Vildgåsens underbara resa genom litteratur och vetenskap

På kvällen den 24 maj 1907 satt Ernst Haeckel, professor i zoologi vid universitetet i Jena, på sitt hotellrum i Uppsala och skrev ett brev. Dagen innan, berättade han för en kollega hemma i Thüringen, hade han deltagit vid en festmiddag med anledning av tvåhundraårsdagen för Carl von Linnés födelse. Han hade fått sitta på hedersplatsen, mitt emot rektorn för Uppsala universitet. Dessutom hade han hållit festföreläsningen, på tyska. »Linné und die Stellung des Menschen in der Natur«, lydde titeln, »Linné och människans ställning inaturen«. Under själva dagen hade han utnämnts till jubeldoktor i medicin. Till denna ceremoni hade mer än tusen människor samlats i domkyrkan, hundra av dem hade utnämnts till hedersdoktorer. Men han själv, skrev han, hade blivit framlyft framför alla andra. Och visst var det så: Ernst Haeckels rykte sträckte sig vid denna tid över hela världen. Han var mannen som hade spridit darwinismen till folket, han var skaparen av en biologins religion, den så kallade »monismen«, han var den ypperste företrädaren för den utbredda övertygelsen att naturvetenskapen så småningom skulle komma att lösa alla världens gåtor.

Vid ceremonin måste det ha funnits en osynlig gestalt bland gästerna. Denna osynliga gäst var en vildgås. Den ledsagade författarinnan Selma Lagerlöf till parnassen. Hösten innan hade hon nämligen publicerat första delen av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Publiken applåderade henne livligt, så livligt som den annars bara klappade för prins Eugen, som också blivit hedersdoktor, samt för – Ernst Haeckel. Gåsen var också närvarande när konservatorn Gustaf Kolthoff, medförfattaren till uppslagsboken Nordens Fåglar, hedrades. Kring år 1890 hade han arrangerat en permanent ornitologisk utställning i Uppsalas anatomiska teater. Utställningen finns tyvärr inte kvar. Några år senare var han med när Biologiska Museet skapades i Stockholm. Det finns fortfarande, men är stängt sedan flera år tillbaka, vilket är synd, inte minst för att August Strindberg lånade dramaturgin till Ett drömspel från de biologiska muséerna.  

Ernst Haeckel skrev aldrig en rad om gäss. Hans specialitet inom zoologin var amöbor, kalksvampar och nässeldjur, om han nu inte spekulerade över människans stamträd eller över livets ursprung i fysikalisk-kemiska processer. Ändå hade han en avgörande betydelse för vildgässens framfart inom litteraturen och vetenskapen. Han hade under 1860-talet utvecklat begreppet »ekologi«, föreställningen att alla växter och djur lever i definierade sammanhang, att de inte bara reagerar på naturligt givna, fasta förutsättningar, utan också på varandra, i ständiga skiften och förändringar. Både Selma Lagerlöf och Gustaf Kolthoff hade tagit till sig denna lära. Vad är Nils Holgerssons underbara resa om inte en litterär gestaltning av ekologins koncept? Det gäller för romanen som sådan, liksom för dess enstaka delar, till exempel för historien om barrskogsnunnans härjningar i Kolmårdens skogar. Och Gustaf Kolthoffs Biologiska Museum består av ett diorama, en gigantisk scen som i 360-graders-vinkel framställer de nordiska djuren i ett skenbart naturligt sammanhang. Även museet är en uppvisning i ekologi.

Besöker man Biologiska Museet, leds man förbi kassan, längs ett avskuret huvud av en visent och en uppstoppad björn. Vägen för sedan genom en mörk gång, som mot slutet öppnar sig för ett panorama av alla nordiska landskap. Blickar man rakt fram ser man två klippor, vilka i mitten öppnar sig mot havet. Sänker man däremot blicken mot djuren som står rakt nedanför besökaren, ser man en grupp vattenfåglar: fem gäss och två svanar. De verkar utgöra mottagningskommittén. Besökaren skulle kunna känna sig säker på att det handlade om exakt fyra grågäss och en fjällgås, om inte ett tunt skikt av vitgrått damm hade lagt sig över hela scenen, så att alla gäss numera liknar snögäss. Det finns en anledning till att fåglarna står där. Ty vildgåsen, och i synnerhet grågåsen, var sedan slutet av 1800-talet, framför allt på den så kallade »kontinenten«, ett djur som ansågs karaktärisera det europeiska Norden. Gåsen stod för en ren natur, för ett påfrestande klimat, för ett redigt, starkt och modigt folk som blev motbild till ett alltmer industrialiserat och anonymiserat liv söder om Östersjön. Selma Lagerlöf behövde inte hitta på vildgåsen som ett symboliskt djur för Sverige. Den fanns redan där. Fast man borde, för den ornitologiska korrekthetens skull, tillägga att det i Nils Holgerssons fall knappast handlade om grågäss, utan om sädgäss.

