Vi behöver en emoji för saknad och lycka

Den senaste tiden har mitt hem fyllts av fadosångerskan Amália Rodrigues röst, och knastret som följer på de gamla inspelningarna. De vemodiga tonerna skapar en hemtrevlig stämning, trots att de förmedlar en djup saknad, en längtan bort eller hem. Och det verkar ju märkligt att hemlängtan kan ge en hemkänsla, för det går ju inte att längta efter något och samtidigt vara mitt i det. Men kanske bär det speciella portugisiska vemodet med det svåröversatta saudade på en ledtråd till denna till synes motsägelsefulla känsla. Enligt Wikipedias fadosida kan saudade betyda ”hemlängtan, en nostalgisk väntan blandad med sorgsenhet, smärta, lycka och kärlek”. Läser man vidare på den engelska sidan för ordet, förstår man att längtan inbegriper en aning om att det förlorade aldrig kommer tillbaka, men även en upprymd känsla som minnet av det älskade ger. Det är ett fascinerande begrepp utan motsvarighet i svenskan. Vårt ord ”nostalgi” leder associationerna mer till leendet inför ett barnprogram från 70-talet, eller konservativt vurmande för gångna tiders samhällsordning. Nostalgin förefaller platt och enkelriktad – ett idealiserande i efterhand och saknad på tryggt avstånd. När en brutal totalitär makt ersatts av en brutal kapitalistisk, som i Ryssland, dyker ofta det nostalgiska tillbakablickandet upp. 

Saudade är mer tilltalande. Rent språkligt ljuder det mjukt som en smekning och har inget krävande eller oförsonligt över sig. Det förlorade erkänns som förlorat, utan att tömmas på värde. Det är ett ord som äger psykisk mognad – det kan kännas vid ambivalens och sorg – vilket inte alltid premieras i vårt samhällsklimat. Det är lätt hänt att börja tänka att det var bättre förr, oavsett om ”förr” betecknar en tid då Sverige var mer homogent eller en tid då det var mindre rasistiskt. Eller en personlig ålder då barnen var snälla och hyn litet slätare. 

En annan vanlig reaktion är att nedvärdera det förlorade: den som inte längre vill ha mig är en idiot och förlusten är hennes. Uppmaningar om att inte se tillbaka, utan bara självsäkert leende gå framtiden till mötes, är vanliga inom ytlig självhjälpslingo. Men att erkänna att något är både värdefullt och för alltid förlorat och kunna känna kärlek och sorg inför detta, kräver känslomässig nyansrikedom och styrka. Det sägs ofta att för att kunna älska någon annan så måste man älska sig själv. Jag är inte så säker på det, men är ganska säker på att man måste ha förmågan att sörja för att kunna älska. Så snart band skapas och något laddas med mening blir den älskande sårbar, även innan förlusten är ett faktum. Erkänns inte såret, är kärleken inte mycket värd.

I fadon är såret och kärleken intimt förbundna. Och hemlängtan kan vara både en saknad efter ett hem och glädjen över det hem som nu finns, men en gång kommer gå förlorat. Säger saudade något om portugisernas förhållningssätt till livet? Vid sidan av japanskans mono no aware som betecknar ett ömsint vemod över tingens förgänglighet, känner jag inte till något ord som på samma sätt spänner över både lycka och saknad. Om vi hade ett sådant ord, skulle vi då vara lika benägna att läsa depression i sorgens ansikte, och sjukförklara den ledsna? Skulle vi bli lika rädda och stumma inför den som nyss förlorat någon nära? Jag tror att vi skulle ha lättare att se meningen, men även glädjen, i vemodet.

När jag chattar med en kompis och vi reagerar på varandras meddelanden med de enkla emojis som finns till buds, påpekar vi ofta att det skulle behövas en kombination av den gråtande, skrattande och hjärtögda gubben, för så mycket i livet väcker bitterljuva blandkänslor. Jag inser nu att det är en saudade-emoji som behövs, och om Facebook utvecklats i Portugal är jag säker på att den redan hade funnits. 

Publicerad i Respons 2020-1