Har tokstämpeln börjat blekna?

»Helvetet är tomt och alla djävlar är här«, utbrister Ferdinand i Shakespeares pjäs »Stormen«. Och lite så kan det kännas: porten till underlandet står vidöppen och konspirationsteoretikerna är plötsligt överallt – på Facebook, på teve, på gatorna, i släkten, i maktens korridorer.
 
Det statsvetaren Michael Barkun i början av 00-talet beskrev som »stigmatiserad kunskap« har i dag närmast normaliserats, eller åtminstone blivit så pass vanligt att tokstämpeln börjat blekna. Gränsen mellan fakta och fiktion, sanning och lögn, håller på att suddas ut. Fantasin kröker verkligheten.
 
Nåja, visst finns det motståndsfickor. Inte minst inom akademin. På senare år har dessutom allt fler forskare försökt förstå sig på fenomenet. En av dem är idéhistorikern Andreas Önnerfors, som tidigare närt ett intresse för 1700-talets frimureri och 2000-talets terrorism – en udda kombination som dock sammanstrålat i konspirationsteoriernas värld. Han har också deltagit i ett europeiskt forskarnätverk (Compact), medverkat i Routledge Handbook of Conspiracy Theories (2020) och skrivit en rapport för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) om konspirationsfebern under pandemin. Önnerfors är med andra ord väl skickad att författa ett vetenskapligt översiktsverk om konspirationsteorier. Vilket han nu gjort med den äran.
 
Han inbillar sig till exempel inte att konspirationsteorier – trots att de kanske är mer på tapeten nu än någonsin – är något nytt påfund, unikt för interneteran, vilket är nog så viktigt. Inte sällan gör nämligen forskare det ödesdigra misstaget att försöka inducera något allmängiltigt ur just sin egen tids trender. Så icke Önnerfors. Som idéhistoriker är han medveten om att allt fast tenderar att förflyktigas, men att vissa tankefigurer ändå består, och att man därför måste söka sig bakåt i historien för att få syn på det stabilas föränderliga former.
 
Önnerfors rör sig också ledigt från antikens konspirationsretorik till vår tids pandemiförnekelse, klimatförnekelse och våldsbejakande extremism, med nödvändiga nedslag i de senaste seklernas reaktionära och antisemitiska mytbildning – hela tiden med ambitionen att »reda ut vad som är konspirationsteoriernas grunder och koder och hur de utvecklas över tid«. Han definierar konspirationsteorier som »meningsskapande berättelser« med tolv återkommande beståndsdelar: Det finns ett mönster att upptäcka, för allting hänger ihop. Det finns också en plan, för allt är ett avsiktligt resultat av en sammansvärjning med onda avsikter som verkar i hemlighet. Men den vakne sanningssägaren kan ändå finna bevis för vad som pågår. Berättelsen präglas av dualism – ont står mot gott, ljus mot mörker, inga gråskalor finns. Man söker syndabockar för egna misslyckanden och oförklarliga katastrofer, hänger sig åt demonisering och larmar om en systemkollaps. Och allt detta förmedlat genom mediala uttryck– dramatiska filmklipp, svulstig musik och ett typiskt bildspråk med spindelnät, collage, marionettmästare, bläckfiskar och ögon i trianglar.

Många konspirationsteorier rymmer med andra ord en välbekant, fängslande och inbjudande dramaturgi som lätt brädar den krassa verkligheten.

Många av oss känner igen en konspirationsteori när vi ser den. Den sticker liksom ut i sin spektakulära orimlighet. Men Önnerfors tolvpunktsguide kan ändå hjälpa oss att skilja konspirationsteorier från andra sätt att försöka förklara världen. Jag är också förtjust i greppet att tala om konspirationsteorier som just berättelser. För det handlar naturligtvis inte om teorier i vetenskaplig mening.
 
