Vill ge fler svar än vad som är möjligt att ge

Thomas Kazen undersöker i sin bok Smuts, skam, status hur och varför den västerländska religiösa kontexten historiskt har representerat samkönad sexualitet som något oacceptabelt. Särskilt problematiskt tycks begär mellan män ha varit; majoriteten av de representationer vi finner som diskuterar sexuella aktiviteter mellan personer av samma kön behandlar just män. De hierarkiska och starkt patriarkalt strukturerade samhällen, som vår egen tillvaro historiskt grundar sig på, har helt enkelt bekymrat sig mer för mannens samkönade sexuella förehavanden än för kvinnans, vilket blir argument för bokens slagsida åt diskussioner av sexuella handlingar mellan män. När vi däremot har att göra med kvinnans sexualitet på ett mer generellt plan och då i synnerhet i relation till mannen har både religiösa, filosofiska och litterära texter haft betydligt mer att säga, vilket också konstateras av Kazen. Men trots att den västerländska historien innehåller förtryck och förtal av samkönade relationer är det få bibliska texter som faktiskt fördömer samkönade sexuella handlingar, och dessa texter är, som författaren påpekar, svåra att förstå utan kunskap om de samhällsmönster och kulturella föreställningar under vilka de skrevs och tolkades.

De texter som behandlas i bokens fem huvudkapitel är alla antika. De har antingen religiös anknytning, exempelvis Salomos vishet och Paulus Romarbrevet, eller filosofisk anknytning, såsom några platonska exempel, eller litterär, såsom Sapfos lyrik och de antika eposen. Geografiskt befinner vi oss i Främre Orienten, Grekland och Rom och författaren rör sig med både språklig och innehållsmässig lätthet i särskilt de bibliska texter som analysen kretsar kring. Närläsningar och jämförelser presenteras och problematiseras, samma text vrids ofta på från olika perspektiv och kontextualiseras. Som titeln avslöjar fokuserar studien hur texterna och de historiska tolkningarna av dem kan förstås utifrån tre tolkningsparadigm, nämligen renhet och orenhet, makt och underordning, samt heder och skam.

Inledningsvis konstateras att dessa begrepp under den antika perioden ofta sammankopplats med vad som uppfattats som naturligt och att dessa uppfattningar sällan hade att göra med biologiska förutsättningar utan med ”kulturella föreställningar om vad som ansågs passande”. Det understryks vidare att tolkningar av texter med kulturell och religiös betydelse har utvecklats, förnyats eller förändrats under antik tid och vidare genom historien, och mycket skiljer sig jämfört vår egen samtids värderingar och definitioner. Hur denna process gått till redogörs sedan för i relation till den antika perioden. Möjliga paralleller till vår egen samtid kunde dock ha ägnats mer reflektion, vilket jag återkommer till.

Men trots att den västerländska historien innehåller förtryck och förtal av samkönade relationer är det få bibliska texter som faktiskt fördömer samkönade sexuella handlingar, och dessa texter är, som författaren påpekar, svåra att förstå utan kunskap om de samhällsmönster och kulturella föreställningar under vilka de skrevs och tolkades.

Ett exempel som många känner till är berättelsen om Sodom som, bland annat, är förknippad med omåttligt sexuellt begär och då särskilt mellan män. Men som Kazen skriver är inte denna tolkning av berättelsen given och inte heller ursprunglig, utan ”Sodom exemplifierar ondska och förstörelse, staden blir en varning för dom och straff. Vad synden handlar om preciseras ofta inte.” Den som enligt författaren först tolkar berättelsen om Sodom förknippad med samkönad sexualitet är den judiske filosofen Filon från Alexandria (år 25 f.v.t. – cirka 40 e.v.t.) som var samtida med Paulus. Det har alltså förflutit århundraden med flertalet tolkningar, versioner och kommentarer sedan texten först skrevs ned och Filon var en uttolkare formad av sin tid. Kazen menar att Filons mål var att ”visa hur de judiska skrifterna i själva verket var överlägsna allegoriska utläggningar av hellenistisk filosofi” och att hans perspektiv liknar det som återfinns i andra samtida texter, såsom Salomos vishet och Paulus Romarbrevet. Filon presenterar en kritisk syn på överdrivna njutningar såsom frosseri och övermåttligt drickande, men ägnar särskilt fokus åt förbjudna, och då särskilt samkönade, sexuella handlingar. Efter Filon är det dock inom den kristna traditionen, enligt Kazen, som denna tolkningsriktning utvecklas, men även det tog tid. Sodom som sinnebild för otillåtna sexuella aktiviteter, särskilt de mellan män, ska inte ha etablerats förrän under 300-talet e.v.t. genom kristna kyrkofäder.

När Kazen sedan kommer till Paulus är det, för den inläste, ett väntat stycke som dyker upp. Romarbrevets första kapitel är ofta citerat i sammanhang där fördömande av samkönad sexualitet studerats och diskuterats och har, som Kazen påpekar, varit en av de mest formerande texterna i den religiösa kontexten. På grund av den centralitet Paulus brev har haft dyker det återkommande upp i studien. Upprepningarna ter sig å ena sidan som onödiga, eftersom argumenten kring textens tolkning också repeteras, å andra sidan fyller de sitt syfte i den meningen att olika texters relationer till varandra klargörs och även den påverkan de föreslås ha haft. En av Kazens styrkor är att vrida och vända på den stora mängd källtexter han tar upp. Vi påminns också ibland om det avstånd på vilket vi i dag befinner oss från de antika kulturerna, ett avstånd som vi måste vara ödmjuka inför. Trots denna hållning finns också Kazens egen röst, som professor i teologi (och tidigare pastor), tydligt närvarande och presenterar ibland litet väl starka grundantaganden eller slutna slutsatser. Det knepigaste är hur författaren åtar sig uppgiften att förklara och berättiga sexualitetens ursprung i det inledande kapitlet, vilket argumenteras för både genom rön från biologisk forskning och från forskning om den kulturella formeringen av människan. Jag, som själv studerar genuskonstruktion, sexualitet och kärlek i ett historiskt perspektiv, ser resonemanget och rubrikval som ”Är homoerotik normalt?” som problematiska och menar att författaren hade gjort bättre i att fokusera på de textuella representationerna.

