Vem äger historien?

Varken historieförfalskning eller användandet av historia i politisk propaganda är nya fenomen, däremot har dess former och spridningsvägar förändrats i och med en alltmer digitaliserad och polariserad offentlighet. I Historieförfalskarna, redigerad av författaren Ola Larsmo, samlas nio bidrag som på olika sätt analyserar hur historia manipuleras i samtida politisk kommunikation. Antologin är tydligt inriktad på att identifiera och belysa fenomenet, snarare än att utveckla en sammanhållen teori om historieförfalskningens strukturella funktioner.

Bakgrunden till föreliggande bok är samtida och specifik. I förordet beskriver Larsmo hur Sverigedemokraternas affischkampanj inför EU-valet 2019 liksom partiets valfilm, Ett parti, ett folk, året dessförinnan kopplade den svenska socialdemokratin till nazismen, och genom detta även till ett påstått medansvar för Förintelsen. Han nämner också spridningen av uppgifter i SD-vänliga miljöer på nätet om att Sverige skulle ha medverkat i deportationen av norska judar till Auschwitz. Dessa samtida exempel på politisk propaganda utgör tillsammans med ett seminarium om historieförfalskning som politiskt vapen vid Avdelningen för migration, etnicitet och samhälle (REMESO) vid Linköpings Universitet antologins omedelbara utgångspunkter.

Genom att beskriva sina erfarenheter av att bemöta påståendena i sociala medier synliggör han den asymmetri som präglar dagens offentliga samtal: forskningsbaserad argumentation möter aktörer vars syfte inte är dialog utan snarare mobilisering och misstroendegörande.

I det första kapitlet redogör fackboksförfattaren Niclas Sennerteg för hur hans och historiedoktoranden Tobias Berglunds bok Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga (2008), om svenska interneringsläger för utländska medborgare i Sverige under andra världskriget, kom att exploateras i partipolitisk propaganda. I Sverigedemokraternas valfilm presenterades Berglund och Sennertegs forskningsrön som en ingrediens i vad Sennerteg kallar en »häxbrygd av halvsanningar och direkta påhitt« i syfte att förknippa Socialdemokraterna med nazismen. Genom att beskriva sina erfarenheter av att bemöta påståendena i sociala medier synliggör han den asymmetri som präglar dagens offentliga samtal: forskningsbaserad argumentation möter aktörer vars syfte inte är dialog utan snarare mobilisering och misstroendegörande. Kapitlet väcker därmed en mer principiell fråga som återkommer i antologin: hur bör historiker agera när debatten förs på propagandistiska premisser och när motparten helt saknar intresse för sakliga argument?

Även i antikvetaren Ida Östenbergs bidrag behandlas frågor om hur historisk kunskap möter en polariserad offentlighet. Med utgångspunkt i sin egen forskning om antikens Rom diskuterar hon hur historisk expertkunskap ofta möts av misstro eller avfärdas i digitala miljöer. Särskilt kvinnliga forskare blir i sådana sammanhang inte sällan föremål för personangrepp.

Filosofen Åsa Wikforss placerar i sin tur in fenomenet av allmänhetens ökande misstro mot expertkunskap i en bredare epistemologisk ram. Med utgångspunkt i Donald Trumps ifrågasättande av presidentvalet 2020 analyserar hon hur »alternativa fakta« etableras och hur kunskapsmotstånd fungerar. Hon diskuterar konspirationsteorier som QAnon men även protestkampanjen »Stop the Steal« mot det påstått riggade valet 2020, samt hur Trump och hans anhängare i efterhand omtolkade stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Med stöd i forskningen beskriver hon träffsäkert hur historieförfalskarna går till väga:

Man ställer gamla, sedan länge besvarade frågor som om de vore nya och obesvarade. Falska experter används för att grumla forskningsläget och ge intryck av en expertoenighet som inte existerar. Man gör en skev värdering av evidensen – tung evidens mot den egna positionen undanhålles helt eller ges liten tyngd, skral evidens för den egna positionen förstoras och ges stor tyngd.

