Ville göra läsarna solidariska med textens värld

Jag har en favoritanekdot om Selma Lagerlöf som fångar andan i hennes författarskap på ett målande vis. Anekdoten återfinns i det tacktal som författaren Klas Östergren höll i Sunne när han 2012 mottog Selma Lagerlöfs litteraturpris. I talet skildrar Östergren ett minnesvärt möte mellan honom själv och värmlandsförfattaren och Lagerlöfälskaren Göran Tunström. Tunström och Östergren sitter på en uteservering i Paris, där Tunström på bred värmländska ger sitt utlåtande om en nyutkommen och i pressen allmänt hyllad roman. Östergren har lånat ut boken till Tunström, nyfiken på vad Tunström kan tänkas tycka om den. Efter en harang om romanens otaliga tillkortakommanden utbrister Tunström i ett tillstånd av starkaste affekt att: ”Så skulle Selma aldrig göra!” Tunström menade att Lagerlöfs författarskap var själva motsatsen till den omtalade romanens närmast sadistiska ansats att skärskåda och blotta mänskligt lidande. Lagerlöf skildrade, som Östergren uttrycker det i sitt tal, ”människor nedbrutna av motgångar, fattigdom och elände, själar som prövats och brustit och som sökt sig ut i galenskap för att överleva” men till skillnad från många andra hade hon gjort det ”med respekt och hänsyn”. Lagerlöfs stil kännetecknas av en moralisk varsamhet och omsorg.

Författaren Anna-Karin Palms biografi om Selma Lagerlöf betonar genomgående, i likhet med Östergren, den moraliska och medmänskliga kärnan i Lagerlöfs samlade författarskap. Lagerlöf beskrivs som en författare som vinnlade sig om att göra läsarna ”solidariska med textens värld” och som inte drog sig för att låta sina romaner och noveller fungera som moraliska uppmaningar utan att för den skull fälla domar över vare sig romanens centralgestalter eller dess presumtiva läsare. Med hjälp av diktaren Gustaf Frödings recension av debutromanen Gösta Berlings saga i Karlstads-Tidningen pekar Palm på det ”moraliska ädelmod, d.v.s. gåfvan att förstå människor och förlåta dem, utan att ha fällt någon dom om hvilka, som skola stå på högra eller vänstra sidan” som löper genom Lagerlöfs samlade verk och lyfter även fram den centrala plats som kärleken – en ibland destruktiv, men främst potentiellt läkande och försonande kraft – har i författarskapet. 

Lagerlöf var, vilket behandlas relativt ingående i biografin, troende, inte i någon strikt bokstavlig mening. Hon bekände sig inte till någon specifik trosinriktning, utan ägnade sig åt studier i både kristendom och andra andliga traditioner (i slutet av sitt liv utövande hon till exempel yoga). Snarare än att bekänna sig till den ena eller andra tron, rörde det sig om en övertygelse om att det existerade någonting bortom den strikt materiella verkligheten, som gav mening till det jordiska, som förpliktigade och samtidigt öppnade vägen mot frälsning. I skrivandet upplevde sig Lagerlöf ibland komma i kontakt med denna dimension och hoppades också att kunna föra den värld hon levde i, vars brutalitet visade sig i både ett första och ett andra världskrig, i en moralisk riktning. Även om skrivandet i sig inte var en filantropisk eller politisk akt, utan ett ”inre tvång”, så förenades estetik och moral på ett särskilt vis i Lagerlöfs författarskap. Eller som hon själv beskrev skönlitteraturens möjlighet att föra samman olika domäner: ”Det tycks mig, att den sköna litteraturen är den bro, varpå allt möjligt köres in i hjärnan: filosofi och levnadskonst, varför då inte också moral och religion, bara det inte förs alltför tråkigt.”

Lagerlöf har beskrivits som en god sagotant som förmedlade moraliska och rörande berättelser och sagor från sin barndoms Värmland, utifrån hjärtat snarare än hjärnans kapaciteter.