Visst har de sanningsanspråk, konspirationsteoretikerna. Och de gör allt för att bevisa sina påståenden. Men de presenterar i princip aldrig bevis som håller för prövning. Konspirationstänkandet imiterar visserligen akademisk expertkunskap, (böckerna är till exempel ofta fyllda med referenser), men utan att på något sätt leva upp till vetenskaplig standard. »Teorierna« låter sig inte falsifieras, knappt ens bekräftas, åtminstone inte med vederhäftiga metoder. Vad det handlar om är i stället spekulationer utifrån förutfattade meningar, »spekulationer som leder till antaganden om fiktiva orsakssamband«, konstaterar Önnerfors.
 
På tal om fiktion så påminner konspirationsteoretiska berättelser om den uråldriga hjältesagan, där en godhjärtad underdog tar fajten mot monstret. Tänk Gilgamesheposet, Beowulf, Sagan om ringen och Harry Potter. Eller för den delen sagolika konspirationsteorier om att världen styrs av Illuminati, rymdödlor eller djävulsdyrkande pedofiler – där berättaren ofta är hjälten i sin egen saga, men där även andra kan ansluta sig till den episka kampen mot ondskan. Många konspirationsteorier rymmer med andra ord en välbekant, fängslande och inbjudande dramaturgi som lätt brädar den krassa verkligheten.
 
I en tankeväckande utvikning diskuterar Önnerfors likheten mellan konspirationsteorier och religioner. Visserligen är inte fenomenen ett och detsamma. Konspirationsteorier har som regel ingen formell hierarki, inga sakrament, urkunder, gudomar eller tempel. Men de »rör sig ofta inom samma fält av meningsskapande«, menar han. Där finns till exempel ödestron, att allt ingår i guds/konspirationens plan, där finns det magiska tänkandet, där finns tron på dolda sanningar som ska avslöjas, på profetiorna, apokalypsen och frälsningen. Liksom religioner innehåller också konspirationsteorier värdeomdömen om vad som är rätt och fel, gott och ont. Vilket gör dem attraktiva på ett annat sätt än en vetenskaplig teori. Enligt Önnerfors fyller de nämligen inte bara epistemiska, utan också emotionella och existentiella behov: »Därmed talar de och tillfredsställer människans behov av mening, kunskap och förklaringar som överensstämmer med hennes befintliga värderingar och världsbilder.«

Varför tror människor på sådant som expertisen ratat? Eller snarare: varför tror vissa på konspirationsteorier och andra inte? Här hämtar Önnerfors stöd i de senaste årens forskning, inte minst i psykologiska studier som undersökt konspirationsteoriernas dragningskraft. Svaret tycks vara att en del människor är mer mottagliga eftersom deras hjärnor är disponerade på ett speciellt sätt, vilket styr varseblivningen. De har ofta ett överdrivet mönsterseende, ser avsikter i det slumpartade, förväntar sig att stora händelser ska ha stora orsaker. De uppvisar kort och gott en konspirationsmentalitet, ett särskilt sätt att förstå och tolka världen, en särpräglad kognitiv stil.
 
Den som attraheras av konspirationsteorier har också en tendens att tänka svartvitt och se onda avsikter hos andra. Allt dåligt som händer mig är deras fel, inte mitt. Emotionella problem lindras genom att man skyller ifrån sig – »ondskans existens förlägger ansvaret någon annanstans«, medan självkänslan räddas. Dessutom kan utanförskapet, känslan av utsatthet, minska av en alternativ grupptillhörighet, en identitet – något som för många är viktigare än sanningen.
 
Allt hänger dock inte på psyket. Även omständigheterna spelar in. Här är dock inte Önnerfors lika utförlig. Det blir ganska tunt om de samhällsproblem som ökar konspirationsteoriernas dragningskraft: maktmissbruk, korruption, ojämlikhet, bristande transparens – vilka göder misstron och konspirationstron.
 
