Vilse i den akademiska spegelsalen

För ganska exakt tre år sedan provade jag en AI-tjänst vid namn »Sudowrite« som är skräddarsydd för att bistå skönlitterära författare i den kreativa processen. I det digitala verktyget kunde jag hälla i några ord i ett fält och så fyllde det på med text i lämplig stil – man kunde välja mellan »romantisk«, »fantastisk«, »ödesmättad« eller »fast-paced« – och ut flödade prosa som imiterade ett mänskligt narrativ i den valda genren.

Som jag redogjorde för i en artikel i Expressen, slutade det inte där. Verktyget kunde producera metaforer, brainstorma dialoger, stuva om meningar för att göra dem mer dynamiska, vända och vrida på bisatser, pimpa upp grammatiken och så vidare. Det var som om den hade komprimerat all världens kunskap om litterär gestaltning till en enda algoritm. Eftersom jag vid tillfället skrev på en roman som utspelade sig i andra världskrigets slutskede, testade jag att låta Sudowrite måla upp en tysk general. Omedelbart producerades en lång lista med förslag:

He is thickset and wearing a uniform. His eyes are un-­moved by pity and his jaw is set firm.
Klyschigt, nästa.

The general is speaking in German.
Överflödig information, nästa.

The general smells of aftershave and cologne, an expensive scent brought back from France.
Okej… Den där hade jag nog inte studsat på, inte ens i en prisbelönt roman. Nästa?

The shape of his black uniform is like an inverted triangle, his boots shine like black glass.
En uppochnedvänd triangel. Stövlar som glänser likt svart glas. Herregud så bra.

Det ska upprepas: mitt korta experiment med AI-genererad skönlitteratur gjordes för tre år sedan; sedan dess har tekniken givetvis rört sig ljusår framåt. Hur ska en stackars romanförfattare någonsin kunna hålla jämna steg med en sådan skrämmande utveckling? Och hur ska de humanistiska vetenskaperna kunna göra det?

Ett slags svar ger Jesper Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i sin nya bok Teknoekologi – Litteratur, medier, miljö. I det som författaren själv genre­betecknar som »akademisk essä« görs läsningar i modern litteratur som speglar mötet mellan människa och teknik, utifrån premissen att tekniken är en del av den mänskliga ekologin, en integrerad del av att vårt liv snarare än något främmande och artificiellt. Ungefär. Tror jag.

Jag har recenserat böcker i 30 år och aldrig ens varit nära att tacka nej till ett recensionsuppdrag för att boken i fråga har varit oläslig. Teknoekologi har fört mig närmare gränsen än något annat verk.

Ämnet är i sig angeläget, eftersom en stor del av samtids­litteraturen är upptagen vid samspelet mellan människa och automat. Ta en bok som Agri Ismaïls hyllade debutroman Hyper (ej omnämnd i Olssons essä), som skildrar en kurdisk familjs sönderfall från den iranska revolutionen 1979 in i nutiden. Människorna i romanen, spridda som de är över flera kontinenter, lever i ett konstant flöde av bilder, skärmar, mobiltelefoner, digitaliserade pengar, nyhetsklipp, länkar, aktiekurser – en teknifierad värld som samtidigt släpar på en kökkenmödding av minnen och artefakter från den gamla och förlorade tillvaron. Precis som Olsson är inne på framställs teknologin i romanen inte som något främmande, robotlikt eller ens onaturligt, snarare är den en oundgänglig del av individernas miljö, som en del av deras ekosystem eller blodomlopp.

En möjlig inspirationskälla till Ismaïl är härvidlag postkoloniala författare som Zadie Smith, Salman Rushdie eller Jonas Hassen Khemiri, liksom längre bakåt i tiden experimentalister som Thomas Pynchon, David Foster Wallace och Don DeLillo. På olika sätt påvisar namn som dessa det absurda och förfrämligade i den postmoderna tillvaron och jag hade gärna tagit del av en undersökning av den – för att ansluta sig till Olssons terminologi – »teknoekologiska« ­aspekten i deras författarskap. 