Stora delar av Palms Lagerlöfbiografi kretsar kring frågor om hur Lagerlöfs författarskap bör förstås och om de, enligt Palm, felaktiga omdömen som Lagerlöf drogs med både under och efter sitt liv. Både författarskapet och receptionen kontextualiseras och Palm lyckas med att ge en detaljerad bild av hur Lagerlöfs författarskap växte fram och under vilka villkor som hon skrev och blev läst. Palm lyckas kombinera ett porträtt av Lagerlöfs liv och samtid med en initierad diskussion om hennes författarskap och dess särdrag. I denna undersökning blir det tydligt att det är en författare som närmar sig en annan författare, snarare än en regelrätt biograf. Skrivandet i sig, och hur frukten av detta skrivande bör förstås, ges mycket utrymme och skapar en nerv i texten som engagerar. Samtidigt är biografins svagare partier, vilka ändå är förlåtande få, ofta de stycken där identifikationen mellan Lagerlöf och Palm själv blir alltför stor och hon spekulerar väl löst kring vad Lagerlöf kan tänkas ha tyckt eller känt i olika skeenden i sitt liv. Den gemensamma författaridentiteten förefaller vara både på gott och på ont.

Palm fokuserar, som jag redan har betonat, på Lagerlöfs vilja att väcka läsarnas moraliska förmåga, och ”sätta dem i rörelse”. Här beskrivs hur hennes skrivande bör förstås som drivet av en vilja att försätta sin läsare i ett särskilt känsloläge, snarare än att driva en tes, undersöka en idé eller predika. Det handlar om att öppna för en förmåga att känna omsorg, ansvar och relatera till en större mening i tillvaron. Som citatet från Frödings recension visar, har denna dimension i Lagerlöfs författarskap länge varit erkänd i receptionen av hennes samlade verk. Samtidigt har betonandet av denna aspekt inneburit att hon ofta har beskrivits som naiv, och att hennes skrivande inte har förståtts som grundat i en medveten konstnärlig process, utan snarare målats fram som förankrat i ett etiskt patos och uttryck för ett slags konstnärlig spontanitet. Lagerlöf har beskrivits som en god sagotant som förmedlade moraliska och rörande berättelser och sagor från sin barndoms Värmland, utifrån hjärtat snarare än hjärnans kapaciteter.

Här fungerar Palms biografi som en motvikt till ett omdöme som fälldes både under Lagerlöfs levnadstid och av senare uppburna kritiker som Sven Delblanc och Olof Lagercrantz. Palms intresse för de moraliska dimensionerna i Lagerlöfs författarskap samsas med ett uppmärksammande av de intellektuella miljöer och tanketraditioner som präglade Lagerlöfs författarskap. Genom att skildra hennes livslånga relationer och pågående samtal med andra intellektuella – främst kvinnor – argumenterar Palm för hur Lagerlöfs stil inte bör beskrivas som spontan eller omedveten, som hennes både välvilliga och illvilliga kritiker framhävde, utan i stället var resultatet av ett idogt arbete där Lagerlöf skrev, strök och skrev om i en pågående kritisk och granskande dialog med andra och med sig själv (eller det som Palm beskriver som Lagerlöfs ”Innervarelse”). Det rörde sig om ett medvetet skrivande som ständigt rörde sig mot och försökte göra bruk av det omedvetnas stoff. 

De felläsningar som Lagerlöfs författarskap har utsatts för fram till vår tid bör, menar Palm, i hög grad förstås som ett utslag av att hon var en kvinnlig författare. Under tiden som Lagerlöf debuterade fanns det ytterst få erkända kvinnliga författare. Kreativitet och konstnärlig aktivitet förknippades med män, och kvinnan beskrevs ofta som en god passiv kraft som visade omsorg om livet snarare än vidgade och utforskade detsamma. Att Lagerlöf över huvud taget blev publicerad var resultatet av ett intensivt gemensamt lobbyarbete där kvinnliga vänner med inflytande i kultursfären talade sig varma för Lagerlöfs skrivande. Kvinnorörelsen var på framåtgående och var väl medveten om vikten av kvinnlig solidaritet för att lyckas med att flytta fram kvinnans position både i det kulturella och politiska livet. Som Palm målande skildrar var den kvinnogemenskap som Lagerlöf ingick i inte präglad av en total solidaritet där man alltid strök varandra medhårs. I stället fann Lagerlöf många av sina hårdaste kritiker bland sina kvinnliga vänner, där lojalitet inte likställdes med ett okritiskt förhållningssätt utan snarare med att ta varandra och varandras skapande på fullaste allvar. 