Genom sociologen Zygmunt Bauman ger han dock en förklaring till varför just 2000-talet tycks så konspirationsteoretiskt: vi lever i de förlorade utopiernas tid, där människor blickar bakåt efter tröst och hopp, en slags längtan till den förlorade tryggheten. Den nyliberala osäkerheten, individualismen, konsumismen, har fragmenterat de stora drömmarna. Kvar finns »den ständigt närvarande dystopin, känslan av krisen och att mänskligheten står på randen till undergång och apokalyps«, skriver Önnerfors. Och här kommer konspirationsteorierna in som en meningsfull förklaring, pekar ut de föregivet skyldiga, ger oron och rädslan en tydlig adress och skänker samtidigt hopp om frälsning. För om världen ändå är ordnad, om det finns en plan att avslöja, så finns det en väg ut.

Vi lever ju också i kristider. Finanskris, pandemi, krig, klimatkris. Och om något göder konspirationsteorier är det just kriser. Så har det varit sedan digerdöden, och i synnerhet sedan franska revolutionen, då det moderna politiska konspirationstänkandet föddes. Revolutionen sågs som en konspiration, orkestrerad av en inbillad ondskefull elit – det mytiska Illuminati. Spola fram 230 år till coronapandemin, enligt vissa iscensatt av en ondskefull elit i färd med att skapa en global totalitär diktatur. Den ultimata dystopin.
 
Men dystopikerna då? De som producerar, uttalar och sprider de undergångsmättade konspirationsberättelserna? Om dem finns det inte lika mycket forskning att luta sig mot, påpekar Önnerfors. Till viss del är de väl likadant funtade som konsumenterna: ser mönster och avsikter överallt, misstänker och misstror andra. Men här har vi trots allt att göra med ganska driftiga typer, entreprenörer med gott självförtroende och rent av en känsla av att vara utvalda för uppgiften.
 
En sak är i alla fall säker: konspirationsteorier är inte bara de maktlösas verktyg. Detta illustreras med all önskvärd tydlighet av Donald Trump, som kallats »Conspiracy theorist in Chief«, konspirationsteoretikernas överbefälhavare. Men Trump är långt ifrån ensam att använda konspirationsretorik för att sparka neråt och utåt, varken nu eller tidigare. Och när konspirationsteorier blir ett vapen i maktutövningen blir de också farliga. Konsekvenserna ja. Önnerfors har helt rätt i att konspirationsteorier, bortom galenskaperna, utgör ett allvarligt hot − mot vetenskapens och kunskapens legitimitet, mot människors liv och hälsa, mot demokratin och det öppna samhället.

Konspirationsteorier rör sig på en skala från det harmlösa till det livsfarliga. Den som hävdar att Olof Palme mördades av CIA gör inte lika stor skada som den som påstår att en judisk världsregering orkestrerar ett ›folkutbyte‹.

Konspirationsteorier rör sig på en skala från det harmlösa till det livsfarliga. Den som hävdar att Olof Palme mördades av CIA gör inte lika stor skada som den som påstår att en judisk världsregering orkestrerar ett »folkutbyte«. Men med en konspirationsteori kommer ofta fler. Man sugs in i kaninhålet och faller handlöst längre och längre ner. Utvecklar ett konspirationstänkande, radikaliseras. Snart lämnar man verkligheten bakom sig. Förr eller senare börjar man skylla allt på judarna eller möjligen rymdödlorna. Och den som vill rädda någon som trillat dit gör klokt i att ingripa innan vederbörande fastnat. Men om det ännu finns tid kan det vara värt att följa några av råden i bokens sista kapitel: Behåll lugnet, förlöjliga inte, försök förstå och visa medkänsla, spela in trovärdiga källor, hitta resonemangets svaga punkter, fokusera på logik i stället för detaljer.
 
Inte heller då lär det bli enkelt. För jag tänker att konspirationsteorier i längden bara kan motverkas genom ett bättre samhälle: vitalisera demokratin, öka transparensen, minska klyftorna, öka resurserna i skolan, stärk välfärden och krisberedskapen. Och inte ens då lär konspirationsteorierna försvinna. Men färre kommer säkerligen tro på hjältesagorna, leden kommer glesna och de uppdiktade hjältarna återvända till underlandet.