farten igen. Hans senaste bok, Västerlandets nederlag, har lett till en intensiv debatt i Frankrike där hans meningsmotståndare anklagat honom för att springa Rysslands ärenden, ideologiskt har han utstationerats till den extrema högern och hans franska Wikipediasida har flaggats med en varning efter ett infekterat redigeringskrig. 

Studieobjektet denna gång är på sätt och vis dubbelbottnat: det handlar om orsakerna till Rysslands invasion av Ukraina och om västvärldens resa mot nattens ände. Boken är uppdelad i elva kapitel där de två första utgör en analys av Ryssland respektive Ukraina, och de efterföljande en uppgörelse med västvärlden, framför allt USA, Storbritannien och de skandinaviska länderna. Todd klassificerar Ryssland som en auktoritär demokrati och västvärlden som en liberal oligarki. Som stöd för sitt påstående om att Ryssland skulle vara demokratiskt, trots »resonabelt riggade val«, åberopar Todd det faktum att Putin har ett brett stöd i opinionsundersökningar, vilket bland annat beror på att han, enligt Todd, värnar arbetarklassen. Att Putins regim utgör ett auktoritärt styre förklaras med att den är intolerant mot minoriteter. 

Todd pendlar mellan att tillskriva Putin ett stort agentskap och att beröva honom det helt. Å ena sidan hävdar han att Rysslands president sedan 2014 förberett sig på att invadera Ukraina genom att satsa massivt på den inhemska ekonomin (bland annat jordbruk, vapen och kärnkraft) och göra sig oberoende av det globala betalningssystemet SWIFT för att klara de sanktioner han förväntade sig. Å andra sidan hävdar han att det är familjestrukturerna från det agrara Ryssland som har genererat ett relativt egalitärt och auktoritärt samhälle: jämlikhet mellan bröderna, underkastade faderns auktoritet – med andra ord en auktoritär demokrati. Antagligen menar Todd att utan denna historiska jordmån hade Putins styre varit otänkbart. »Men de ryska oligarkerna?« undrar säkert den uppmärksamme läsaren. Dessa viftar Todd bort i en handvändning. De är inte oligarker i egentlig mening då de saknar all form av politisk makt, de utgör blott en ekonomisk hierarki och inte en politisk. Den plötsliga våg av massjälvmord och olyckor som har förekommit bland ryska oligarker sedan anfallet mot Ukraina kan nog vittna om att Putin kväver all form av potentiell opposition från denna grupp i sin linda. 

Det Todd ser som Rysslands svaghet är demografin, vilket förklarar att man, till skillnad från under sovjettiden, är sparsam med militärstyrkan. Under Stalins tid kunde man offra miljoner människor, under Putin finns det inte tillräckligt mycket folk att mobilisera. Av den anledningen menar Todd att idén om att Putin kommer att vilja invadera andra länder efter Ukraina är fantasier eller ren propaganda. Ryssland har fem år på sig att vinna kriget, sedan följer generationskullar med mycket färre födelsetal, hävdar han. 

Ryssland har fem år på sig att vinna kriget, sedan följer generationskullar med mycket färre födelsetal, hävdar han.

Påståendet om att västvärlden skulle bestå av liberala oligarkier och liberala demokratier baserar Todd på att väst har blivit besatt av minoriteter, och att den minoritet man värnar mest är de absolut rikaste. För Todd rör det sig alltså om två ideologiska system som är varandras antiteser, två fiender som ömsesidigt ser varandra som dårar. Detta ska även vara orsaken till att stora delar av världen inte fördömer Ryssland, då landets konservativa ideologi finner stöd i många länder med liknande samhällsutformning och historiska familjestrukturer. Den västerländska eliten är enligt Todd avskärmad från de egna breda folklagren, och står därmed handfallna inför de växande populistiska rörelserna. Att den ledande politiska klassen valde att sätta in ekonomiska sanktioner mot Ryssland vittnar om att den är frånkopplad från folket och sätter sina intressen främst, då de som drabbas av dessa sanktioner är de redan ekonomiskt utsatta, menar han vidare.

Tesen Todd driver är att västvärlden har blivit nihilistisk på grund av protestantismens sammanbrott. Författaren knyter här an till den ryska 1800-talsnihilismen, som han definierar som ett normativt och ontologiskt negerande: förnekandet av moraliska värden och förnekandet av verkligheten. Tre stadier existerar i Todds förståelse av samhällsgemenskapen. Det religiösa stadiet, zombiestadiet, samt nollstadiet. I det religiösa stadiet organiseras samhället efter religionen, det är styrt av starka värderingar och moral, och den sociala kontrollen är hög. Födelsetalen är höga och de olika religiösa riterna och institutionerna är starkt förankrade i vardagen. I zombiestadiet återfinns religionen, som namnet avslöjar, som ett spektrum som omedvetet villkorar människors handlande även om de inte längre är troende. Moral och social kontroll existerar, men de saknar ett religiöst centrum och återskapas i stället i sociala interaktioner och sekulära institutioner. Riter som dop, bröllop och jordfästning sker ännu via de religiösa institutionerna men i övrigt står kyrkorna relativt tomma. Nollstadiet däremot kännetecknas av religionens totala utplåning, och i detta stadium finns ingen moral eller strukturerande ordning kvar. Flera tendenser i samhället indikerar att man nått nollstadiet och de främsta måtten är att barndop försvinner, att fenomen som skilsmässor och kremering ökar explosionsartat, samt att man tillåter samkönade äktenskap. 