Men Jesper Olsson närmar sig i stället andra verk, särskilt sådana som brukar falla under genrer som science fiction, dystopiska skildringar eller post-apokalyptiska experiment. 

Boken inleds med en diskussion av Stanislaw Lems roman Solaris, kanske framför allt känd genom Andrej Tarkovskijs filmatisering, och visionen om en rymdstation där det mänskliga är på väg att luckras upp. Det som Olsson tar fasta på i sin analys är att den bortom-mänskliga intelligens som figurerar i boken inte framträder i form av människoliknande robotar, androider eller andra konkreta och lättfattliga maskiner som vi förknippar med science fiction. Betänk exempelvis Arnold Schwarzeneggers karaktär i Terminator-filmerna, den teknologiska inramningen i Ridley Scotts Alien från 1979, eller datorn »Hal« i Stanley Kubricks År 2001 – Ett rymdäventyr, som Olsson nämner i ett senare avsnitt i boken.

Det Olsson intresserar sig för är punkten där teknologin integreras i den mänskliga miljön, som med hans ord:

[…] kan vara flytande, proteisk, relationell och utspridd, att den likt en hydra kan förgrena sig till skiftande format och skala och kopplas ihop med och genomströmma det »vi« uppfattar som »oss« – och då inte nödvändigtvis som binärt kodade spänningsskillnader i en fiberoptisk kabel.

Det är en intressant tanke: att vi, likt rymdstationen på Solaris, badar som i ett trögflytande hav av artificialitet som har blivit omöjlig att skilja från vårt organiska liv. En lovande fortsättning görs i andra kapitlet, när Olsson med stöd hos den indiske författaren Amitav Ghosh påpekar att den klassiskt borgerliga och realistiska romanen inte är en lämplig form för att skildra »storskaliga, planetära skeenden som klimatkriser och miljöförstöring«, till skillnad från exempelvis gotik eller science fiction. Gott så, och jag läser med uppriktigt intresse vidare när Olsson undersöker J. G. Ballards författarskap utifrån hans sätt att skildra »det cybernetiserade och post­indistriella [sic] samhällets utbredda infrastrukturer«.

Men så seglar det iväg och fransar ut. De verk han säger sig vilja analysera hamnar i bakgrunden till förmån för vindlande resonemang utan tydlig riktning. Jag söker febrilt efter en tes, en frågeställning, en röd tråd i denna amorfa text men finner inget. Olsson går sedan vidare till att diskutera den – i Sverige nästan helt okända – amerikanska poeten Renee Gladman och hennes fiktiva stad Ravicka, böcker som han själv definierar som »lokaliserbara någonstans på Ballard-­Beckett-Borges-Kafka-skalan, om en sådan gives«. Vi rör oss alltså i en infrastrukturell fantasi i gränslandet mellan absurdism, surrealism och fantastik och jag tappar nästan genast fotfästet. Pröva själv att läsa följande mening:

Precis som en svensk konkret poet som Åke Hodell under 1960-talet, på ett expressivt sätt, undersökte den poetiska potentialen hos såväl kod som oläslig handskrift i anslutning till en cybernetisk efterkrigskultur – en expansion av det poetiska skrivandets teckenterritorium som jag tidigare utforskat – kan Gladmans visuella poetiska arbeten betraktas som supplement till det alfabetiska skrivande som inte i sig självt, längre, lägger grunden till ett modernt subjekt och tänkande, utan som behöver kompletteras och kompliceras genom ett samkomponerande med det icke-mänskliga, om vi följer tankegången hos Hansen och Hörl.

Nej, hela boken ser inte ut så här, men stycket är på intet vis otypiskt. Det är som om Jesper Olsson har kört sin tankegång genom Sudowrite och i valet av genre bockat för »obegriplig«. Det otillgängliga språket är nästan en förolämpning mot läsaren och som kritiker börjar jag fundera på vad det är i detta ämne som gör det till synes omöjligt att åstadkomma en läsbar framställning. Är det ett slags snobbistisk beröringsskräck med de populärkulturella genrer författaren analyserar som gör att han måste »akademisera« sitt språk? Vill han demonstrera att han håller en högre intellektuell nivå än gängse konsumenter av – för att nämna två av Olssons mer populära referenspunkter – tv-spel som The Last of Us eller postapokalyptiska filmer som Mad Max?