Hur kunde då miljoner amerikaner välja att tro på Trumps oförblommerade lögner? Enligt Wikforss kan det bland annat förklaras som en psykologisk självbevarelseprocess som skyddar de egna övertygelserna; vi tror på det vi vill tro på i stället för det mest rimliga. Kunskapsmotståndet bygger också på en övervärdering av de egna erfarenheter och utsagor som förstärker eller anspelar på dessa övertygelser.

I likhet med Larsmo berör Wikforss även ett av Trumpkampanjens tillvägagångssätt, det som hon kallar för »spaghettitekniken« – att översvämma offentligheten med falska påståenden för att skapa förvirring. Eller som Donald Trumps politiska rådgivare Steve Bannon själv beskrivit handlingssättet: »The Democrats don’t matter… The real opposition is the media. And the way to deal with them is to flood the zone with shit.« I säkerhetspolitiska sammanhang har liknande metoder analyserats som distorsion och desinformation, men den statligt organiserade historieförvanskning som exempelvis präglat sovjetiskt och ryskt historiebruk berörs endast kortfattat i kapitlet. Det är begripligt givet kapitlets fokus, men bidrar till att antologins internationella perspektiv framstår som begränsade och nutidspräglade.

Man ställer gamla, sedan länge besvarade frågor som om de vore nya och obesvarade. Falska experter används för att grumla forskningsläget och ge intryck av en expertoenighet som inte existerar.

Konflikter kring kunskap, auktoritet och offentlig debatt är ämnen som även behandlas i ett bidrag av Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings Universitet. Här förskjuts dock perspektivet från historieförfalskning i snäv mening till den bredare kulturkrigsdebatten. Jonsson argumenterar för att föreställningen om en utbredd cancelkultur till stor del är felaktig, men antyder samtidigt att vissa former av normativ gränsdragning inom akademin kan vara motiverade – exempelvis när det gäller lärares politiska ställningstaganden. Resonemanget rör sig därmed delvis bort från antologins kärnfråga. Argumentationen tenderar också att ensidigt koppla oro för cancellering till högerorienterade positioner och miljöer där konspirationsteorier och Förintelseförnekelse förekommer. Resultatet blir att kapitlet i hög grad bekräftar redan välkända fakta – som att Donald Trump och hans anhängare har manipulerat historiska narrativ – snarare än att tillföra en analys av historieförfalskning som fenomen.

Historikerna Maria Björkman och David Ludvigsson, båda verksamma vid Linköpings universitet, diskuterar skillnaden mellan historieförfalskning och historieförvanskning och redogör för hur de i sin undervisning tränar lärarstudenter att identifiera sådana mönster. Genom analyser av Sverigedemokraternas valfilm och genom övningar där studenter konfronteras med avatarer som framför historieförvrängande påståenden får de öva sin kritiska och analytiska förmåga. Syftet är att stärka deras ämnesmässiga säkerhet och förmåga att känna igen återkommande strategier i historieförvanskande budskap.

Larsmos eget kapitel redogör för tre exempel på historieförfalskning i den svenska debatten: påståendet om Rasbiologiska institutets partipolitiska ursprung, misstolkningen av E.C.G. Brandts ironiska Nobelprisnominering av Adolf Hitler samt ett lösryckt citat av Tage Erlander om Sveriges rasmässiga homogenitet. Larsmo visar hur dessa historiska episoder har förvanskats och använts i politiska och polemiska sammanhang. Genom en källkritisk genomgång visar han hur kontext går förlorad och betydelser förskjuts när uppgifter lyfts ur sitt historiska sammanhang. Han uppehåller sig även vid bilder som använts i propagandan och visar på hur dessa är hämtade från andra håll och alltså saknar koppling till Sverige, vilket i sig illustrerar en spänning som även framskymtar i andra delar av boken: när stor energi ägnas åt att vederlägga enskilda detaljer riskerar diskussionen att föras inom de ramar som propagandan själv etablerat. För vad hade det egentligen bevisat om bilderna faktiskt kom från Rasbiologiska institutet?   

Det centrala problemet är inte enbart felaktiga sakuppgifter utan hur tolkningsramar kan förskjutas, misstolkas och omformas till propaganda genom falska korrelationer och förenklade analogier.