Gåsen stod för en ren natur, för ett påfrestande klimat, för ett redigt, starkt och modigt folk som blev motbild till ett alltmer industrialiserat och anonymiserat liv söder om Östersjön.

Under större delen av historien, från Homeros till barockens Charles Perrault, har den tama gåsen tilldragit sig mer uppmärksamhet än dess vilda släktingar, med undantag kanske för »the wild geese«, den utfattiga irländska adeln som under 1600- och 1700-talet tog värvning i diverse kontinentaleuropeiska arméer. Vildgässens karriär börjar under andra hälften av 1800-talet, med dikter av till exempel Theodor Storm och Guy de Maupassant. Och så kunde man på 1860-talet bevittna vildgässens upphöjelse i encyklopedin Brehms Tierleben (svensk översättning Djurens Liv), som fullständigt förändrade allmänhetens föreställning om djur. Den var baserad på Charles Darwins lära och präglad av Ernst Haeckel. Varje djur fick nu en egen karaktär, det fick vara glatt, stolt, räddhågset eller ledset, det blev en individ. Jag har försökt att räkna upplagorna av encyklopedin både i Tyskland och Sverige. Det gick inte, eftersom jag inte kunde reda ut vilka böcker som skulle vara med. Under 1900-talets början varade upphovsrätten enbart trettio år. Alfred Brehm dog 1884, och de icke-licensierade utgåvorna var otaliga, liksom efterhärmningarna av andra författare. Men att påstå att något exemplar av någon form av Djurens liv stod i varannan bokhylla mellan Palermo och Luleå vore förmodligen en underdrift.

Gåskarlen, heter det till exempel i Djurens liv, »går omkring honan med stolt hållning, skriker, nickar med hufvudet, följer henne över allt i hack och häl, tyckes svartsjukt bevaka hennes steg, bekämpar modigt hvarje ensam hanne, som försöker bevisa den rättmåliga gemålen några artigheter, och sörjer sorgfälligt för hennes säkerhet«. När Selma Lagerlöf skrev Nils Holgerssons underbara resa, använde hon sig visserligen av Charles Perraults sagor med titeln Les Contes de ma mère l’Oye (Gåsmors sagor), och tog tillsammans med många andra verk Rudyard Kiplings Djungelboken till hjälp. Ändå skilde sig hennes roman från dessa förebilder genom att hon lät djuren vara djur, genom att hon orienterade sig mot Brehm och Haeckel.

Och så flög gässen norrut, mot polcirkeln, och de tog med sig en fjortonårig pojke, som genom en magisk händelse hade blivit av med sina föräldrar, så att han fritt kunde hänge sig åt äventyr av alla slag. De fick uppleva himmel, hav och skogar, snöstorm, en livslevande örn och många andra ting, händelser som den tidens ungdomar bara kunde drömma om när de ville bort från »de gråa städernas murar«, »der grauen Städte Mauern«, som det heter i en då vida känd tysk dikt. Nils Holgerssons underbara resa blev en stor framgång i Sverige, inte minst för att boken användes som obligatorisk läsning i skolorna. Men den blev en succé i Tyskland också, utan skolans hjälp, och utan att de tyska läsarna hade anledning att dela en svensk nationalism. Framgången var så stor att Selma Lagerlöf år 1909 hade råd med nya vagnshästar med vita manar och svansar: »Det är vackra och starka djur«, skrev hon till väninnan Sophie Elkan, »kosta 1550 och äro betalda med Nils Holgerssons senaste tyska upplaga. »Gässen flög, och de flög och flög.