De svårigheter att över huvud taget erkännas som författare som Lagerlöfs kön förde med sig kombinerades även med hennes specifika stil som inte fanns sig väl till rätta i den tid hon skrev i. Det faktum att Lagerlöfs debutverk Gösta Berlings saga bröt mot sin samtids realistiska ideal, genom att på ett vilt och till synes ostrukturerat vis berätta värmlandssagor, gjorde att hennes skrivande av många avfärdades som präglat av en bristande stilistik och konstnärlig strikthet. Det säregna skrivande som presenterar sig för första gången i Lagerlöfs första roman, erkändes alltså inte som aktivt och genomtänkt, utan beskrevs i stället som ett utslag av en brist på konstnärligt uttryck. Palm diskuterar hur Lagerlöf själv var medveten om denna könsbundna orättvisa läsning och hur hon många gånger uttryckte frustration över recensenternas oförmåga att skönja de bärande idéerna och de aktiva konstnärliga valen i hennes texter. Oförmågan att erkänna Lagerlöfs författarskap som medvetet innebar även att det var svårt för kritikerna att uppskatta de avtryck hon gjorde på andra författare. När Verner von Heidenstams roman Karolinerna kom ut blev Lagerlöf, som betraktade romanen som en regelrätt efterapning av hennes specifika stil och tematik, rasande. Litteraturkritikerna å sin sida nämnde inte ens hennes namn. Att en kvinnlig författare skulle ha påverkat en manlig var alltför otänkbart för att recensenterna, som annars var kvicka med att spåra och benämna inspirationskällor, skulle reagera på de närmast genanta likheterna. 

Att en kvinnlig författare skulle ha påverkat en manlig var alltför otänkbart för att recensenterna, som annars var kvicka med att spåra och benämna inspirationskällor, skulle reagera på de närmast genanta likheterna.

Bortsett från några svagheter, som att Palm väl många gånger återkommer till vissa teman (bland annat uppgörelsen med sagotantsfiguren) utan att fördjupa dem, vilket skapar en känsla av rundgång i texten samt att de paralleller som dras mellan Lagerlöfs tid och vår kan kännas något krystade, är Palms biografi njutbar att läsa. Hennes språkkänslighet och förmåga att berätta en historia ger boken kraft. Särskilt skildringarna av Lagerlöfs resor tillsammans med Sophie Elkan i Europa och till Jerusalem står ut och skulle svårligen ha kunnat skrivas fram lika väl av någon som inte själv skriver skönlitterärt.

En fråga som infinner sig tidigt i boken och som hänger med under hela läsningen är emellertid varför Palm har skrivit sin biografi och vad som är dess specifika ärende. Biografin inleds inte med någon programförklaring eller beskrivning av vad biografin vill belysa och varför. I stället beskriver hon det som ett uppdrag som hon fått från förlaget och ödmjukt tackat ja till. Inte heller förklaras vad hon gör som inte andra redan har gjort i den stora uppsjö av biografier över, och teoretiska arbeten om, Lagerlöf som har skrivits tidigare. I slutet av boken nämns några av de arbeten som har varit särskilt viktiga för Palm, bland annat ur den feministiska Lagerlöfforskningen med avhandlingar av Anna Nordlund och Lisbeth Stenberg samt arbeten av Ulla-Britta Lagerroth. 

Bör boken förstås som en medryckande populärvetenskaplig sammanställning av tidigare forskning, eller menar sig Palm erbjuda någonting nytt genom sin biografi? Hon beskriver till exempel Elin Wägners och Vivi Edströms biografier som ”intressanta verk” som hon har tagit spjärn mot. Men hur då tagit spjärn? Även om en alltför ingående diskussion av tidigare forskning hade kunnat tynga ner texten så hade en mer aktiv dialog med andra forskare och uttolkare kunnat ge biografin mer stadga och riktning. Även om Palm skriver medryckande och med en tydlig konstnärlig röst, saknar jag det samtal som kan hjälpa till att mejsla ut en text och visa vad den vill. En röst som inte går i dialog med andra röster förlorar i styrka och klarhet. 

Publicerad i Respons 2019-5