När jag gick på gymnasiet i Jönköping fick jag en pojkvän, min första, och han bodde i Malmö. För mig var det spännande att flytta hemifrån, från den lilla landsbygdsorten till en riktig stad, fastän den (sitt smeknamn Smålands Jerusalem till trots) knappast var en metropol. Att sedan från Jönköping åka till Malmö var stort och kändes som ett steg i rätt riktning. Bildningens och mognadens resa följer den vägen: från det trånga till det rymliga, för att möjligen, som upplyst, återvända till ursprunget. Så tänkte jag inte då, jag visste bara att det sista jag ville var att komma tillbaka till uppväxtorten.
Imponerad klev jag i stället rakt in i den smakfullt inredda hyrestvåa som pojkvännen delade med en kompis i närheten av Malmös Folkets Park. Vilket drömliv! På Möllan levde ungdom och bagerier om nätterna, ölhaken var billiga och inrökta, spelningarna på gallerierna var smala och fantastiska. Hur förvånad, ja nästan förnärmad, blev jag inte när pojkvänskompisen högljutt klagade över att bo i en skokartong – så omöjligt trångt och ovärdigt. Kunde man inte leva i en sekelskiftesvåning, då var det enda rimliga att bo på landet. Det högsta idealet förstod jag, eftersom en låt de spelade i sitt band hette så, var att starta en by.
För mig var detta en helt förvirrande tanke. Jag hade ju precis hittat hem till staden, den enda tänkbara friheten för ungdomligt liv. Men att starta en by, till skillnad från att bara helt passivt av sina föräldrar ha blivit placerad i en, klingade ändå suggestivt lockande. Ja, rentav utopiskt, litet som den där orgelmelodin de spelade, som jag var tonårsförälskad i. En lätt vemodig folktonsklang, ett nostalgiskt tillbakablickande och samtidigt ett maniskt driv framåt i halsbrytande trummor. Nostalgin över ett abstrakt folkmusik-då lika mycket som ett konkret psykedeliskt 60-talsdå. En nostalgi över en tid när utopierna var mer utopiska, när gräset i den gröna vågen var grönare.
Idealet är att få leva på landet, fjärran stadens produktions- och konsumtionshets, i något mer hållbart, men utan den isolerande ensamheten och inte heller med det lilla samhällets inskränkthet och sociala kontroll.
På senare tid har den där tanken, efter lång tids träda, återkommit till mig. Vi startar en by. Så genialiskt! Och förvånande nog har många som jag tagit upp drömmen med inte förvånats, bara nickat instämmande. De har också fantiserat. Idealet är att få leva på landet, fjärran stadens produktions- och konsumtionshets, i något mer hållbart, men utan den isolerande ensamheten och inte heller med det lilla samhällets inskränkthet och sociala kontroll. Det ska vara en frivilligt vald och skapad by, bestående av människor med liknande drömmar och ideal. Kanske är det en naiv önskan om att handplocka det bästa av staden och flytta det till en grönskande oas. När byar har skapats på ett medvetet i stället för organiskt sätt, har det ofta funnits sekteristiska motiv. En grupp som drar sig undan samhället och byn blir medlet för att förverkliga en viss religiös eller politisk utopi. Men om medlet i stället är själva målet och skapandet av byn är utopi nog?
Som alla utopier är den i praktiken näst intill omöjlig att genomföra. Byar säljs inte på auktion. Och att få ett antal personer att komma överens och gå samman för att bygga ett antal hus på samma plats kräver närmast sektens logistik och ledarskap. Om människor i stan kämpar med att få ihop sina livspussel, vore detta att lösa en livets Rubiks kub av gigantiska mått, eftersom samhället bygger på familjen som största enhet för våra livsprojekt. Men visst borde det gå att göra något vettigt av detta synkrona drömmande? Allt fler ser det futtigt ohållbara i att kämpa för en ständigt högre urban levnadsstandard, för glassigare pusselbitar i ett hetsigare tempo.
Och många undrar om den lilla familjen verkligen är horisonten för vår samarbetsförmåga i det privata. Andra sätt finns och har historiskt och globalt varit vanligare för att organisera arbete och reproduktion. Men hur återvinns drömmar och hur lagras nostalgi? Jag lyssnar återigen på Vi startar en by. Ungdomen vet allt om livet. Uppgiften för vuxenheten är att inte glömma, och våga försöka förverkliga även något svårt och storslaget.
Publicerad i Respons 2019-4