Nils Holgerssons framfart är början på ett större genombrott för symboliska vildgäss inom den tyska litteraturen. De förekommer till exempel i en dikt, som skulle vara sorgsen och melankolisk, om den inte hade tonsatts som en marsch. Den blev Tysklands främsta krigslåt: »Wildgänse rauschen durch die Nacht«, skriven av Walter Flex under vårvintern 1915, när han enligt egen utsago låg i en skyttegrav i Lorraine, eller Lothringen, som det hette på den tiden. »Vildgäss susar genom natten« – de flyger norrut, i det enda väderstreck där det vid denna tid inte fördes krig. Vildgässen är krigets budbärare i Joseph Roths roman Radetzkymarschen från år 1932, och uppträder som den proletära revolutionens oförstörbara hjältar i Bertolt Brechts sång »Die haltbare Graugans«, (»Den tåliga grågåsen«), tonsatt av Hanns Eisler 1955. Det var en adaptation av en blues, inspelad av den svarte sångaren Leadbelly mer än tjugo år tidigare, »Grey Goose«.

Det skulle vara en överdrift att se alla dessa gäss som gässlingar till Akka från Kebnekajse, ledargåsen i Lagerlöfs roman. Men de är uppenbarligen av samma släkte. Deras arvslinje kan följas fram till nutiden. Exempelvis slutar romanen Austerlitz, den tyske författaren W. G. Sebalds sista bok, publicerad år 2001, med att berättaren sitter innanför murarna i en gigantisk betongfästning i Belgien, uppförd kort före första världskriget, och tänker tillbaka på 1900-talets katastrofer och folkmord. Då kommer en grågås flygande och sätter sig bredvid honom. Ingenting brukar vara en tillfällighet i Sebalds böcker, allting hänvisar till något, och det gäller också för denna gås. Den är ett ödets djur, en olyckans hundraårige Akka.

›Vildgäss susar genom natten‹ – de flyger norrut, i det enda väderstreck där det vid denna tid inte fördes krig.

Vildgässens flygrutter genom vetenskapen är ibland svårare att följa än deras vägar genom litteraturen. Men de finns och är tydliga. Det gäller till exempel för den österrikisk-brittiske filosofen Karl Popper, det »öppna samhällets« teoretiker, som börjar sin självbiografi från 1976 med en berättelse om Selma Lagerlöf. Nils Holgerssons underbara resa, skriver han, var den första bok som gjorde ett bestående intryck på honom: »For many, many years I reread this book at least once a year.« Det gäller också för Hannah Arendt, den tysk-amerikanska historikern och filosofen, som förmodligen är mest känd för boken Eichmann in Jerusalem – A Report on the Banality of Evil från år 1963 (svensk översättning Den banala ondskan – Eichmann i Jerusalem, 1964). I hennes kvarlåtenskap finns ett manuskript med titeln »Die weisen Tiere« (De visa djuren). Den är en saga på sexton sidor, i vilken hon berättar en egen variant av Nils Holgerssons underbara resa. Hjältinnan är en gåsapiga, förmodligen av judisk härkomst, som möter en vildgås. Fågeln drar sig undan, men flickan är så bedårad att hon följer djuret på en lång resa, som leder till ett djurens paradis. Där får flickan röra gåsen som – i en plötslig vändning från Nils Holgerssons underbara resa till bröderna Grimms »Grodprinsen« – förvandlas till en pojke av hög börd. Giftermål följer.

Eskapismen är uppenbar, sagan är ett dokument över en tillfällig flykt undan historien, undan filosofin, som hade blivit hennes yrke, undan Martin Heidegger, hennes – före detta? – hemlige älskare, undan vad som helst. Men sagan är också mer än det, nämligen en reflektion över människans oförmåga att förstå andra varelser. Flickan vill närma sig gåsen, men den flyger iväg, och man vet inte varför. I början verkar djuret bete sig på ett mänskligt sätt, sedan är det en gåta, liksom de mytologiska djur som flickan möter på vägen – och kanske är inte människan särskilt mänsklig heller, så att hela denna oförståelse måste upplösas genom en regression till barndomen, till sagan, till »Grodprinsen«.

Ungefär vid samma tid som Hannah Arendt skrev denna saga, förmodligen i slutet av 1920- eller början av 1930-talet, avbröt en österrikisk läkare sin akademiska karriär för att bygga upp sin egen forskningsstation i föräldrarnas villa i Altenberg, två mil norr om Wien. Men vad innebar »station«? Flera hundra fåglar flyttade in i huset och i den angränsande lilla parken: hägrar, storkar, vråkar, kajor, korpar, ankor och – grågäss. Om man tänker på att gåsens matspjälkning varar fyrtio till nittio minuter, varpå den lämnar ett till två kilogram avföring efter sig, varje dag, får man en föreställning om hur inte bara trädgården, utan även de persiska mattorna i faderns arbetsrum, såg ut. I Altenberg lade Konrad Lorenz grunden till det som enligt honom skulle bli en akademisk mästardisciplin, en allmän beteendevetenskap eller etologi. Djuret som främst stod för bevisföringen var en grågås. Hennes namn blev Martina.