Vi rör oss alltså i en infrastrukturell fantasi i gränslandet mellan absurdism, surrealism och fantastik och jag tappar nästan genast fotfästet.

Redan när Jesper Olsson i inledningskapitlet kallar AI för en »akronym« anar jag oråd. Det är fel, en akronym är ju en förkortning som uttalas som ett ord, likt Ikea eller Nato; om AI hade varit en akronym hade det uttalats »aj«. Det kanske kan verka småsint av mig att påpeka något som lika gärna skulle kunna vara ett banalt slarvfel, men som boken är skriven misstänker jag på allvar att Olsson trots bättre vetande valt »akronym« framför »förkortning« helt enkelt för att det låter snofsigare så.

Nej, allt i boken är inte lika krångligt och obegripligt och det finns säkert läsare som är bättre skickade än jag att dechiffrera vad Jesper Olsson egentligen vill ha sagt. Men även ur ett mer övergripande perspektiv är jag skeptisk till Tekno­ekologi, inte minst eftersom definitionerna Olsson använder är så luddiga och tänjbara att det är svårt att veta var, om alls, bokens avgränsningar finns. Det är moln och mikrober, alfabet och cli-fi, dadaism, posthumanism och pleonastiska anagram.

I slutkapitlet skriver Olsson om den mänskliga andningen som »invävd i en teknoekologi«:

I formen av luft är dessa omgivningar något som bokstavligen drar igenom enskilda kroppar och påminner om att själva idén om en sluten och isolerad fysisk entitet är en chimär – om än funktionell och avgörande i många sammanhang; och att organiskt och icke-organiskt, biologi och teknologi, politik och makt väver ett sammansatt nät.

Om jag begriper Jesper Olsson rätt – vilket ska medges är högst tveksamt – tänker han att all mänsklig interaktion som går utanför den fysiska kroppen är »teknoekologi«. Det vill säga att andas, att äta, att tala och så vidare. Det är en djärv tanke i sig men var finns då avgränsningen? Som Olsson påpekar i sitt inledande kapitel är själva det mänskliga språket – »denna antropotekniska apparat« – en del av detta teknoekologiska: »en i grund och botten främmande struktur som paradoxalt nog gör sig hemmastadd i oss, och oss i världen«.

Det är inget fel på resonemanget, men utifrån den premissen skulle väl i så fall all tänkbar litteratur omfattas av begreppet teknoekologi? Det hela blir för brett, för allmängiltigt och för amorft för att vara vetenskapligt intressant.

Vi behöver definitivt en humanistisk forskningstradition som tar rygg på och spjärn mot AI, digitalisering och cybernetisering. Hotet som den maskinliknande intelligensen utgör mot det mänskliga skapandet måste tas på största allvar. Alla som är konstnärligt verksamma, vare sig det handlar om musikproduktion, tv-serier eller översättningsuppdrag, vet att den mänskliga rösten finns och att den sinar när datorn gör ett bättre jobb. Och jag är övertygad om att Jesper Olsson och hans kolleger har kloka tankar och idéer att förmedla om denna hotfulla utveckling. 

Risken är att den sammansmältning som i stigande grad präglar samspelet mellan människa och maskin gör att vi tappar riktningen och går vilse i spegelsalen. Det måste trots allt finnas en gräns mellan mänskligt och omänskligt, och det är i slutänden en akademisk uppgift att hitta den. Hellre tar jag det röda pillret och kastas ut i en obarmhärtig fysisk verklighet än lever som slav under ettorna och nollorna.

Vad är alternativet? Jag bad Sudowrite ge den där tyska generalen en agens. Svaret kom ögonblickligen:

The air is sharp with a gas that burns the lungs. He’ll shoot you in the face if you disobey.