Visar missionshistoriens fulla komplexitet

År 1908 sätter poeten, författaren och missionären Ida Granqvist för första gången fötterna på sydafrikansk mark. Hon är inte vem som helst. I Sverige har hon fått uppmärksamhet för sin poetiska begåvning av ingen mindre än Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén. Hon hade gett ut ett flertal diktsamlingar och skrivit psalmer. Hon längtade bort och Sydafrika blev destinationen. Hon längtade efter att predika och bli präst, men präst kunde hon som kvinna inte bli. Men undervisa kunde hon få. En av dem som välkomnade Granqvist till missionsstationen vid Oscarsberg var friherrinnan Hedvig Posse. Hon var, till skillnad från Granqvist och de flesta andra som kom genom missionen, ekonomiskt oberoende och kunde därför låta sina egna intressen påverka verksamheten. Posse bidrog ekonomiskt till missionsverksamheten vid skolor och sjukhus. Hon lät också göra inspelningar av zuluernas sånger på vaxrullar som sedan skickades till Sverige. Där blev de transkriberade till papper och bevarade för historien. Posse insåg nämligen att den afrikanska befolkningens egen kultur höll på att förändras i snabb takt. Eftersom hon också hade lärt sig zulu skrev hon kristna texter till deras melodier, ett sätt att både bevara traditionerna och inkludera de nya kristna afrikanerna.

Granqvist och Posse är två av många personer som förekommer i Jonas Jonsons bok Missionärerna (Verbum, 2019). Ett stråk genom berättelserna är kvinnornas roll. Som missionärer kunde de få ett annat ansvar och handlingsutrymme än i Sverige, åtminstone om de var ogifta. Det blev en av drivkrafterna till att ta steget och lämna hemlandet, såsom det var för den 24-åriga Ester Persson från Småland som hamnade i Indien och byggde upp bibelundervisning för kvinnor. En annan var övertygelsen hos alla missionärer att sprida evangeliet och arbeta för det goda – med skilda resultat. Av de missionärer som gav sig av var många unga och blev kvar i decennier eller resten av livet, likt den ogifte 25-årige Josef Sandström som nyss hade prästvigts när han kom till Sydafrika 1906. Han kunde inte språket och fick snabbt anpassa sig till nya vanor, som att den första tiden dela sovhydda med sin afrikanska värdfamilj. Han blev kvar i landet i fyrtio år. För många av dem som återvände ”hem” blev känslan av förvirring och hemlöshet påtaglig. Det Sverige man hade lämnat var ju inte längre detsamma.

Jonas Jonson, tidigare biskop i Strängnäs stift och docent i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, är väl skickad att skriva just denna bok. Under stora delar av sitt liv har Jonson arbetat med ekumeniska frågor, dels som biträdande generalsekreterare i Lutherska Världsförbundet, dels som ordförande i samarbetskommittén mellan den romerskkatolska kyrkan och Kyrkornas Världsråd. Med anledning av detta har Jonson rest till flera av de platser som omskrivs i boken. Det bidrar till att texten blir något annat än de kronologiska tablåer som historieskrivningar ibland tenderar att bli. På 500 sidor gestaltar Jonson med stilistisk säkerhet och känsla några av de komplexa liv och sammanhang som missionshistorien innehåller. Hans engagemang och närhet till frågorna kunde ha resulterat i en missionshistoriens hagiografi, men resultatet är långt ifrån det.

Genom att närma sig missionshistorien via enskilda människoöden och placera in dem i en politisk och kulturell kontext, lyckas Jonson i sin skildring ge ämnet behövlig komplexitet. De frågor, kollisioner och förståelser som uppstod med missionsarbetet är viktiga för att förstå dagens rasism, samtidigt som man även behöver berättelser om den fruktbara dialog som etablerades genom verkliga möten. Konflikter kan inte förenklas till sådana mellan vita och svarta, utan de uppstod mellan olika grupper av svarta och olika grupper av vita. Vissa kristna missionärer kunde ansluta sig till de svartas rebellgrupper mot andra vita kristnas sätt att behandla de svarta, såsom för eller emot boerna i Sydafrika. Likaså kunde kristna arbeta emot det indiska kastsystemet genom att predika jämlikhet inför (den kristne) guden. Vissa missionärer ville utplåna de ursprungliga befolkningarnas egna seder och övertygelser, medan andra ville förändra inifrån. De senare kunde därför bejaka polygami även hos de döpta, trots att kyrkan lär något annat, eftersom missionärerna var övertygade om att de nykristna skulle förändra sina värderingar efterhand om de bara gavs tid.