Nollstadiet leder till instabilitet och öppnar i sin tur upp för nihilismen. För Todd har USA kommit längst i den processen. I weberiansk anda slår Todd fast att kapitalismen hänger tätt samman med protestantismen, och att när den nyliberala ekonomin vinner tillträde så sker det utan påverkan från den protestantiska etiken. Det enda som driver eliten är enligt detta resonemang girighet, det existerar ingen pliktkänsla, moral eller omsorg om de övriga samhällsmedlemmarna. De som drabbas värst är i huvudsak den vita före detta klassmedvetna arbetarklassen, och för Todd har förstörandet av ekonomin genom nyliberala reformer, och den fattigdom och utsatthet som följt på detta, särskilt drabbat USA och Storbritannien. En grupp som påverkats särskilt är de vita engelsmännen. Exempel på deras prekarisering är att gruppen i mycket mindre utsträckning studerar vidare, samt att de är numerärt underrepresenterade inom den politiska eliten (två faktorer som är tätt sammankopplade i dag). Enligt Todds siffror är det endast 33 procent av de vita engelsmännen som går vidare till högre utbildning jämfört med 49 procent av svarta och 55 procent av asiater. I England skönjer han även ett starkt klassförakt mot den vita underklassen där eliten, menar han, främjar allt det den vita underklassen avskyr: mångfald, etniska minoriteter och invandring.

För Todd är USA:s ekonomi ett enormt luftslott som upprätthålls av dess valuta, men som inte längre producerar några egna värden. Utöver dollarns ställning i världen kommer USA:s makt främst från den enorma övervakning som NSA (National Security Agency) utför genom att ha full kännedom om den europeiska politiska och ekonomiska eliten, något som möjliggör potentiella påtryckningar. USA har inte den materiella kapaciteten att driva de konflikter man kastar sig in i och det är inte med dollarsedlar man kan vinna ett krig. Att Europa (med undantag av Tyskland), med Storbritannien i spetsen, har blivit USA:s knähund och är helt oförmöget att värna sina egna intressen tycks vara uppenbart för Todd. De skandinaviska länderna är helt allierade med USA, vilket visar sig i det faktum att Danmark har hjälpt NSA att avlyssna europeiska politiker, och att både Norges och Danmarks före detta statsministrar har varit ordförande för Nato. 

Todds slutsats är att den liberala demokrati västvärlden påstår sig vilja försvara genom kriget i Ukraina har briserat i grunden. Västvärlden ruttnar inifrån, med populistiska rörelser som växer sig allt starkare, en utbredd fattigdom som eliten inte intresserar sig för, och en avsaknad av social sammanhållning och moral.

Generellt är Todds opus spretigt och stundtals osammanhängande. Han varvar högt och lågt och det är inte alltid helt lätt att förstå vad författaren söker leda i bevis eller vart han vill komma över huvud taget. Även om man kan instämma i en del av kritiken han riktar mot väst, framför allt de kapitalistiska krafter som frammanar närmast ett U-landstillstånd i breda folkgrupper, inte minst på grund av de nya »valutasvinen« (för att låna ett uttryck av Eyvind Johnson), parat med en allmänt rådande politisk apati, så är det svårt att se hur hans kritik av väst har med kriget i Ukraina att göra över huvud taget. Även om Todd utgår från statsvetaren John Mearsheimers realistiska analyser som framhäver vikten av geopolitisk balans mellan stater, blir relationen mellan inhemsk nihilism och utrikes krigsföring inte helt övertygande. Man kan dock helt begripa författarens oro för den utveckling kriget har tagit. Det har blivit närmast omöjligt att föreställa sig en fredlig utgång, och lika omöjligt att föreställa sig vilka konsekvenser i form av förluster eller uppoffringar kriget kan komma att innebära. Det vore som om ingen längre ens letar efter en lösning, man strävar bara efter att stegra konfliktnivån och insatserna. 

Kanske är det så att två motstridiga historiska erfarenheter präglar vår förståelse av det krig som i dag härjar i Europa: Erfarenheten från första världskriget påminner oss om att en för stark stridsvilja och krigsoptimism leder till storskaligt krig. Erfarenheten från andra världskriget lär oss närmast det motsatta: Om man inte genast bekämpar en maktfullkomlig ledares invasion leder det till ett världskrig. Beroende på vilket perspektiv man utgår ifrån kommer man att tolka de nuvarande politiska insatserna på diametralt olika vis. Todds bok kan nog sägas ansluta sig till det första perspektivet, och hans bok bör förmodligen läsas i ljuset av det: Tiden är knapp och kriget marscherar fram mot alltmer okontrollerbara horisonter. Dagens krigsherrar besitter dessutom vapen som på blott några sekunder kan leda till oåterkallelig förödelse, om de används. För Aristoteles var krigets mål ett tillstånd av fred. I dagsläget verkar våra motstridiga erfarenheter från världskrigen grumla vår kapacitet att urskilja vad som krävs för att uppnå det.