Rebecka Katz Thors kapitel är mer mångfacetterat än flera av de övriga. Katz Thor, som är forskare i estetik och vars forskning behandlar minnet av Förintelsen, ägnar en betydande del av kapitlet åt utvecklingen av hågkomsten av Förintelsen i Sverige och etablerandet av ett museum om Förintelsen. Här beskrivs minnespolitikens institutionella och kulturpolitiska dimensioner snarare än enskilda exempel på historieförfalskning i snäv mening. Samtidigt diskuterar hon hur minnet av Förintelsen i samtiden utmanas, relativiseras och omförhandlas. Men till skillnad från flera av de övriga bidragen – där diskussionen stundtals kretsar kring huruvida enskilda påståenden är sanna eller inte – riktar Katz Thor uppmärksamheten mot de underliggande premisserna. Det centrala problemet är inte enbart felaktiga sakuppgifter utan hur tolkningsramar kan förskjutas, misstolkas och omformas till propaganda genom falska korrelationer och förenklade analogier. Katz Thor diskuterar också hur relativisering fungerar som strategi i sådana processer. Med stöd i Michael Rothbergs teori om det multidirektionella minnet analyserar hon hur olika historiska trauman positioneras i relation till varandra. Rothbergs poäng är att kollektiva minnen inte nödvändigtvis konkurrerar utan kan vara ömsesidigt konstituerande. Samtidigt visar Katz Thor hur parallelliseringar kan bidra till relativisering när proportioner och historiska kontexter går förlorade. Som exempel nämner hon jämförelser mellan Auschwitz och samtida konflikter, exempelvis situationen i Gaza, liksom retorik där Hamas eller Israel benämns som »de nya nazisterna«. Sådana analogier riskerar att tömma både Förintelsen och nazismen på deras historiska specifika betydelse.

Förvrängningen av historiska referenser framstår i hennes analys som ett demokratiskt problem, eftersom den ofta används som retoriskt verktyg i illiberala, nationalistiska och auktoritära politiska projekt. Samtidigt väcker diskussionen också en bredare fråga. Historiska förskjutningar och förenklande analogier förekommer inte enbart i sådana sammanhang utan kan även uppträda inom demokratiska offentligheter. När historiska referenser används selektivt – även i syfte att mobilisera opinionen för legitima politiska mål – riskerar det att undergräva tilltron till etablerade kunskapsformer och bidra till att gränsen mellan analys och polemik suddas ut. I detta avseende pekar Katz Thors kapitel mot ett bredare problemkomplex där historieförvanskning inte enbart handlar om extrema positioner utan också om hur historiska referenser cirkulerar och omtolkas i en politiserad offentlighet.

Antologin avslutas med en samtalsdiskussion mellan Larsmo och historikerna Klas Åmark och Lars M. Andersson. Här formuleras explicit den invändning som flera av antologins kapitel indirekt aktualiserar: att det är problematiskt om historiker argumenterar på propagandisternas villkor. Att korrigera felaktigheter är nödvändigt, men det är inte tillräckligt om själva den analytiska ramen lämnas intakt. Samtalet tillför därmed en viktig självkritisk dimension som till stor del saknas i bidragen och pekar mot behovet av en mer strukturell förståelse av historieförvanskningens mekanismer.Som helhet är Historieförfalskarna rik på konkreta exempel och pedagogiska resonemang. Tyngdpunkten ligger på att identifiera och bemöta specifika fall av förvanskning. Däremot är antologin mer återhållsam när det gäller att systematiskt analysera de bredare epistemologiska och institutionella förändringar som möjliggör dessa förvanskningar: förändringar i medielandskap, förtroendestrukturer och föreställningar om kunskap och expertis. Historieförvanskning framträder främst som ett högerpopulistiskt problem, medan dess förekomst i andra rörelser och i mer etablerade politiska och administrativa sammanhang berörs i mindre utsträckning. Detta för tankarna till valet av målgrupp. Antologin fungerar nog främst som en resurs för lärare och studenter som vill förstå och bemöta historieförvanskning inom ramen för ett redan delat kunskapsideal. Som läsare lär man sig mycket om hur historien förfalskas, mindre om varför historieförfalskarna så ofta lyckas.