Förmodligen kläcktes Martina under våren 1935. Hon hade legat i en inkubator, skriver Lorenz, så någon modergås var inte närvarande när gässlingen knackade upp äggskalet, bara en skäggig karl i knäbyxor. Den lilla gåsen öppnade samtalet med ett »wi-wi-wi«, han svarade med ett »gang-gang-gang«. På så vis blev han hennes mor, en händelse som man skulle kunna kalla för grodprinsens inversion: i stället för att grodan förvandlades till prins, förvandlades prinsen till en gås. »Prägling« kallas en sådan händelse. Det världsrykte som Konrad Lorenz så småningom förvärvade byggde till stor del på experiment som var knutna till honom själv. Dock finns det en vetenskaplig insikt i hans gärningar: människans och djurets beteende delar en gemensam grund, djuret kanske inte tänker som en människa, men det känner som hon. Visserligen finns denna tanke redan i Charles Darwins bok The Expression of the Emotions in Man and Animals från 1872. Men Konrad Lorenz utvecklade och systematiserade konceptet.

Under åtminstone två eller till och med tre decennier hade etologin ett offentligt anseende nästan i nivå med psykoanalysen eller relativitetsteorin.

I ett sent manuskript, som förblev ett fragment, berättar Konrad Lorenz hur han själv präglades. Vid fem eller sex års ålder lästes – vad annars? – Nils Holgerssons underbara resa för honom, precis som för hans senare lekkamrat Karl Popper. Som en följd av detta ville Konrad Lorenz själv bli en grågås. Och eftersom det visade sig vara omöjligt, ville han åtminstone äga en sådan. I Akka av Kebnekajse dolde sig en livslång kallelse. Det är dock tveksamt om vägen från Nils Holgerssons underbara resa till Nobelpriset i medicin år 1973 verkligen var så rak. För historien om mannen som blev moder till en grågås, hade berättats åtminstone två gånger tidigare. Men den ena gången hette Martina »gås nr. 5«.

Upphovsmannen till denna berättelse var Bengt Berg, en svensk amatörzoolog, författare, fotograf, filmare och föredragsresande, som under 1920-talet hade lyckats återinföra grågåsen i Sverige, tillsammans med kanadagåsen för övrigt. År 1930 publicerade Bengt Berg en bok i Tyskland med titeln Die Liebesgeschichte einer Wildgans. »En vildgås kärlekshistoria« blev en bestseller, liksom de flesta andra böcker av Bengt Berg. Han hade, så vitt jag har kunnat reda ut, ingen direkt förbindelse till Selma Lagerlöf, men kände väl till Gustaf Kolthoff, och var bekant med konstnären Bruno Liljefors, som i likhet med honom själv tillhörde Hermann Görings umgänge. Bengt Berg glömdes bort efter andra världskriget, delvis på grund av hans närhet till ledande nationalsocialister. Att en hel skara populära zoologer i Tyskland, till exempel Heinz Sielmann och Bernhard Grzimek, efter kriget förde hans arv vidare, tillhör denna förvisnings natur. I fallet Lorenz uppdagades hans bakgrund som nationalsocialist och eugeniker så sent att upptäckterna inte längre kunde skada världsryktet.

Etologin, så som Konrad Lorenz bedrev denna vetenskap, ägnade sig åt en biologins civilisationskritik. Tron att människan hade tappat förbindelsen till sina instinkter, att civilisationen hade gjort henne vek och virrig, passade väl ihop med det ideal om den sunda, starka naturvarelse som nationalsocialismen ville odla fram. Därför var det bara konsekvent att Konrad Lorenz i september 1940, i sällskap av en skara grågäss, kajor och ciklider, tog tåget till Königsberg för att, som han påstår, överta Immanuel Kants lärostol vid den filosofiska fakulteten. Hans tid som professor i Ostpreussen varade dock bara ett år. Han blev inkallad, arbetade som fältläkare och hamnade till sist i sovjetisk krigsfångenskap. När han återvände till Wien år 1948 hade världen blivit en annan.