Förutom religiösa texter belyses alltså även ett antal filosofiska och litterära texter. Även här är det samkönat begär mellan män som framträder i exempel som Gilgamesheposet, mellan Gilgamesh och Enkidu, eller i Iliaden, mellan Akilles och Patroklos. I dessa läsningar ser jag inte något nytt i sig, utan texterna diskuteras på ett relativt grundläggande sätt utifrån redan tidigare kända tolkningar. Detsamma gäller analyserna av Platons filosofiska texter, såsom Symposion och Faidros. Enligt min mening är dessa läsningar, möjligen med undantag för dem av Sapfo, som jag strax återkommer till, alltför ytliga och kortfattade och skulle med fördel kunna ha fördjupats och problematiserats vidare med stöd i samtida forskning. Författaren tycks helt enkelt inte lika hemtam i dessa texter som i dem av religiös betydelse och ursprung. Däremot kan hävdas att diskussionerna och läsningarna av ett bredare material ger förutsättningar för en helhetsanalys och möjliggör för författaren att kunna se mönster och presentera mer underbyggda tolkningar av texterna och deras betydelse under antiken.

Makt och maktrelationer är centralt i Kazens analys, vilket avslöjas redan i bokens titel, och Michel Foucault, inte minst hans Sexualitetens historia, tycks flyta med i författarens tolkningar, om än outtalat. Maktrelationerna som begärets diskurser bygger på kan spelas med på olika strategiska sätt och författaren visar att sexuellt begär och handlingar historiskt används inom maktutövning. Detta är tydligt i många av de texter som diskuteras, förutom när vi kommer till Sapfos lyrik, i vilken begäret rör sig mellan kvinnor. I Kazens tolkning av de fragment som lyriken nu finns bevarad i återfinns ”mycket lite av den objektifiering och de grova uttryck för hierarkisk maktutövning som återfinns i texter om manlig homoerotik”. Förklaringen, menar Kazen, ligger i den hierarkiska struktur samhället ordnades efter, där fria män stod högst i rang, medan kvinnor, barn och slavar (oavsett kön) var av lägre. På så vis är den kvinnliga homoerotiken hos Sapfo mer symmetrisk än samkönade relationer mellan män. I de exempel som boken diskuterar bygger nämligen dessa på asymmetri; en fri man i det antika grekiska samhället kunde till exempel ha en socialt accepterad sexuell relation med en yngre man eller slav som båda rankades lägre, dock på villkoret att den äldre mannen var den aktiva parten, alltså den som performativt ansågs maskulin.

Så vilket är då syftet med boken? Författaren påpekar både i inledningen och i den avslutande diskussionen att de religiösa texterna var formerande snarare än normerande. Vill han således kritisera tidigare tolkningar, problematisera frågorna på nya sätt, förklara hur texter och tolkningar möjliggjorts? Jag är inte helt säker på vilket svaret är, men menar att samtliga ansatser nog har funnits i åtanke och den sistnämnda är svårast. Det är naturligtvis upp till varje läsare att beakta både resonemang och slutsatser, men jag vill mena att Kazen nog vill ge fler svar än vad som är möjligt. Trots de till synes försiktiga återkommande formuleringarna att ”nu spekulerar vi” eller ”vi kan tillåtas oss spekulera” återfinns nämligen samtidigt tron på att vi i de flesta fall som tas upp ändå kan dra slutsatser eller förklara hur olika tolkningar av texter eller sexuella praktiker fungerat. Dessutom avslutas studien med en reflektion över samtiden och framtiden som lyder:

Kärlek och respekt för varje människas integritet och grundläggande behov är en nödvändig förutsättning för individens välbefinnande, för människans vidare utveckling som social art och för mänsklighetens fortsatta samvaro och överlevnad på en gemensam planet. […] I en sådan framtid kan våra relationer inte styras av status eller bygga på föreställningar om heder och skam. Hierarkiernas död är kärlekens möjlighet.

Formuleringen får mig att fundera över vem den tänkta läsaren av boken är, vilket jag inte riktigt kan reda ut. Dessutom blir jag förvånad över hur sexuella handlingar avslutningsvis förvandlas till eller likställs med kärlek, ett begrepp som är nog så komplicerat i sig självt, som har sin egen historia och alltid bör kontextualiseras. De analyser som presenterats i boken har ju i första hand granskat sexuella handlingar som funktioner för makt, ritualer och våld, medan någon form av ömhet, respekt eller kärlek varit nästintill frånvarande, möjligen med undantag för de skönlitterära exemplen. Även om författaren menar väl hade jag önskat en mer medveten reflektion kring begreppens olika betydelser och definitioner, både under antiken, vår egen samtid och inte minst möjliga eller omöjliga paralleller däremellan.

Publicerad i Respons 2019-2