De frågor, kollisioner och förståelser som uppstod med missionsarbetet är viktiga för att förstå dagens rasism, samtidigt som man även behöver berättelser om den fruktbara dialog som etablerades genom verkliga möten.

Det är inte endast spännande livsöden som Jonson vill berätta om. Hans ärende är mer omfattande. Förståelsen av mission begränsas möjligen för allmänheten i dag till en romantisk bild eller en föreställning om att missionärerna bara predikade hela dagarna eller en alltför abstrakt och kategorisk postkolonial kritik. Jonson vill påminna om det förflutnas betydelse för vår samtid och hur missionen bidrog till att den ”eurocentriska världsbilden övergavs”. Med sorg eller frustration konstaterar Jonson att Svenska kyrkans mission 2019 inte ens nämns i Wikipedias artikel om Svenska kyrkan. Det blir en bekräftelse på att ”Varumärket förskingrades, men kyrkans missionsuppdrag upphörde inte”. (Organisationen Svenska kyrkans mission upphörde i samband med de nya relationerna mellan stat och kyrka 2000.)

Ordet missionshistoria klingar avlägset bekant. Det ger associationer till syföreningar och missionärer i tropikhjälm som vill sprida kristendomens glada budskap. För den som är ytligt bevandrad kan missionshistorien sammanfattas till några kyrktanter och ett kolonialt erövringsprojekt. Kolonialt var det givetvis, men med missionen följde så mycket mer, både på hemmaplan och vid missionsstationerna i Afrika, Asien, Australien och Amerika. Missionen förändrade inte endast de folkgrupper som mötte missionärerna, utan också de som åkte ut och de som blev kvar hemma i fattiga Sverige. 

Ett exempel på det senare är syföreningarnas betydelse. Även sedan svenska universitet öppnat för kvinnor var högre studier endast en dröm för få av männen, och än färre kvinnor. Syföreningar blev ett sätt att engagera sig för internationella frågor – både teologiskt, kulturellt och politiskt – genom handarbete, ekonomiskt bistånd och brevväxling med missionärerna. År 1844 bildades den första syföreningen, 1894 stödde Svenska kyrkans mission 200 stycken och i början av 1970-talet kunde man räkna in 5555 syföreningar med 125 000 medlemmar. Stora summor pengar samlades in och skänktes till ”missionen” genom kvinnornas insatser i Sverige. Men samtidigt var det också annat som hände med folk i församlingarna i Sverige: ”världen öppnade sig”, skriver Jonson. Den öppnade sig både genom brevväxlingar, de fotografier och filmer som visades och genom missionärernas berättelser när de återvände till Sverige och reste land och rike runt. Möten med andra övertygelser och seder via Svenska kyrkans mission, ”räddade Svenska kyrkan från att bli inkrökt i sig själv”. Konsekvenserna av Svenska kyrkans missionsarbete är att det i dag finns självständiga kristna församlingar i ”svenskdelarna”. I Tanzania har den evangelisk-lutherska kyrkan 6,5 miljoner medlemmar i 25 stift, vilket gör den större än Svenska kyrkan.

Jonson skriver med driv i tangenterna och presenterar missionens komplexa blodomlopp genom verkliga liv. Det gör boken fascinerande, suggestiv och angelägen även för den som inte tror sig vara intresserad av missionshistoria. Den är också akademiskt relevant och skulle kunna användas som akademisk kurslitteratur parallellt med mer teoritung litteratur om kolonialism. Jonson är medveten om att missionen kan ”betraktas som den europeiska imperialismens förlängda arm eller det nationella oberoendets förutsättning, som propaganda eller fredsskapande dialog”. Den sortens analys är inte Jonsons huvudsyfte, men framkommer ändå via gestaltningar av faktiska liv och realpolitik.

Publicerad i Respons 2019-6