Men denna nya värld, det visade sig snabbt, krävde i ännu högre grad än nationalsocialismen en beteendevetenskap. Under åtminstone två eller till och med tre decennier hade etologin ett offentligt anseende nästan i nivå med psykoanalysen eller relativitetsteorin. Den förväntades i grunden förändra den moderna människans världsbild: barriären, som över årtusenden hade upprätthållits mellan människan och djuret, tycktes ha raserats. Kriget, liksom all form av extremt våld, verkade kunna övervinnas, eftersom de antogs vara ett resultat av en förfelad civilisation. Djur äter bara andra djur när de är hungriga. Om de kämpar mot varandra för att hävda sig inom en hierarki, om de slåss om en hona eller ett territorium, blir kamperna aldrig dödliga. Konrad Lorenz och gässen var de ideala representanterna för denna fredens vetenskap: att kunna gå tillbaka till naturen, att få bli barn igen, att kunna tala med djuren, det var som att återvända till begynnelsens ögonblick. När W. H. Auden, den brittiske poeten, i en intervju i december 1963 i The Sunday Telegraph tillfrågades om sina dagdrömmar, svarade han: »I’d like to be Konrad Lorenz.« Ernst Haeckels vision om biologin som den allomfattande vetenskapen verkade ha gått i uppfyllelse, men den var ett fenomen för tiden efter kriget, ett försök att avsäga sig all skuld, liksom bördan av alla minnens. När efterkrigstiden tog slut försvann visionen.

Bara några år efter att Konrad Lorenz hade fått Nobelpriset, förbleknade hans rykte, och inte bara hans, utan också hela etologins. I den mån han fortfarande var närvarande i den stora offentligheten, så var det för att han spelade en ledande roll när partiet De Gröna grundades i Österrike och Tyskland. Essän som den brittiske författaren och resenären Bruce Chatwin skrev för The New York Review of Books, efter att han 1979 hade hälsat på hos Konrad Lorenz i Altenberg, är framför allt ett dokument över en auktoritet på nedgång. Denna betydelseförlust drabbade inte bara etologin, utan också behaviorismen, dess amerikanske motspelare, och den berodde till en del på en förändring inom den akademiska miljön. Biologin hade lämnat den sinnliga världen bakom sig, den sysslade inte längre med gåshonans trofasthet, utan med molekyler. Samtidigt försvann den karismatiske professorn, den lärde äventyraren som med enkla ord kunde visa vägen till livets eller universums djupaste hemligheter.

Liksom Haeckel förenklade Darwin, förenklades också Haeckel. Författaren Wilhelm Bölsche, en god vän till August Strindberg under dennes tid i Berlin, publicerade år 1900 hyllningsboken Ernst Haeckel – Ein Lebensbild (Ernst Haeckel – En levnadsbild). Med verket Das Liebesleben in der Natur, publicerat mellan 1898 och 1904 i tre volymer, också det i Haeckels anda, hade Bölsche gjort succé och samtidigt skapat en ny typ av bok: det som på tyska kallas för »Sachbuch«, »faktaboken«, ett kunskapens verk skrivet av en lekman för lekmän. Att döma av antikvariatens kataloger, fick Kärlekslifvet i naturen, utgiven år 1906 i två halvmarokängband med pergamenthörn och förgyllda ryggtitlar, många läsare också i Sverige. Jag besparar läsaren den entusiastiska beskrivningen av storkens balansförmåga under kärleksakten. Fyra år senare kom Wilhelm Bölsche i alla fall med den lilla boken Komet und Weltuntergang (Komet och världsundergång). Kometen Halleys återkomst i april 1910 hade inspirerat allehanda undergångsfantasier. När rädslan blir för stor, svarade då Wilhelm Bölsche, borde man vända blicken mot himlen. Kometerna, fortsatte han, är som vildgäss. De flyger upp »ur alltets djup som en oavbruten ström av vandrare. I en tät skara närmar de sig, svävar hitåt, kretsar runt vårt solsystem och svävar härifrån, en aldrig sinande kedja av himmelska gäss« [min översättning]. Man underskattar hur långt en gås kan flyga.

Denna essä är en omarbetad version av en föreläsning som författaren höll i samband med att han utsågs som hedersdoktor vid Uppsala universitet i januari 2025.