Vi kan inte kasta ångesten i soprummet

Uttrycket ”less is more” tillskrivs en inflytelserik tysk arkitekt vars fullständiga namn – Maria Ludwig Michael Mies van der Rohe – illustrerar devisens motsats. Som pionjär inom funktionalismen förespråkade Mies van der Rohe avskalad enkelhet i arkitekturen och pekade ut en väg bort från onödig utsmyckning. Stilen har fått starkt fäste inom den nordiska designen och en strävan efter det avskalade – av rena ljusa ytor med välbalanserade enkla detaljer – har nästan blivit liktydigt med god smak, en god smak som numera är liktydig med medelklassens smak.

På senare tid har en minimalistisk japansk städtrend dragit in över landet och landat väl i svenska funkishem och -hjärtan. Städgurun Marie Kondo lanserar enkla lösningar för hur vi får ordning och struktur bland alla våra prylar och det mesta bygger på sunt förnuft, som rådet att placera saker vi använder ofta på lättåtkomliga platser. Men den städregel som har fått mest uppmärksamhet är att vi ska betrakta varje föremål och fråga oss om det utstrålar glädje. Gör det inte det ska vi tacka föremålet och göra oss av med det. Det kan framstå som en bra strategi för att bli av med ett överflöd av prylar som vi inte bryr oss om eller använder. Men är det funktionellt? Och vad säger det om vår relation till tingen om vi kräver att de ska glädja oss? Jag kan komma på en mängd prylar som är väldigt praktiska att ha, men som inte alls är fröjdefulla att betrakta.

Från ett psykologiskt perspektiv är det en lika enkel som sann iakttagelse att det är lättare att förändra saker i det yttre än i det inre. Stark oro kan ta sig uttryck i ett maniskt städande, en vilja att ha kontroll och renhet på en plats som faktiskt går att kontrollera och få ren, som om det inre kaoset dämpas en aning i en stiliserad omgivning, där allt har sin plats. Men för andra oroliga själar kan relationen till prylarna och hemmet bli det omvända. Då yttrar det sig i en oförmåga att släppa taget, i ett idogt samlande och sparande, så kallad hoarding.

Om vi ställer bilden av ansamlaren med det överlastade hemmet mot bilden av det sjukhusvita renskalade rummet framträder något intressant. I vår kultur är vi benägna att betrakta det förra som ett mer problematiskt beteende, trots att båda är en spegel av varandra. Vår tid präglas i mycket större utsträckning av en vilja att slänga än att behålla. Ju snabbare vi konsumerar desto snabbare måste vi också göra oss av med grejer. När saker tillverkas för att inte hålla särskilt länge, gå ur mode eller bli tekniskt obsoleta, är det väldigt opraktiskt att fästa sig vid ting.

Men Marie Kondos idé om att alla saker ska skänka glädje förespråkar just ett affektivt förhållande till tingen. Snarare än att fästa vikt vid hur användbart ett föremål är ska vi tänka på vad det utstrålar. Och om man inte tänker sig att saker är besjälade och har känslor i sig själva, måste det vara vi som laddar dem med mening.

För att ett en sak ska laddas med bestående glädje krävs historia, omsorg och vördnad för det arbete som lagts ner på att skapa just detta objekt.

Visst kan man tycka om en helt ny pryl, men en sådan känsla riskerar att växla som humöret och säsongens färgskala och leda till hetsig överkonsumtion. För att ett en sak ska laddas med bestående glädje krävs historia, omsorg och vördnad för det arbete som lagts ner på att skapa just detta objekt. En sådan inställning är antitetisk till en slit-och-slängmentalitet och kanske precis vad vi och jorden behöver just nu. Så visst kan vi ansluta oss till städtrenden och njuta av vårt symptom att vilja städa i det yttre, trots eller på grund av tillvarons kaos och flyktighet. Men låt oss i så fall stanna vid att skänka bort delar av vårt överflöd och se om vi klarar oss lika bra med färre prylar, i stället för att tro att vi kan gå ut med ångesten till grovsoprummet och köpa sprudlande ny glädje i metervara.

Publicerad i Respons 2019-1