Vitsen med humor är att påminna om att människan är en tröskelvarelse

Ola Sigurdsons trebandsverk om humor bygger på ett gediget forskningsarbete och fyller verkligen ett tomrum. Författaren anlägger ett encyklopediskt idéhistoriskt perspektiv i syfte att ringa in vilket slags väsen människan måste vara för att uppfatta något som roligt. Huvudtesen är att humor har sin grund i att människan är en tröskelvarelse, som befinner sig i skärningspunkten mellan kontroll och kontrollförlust. Sigurdsons ambition att inte vara rolig är vilsam, med tanke på hur ofta framställningar om ämnet präglas av putslustighet. Likväl saknar man närvaron av njutning och kul i verket. För vi hänger inte bara på den där tröskeln Sigurdson talar om, vi njuter ju av att fastna där och se andra göra det.

Ola Sigurdsons trebandsverk om humor, Gudomliga komedier, ligger i tiden. Förra året kom historikern Peter K. Andersson ut med en bok om komikerns historia och nu föreligger alltså ett trebandsverk om humorns teologi, filosofi och idéhistoria. Hur kommer det sig? 

Låt mig börja med tre observationer om samtiden:

1) Humor och det komiska har blivit allt viktigare och genomsyrar områden, exempelvis arbetslivet och politiken, som tidigare har varit humorlösa (eller humorbefriade, beroende på hur man värderar saken). Humor, särskilt i formen kul, är ett imperativ. Man ska ha kul och man ska vara kul. Både i arbetslivet och i mer intima sammanhang kan detta imperativ leda till intensivt så kallat känsloarbete, att arbeta med stämning i rummet och det egna humöret, för att leva upp till rolighetskravet.

2) Humor är trubbel. Humor rör sig i ett gränsland, där gemenskaper förhandlas, där intimitet etableras och bryts och där njutningen ligger nära (eller tar med sig) äcklet eller sorgen. Humor är njutning och vad vi njuter av blottar oss. Där finns en öppning mot skammen.

3) Den samtida komedin har ofta element av metareflektion. Den kan innehålla betydligt bättre humorteori än det mesta du läser i filosofiska tidskrifter. 

Sammantaget ger dessa punkter en bild av ett spänningsfält där humoristerna redan har kommit en bit, både i att reda ut vad som roar och oroar oss och att ha kul åt det. Nu hänger vi humanister på. 

Ola Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han har tidigare bland annat intresserat sig för kroppslighet i den teologiska traditionen. I detta projekt tar han sig an humorns filosofi och teologi, med fokus på relationen mellan humor, subjektivitet och transcendens. De två första volymerna är historiskt upplagda och går från antiken fram till och med den tyska romantiken, som han tolkar brett och inkluderar både Friedrich Nietzsche och Søren Kierkegaard. Den tredje volymen har en annan karaktär. Där ägnar han sig åt att beskriva vad i den mänskliga subjektiviteten som gör humor möjligt. Subjektivitet väver Sigurdson samman med självet, mer specifikt med självets förmåga att stå i en relation till sig själv och andra. Via ett antal tänkare från 1900-talet och in i samtiden beskriver han i denna tredje volym det humoristiska självet som excentriskt, lekande, kittligt och poröst.

Sigurdson menar att humor kan vara en transcendenserfarenhet, vilket han förklarar som en erfarenhet av att dras ut ur sig själv, att tappa kontrollen över sig själv. När humor inbegriper en sådan dimension är den också existentiell, den engagerar både kropp och tanke och skakar om ens uppfattning om sig själv och situationen. Existentiell humor skiljer han från instrumentell humor, som ”brukas av någon för ett syfte – till exempel för att övertyga, att avslöja, att förtala, att försonas, eller lätta upp stämningen” (Volym 1:13). Denna uppdelning är inte menad som en skiljelinje mellan bättre och sämre humor, utan som ett sätt att visa på humorns mångtydighet.

Humor är njutning och vad vi njuter av blottar oss. Där finns en öppning mot skammen.

Ett trebandsverk om humor på i runda slängar 1400 sidor, kan det vara roligt det? Sigurdson föregriper frågan. Ambitionen är inte att vara rolig. Ämnet är existentiellt angeläget nog att tåla att undersökas sakligt, menar han. Dessutom framhåller han att författaren riskerar att tappa sin kritiska distans och bidra till en ”samtida fetischering av humor” om hen själv försöker använda sig av humor i texten. Träffsäkerheten blir avgörande och har man inte ”Kierkegaards brio” ska man hellre avhålla sig från att försöka (Volym 1:28–29). 

Jag uppskattar verkligen att Sigurdson inte försöker vara rolig. Jag har läst tillräckligt många böcker om humor som präglas av en flåshurtig putslustighet att det är vilsamt att slippa det. De två inledande banden, som är av idéhistorisk karaktär, läser jag nästan encyklopediskt. Och slukar dem! Han beskriver själv i sitt ”författarens tack” att den samtida facklitteraturen präglas av ”blott anekdotiskt underbyggda föreställningar” och ”alltför okritiska uppfattningar om [humorns] betydelse i samtiden” (Volym 3:459). Jag håller helt med. Att dessa böcker fyller ett tomrum i forskningen är en recensionsklyscha, men här är det faktiskt sant. Det är ljuvligt och ger mig hopp om humanioras framtid att se ett sådant gediget forskningsarbete ges ut i tre sammanhängande volymer. Och på svenska! 

Här finns inte utrymme att sammanfatta allt innehåll i böckerna, utan jag gör i stället nedslag. I genomgången av antiken i Volym 1: Antiken till renässansen fäster Sigurdson diskussionen vid begreppet ”det passande”. Detta är en intressant vinkel som ger något annat än den gängse bilden av antikens tänkare (särskilt Platon) i relation till skratt och humor. Enligt standardbilden formulerar Platon en överlägsenhetsteori, som säger att skratt handlar om att sätta sig över den andre, den löjeväckande, skrattretande. Med tanken om det passande skrattet vill Sigurdson framhålla hur diskussion om skratt och kvickhet under antiken är en del av periodens idealisering av självkontroll. Antikens betoning på självkontroll får sedan skapa kontrastverkan till det kittliga och porösa självet som utvecklas i den sista volymen. Detta ställer intressanta moralfilosofiska frågor om skrattets relation till njutning och bristfällighet. I de dygdetiska traditioner som vi ser under antiken hänger idealet om självkontroll samman med tanken på en god karaktär. Att bygga en god karaktär handlar i dessa traditioner om att skapa ordning i sina begär och sina njutningar. När vi i skrattet njuter av det bristfälliga, det fula, det förkastliga, det pinsamma, hotar det ordningen. Jag tror att antikens tänkare här sätter fingret på något som fortfarande hemsöker oss. Att humor ofta handlar om att njuta av det som kommer till korta, att njuta av dåliga människor i dåliga situationer, ger ett svar på varför humor, trots dess idealiserade plats i samtiden, ändå fortsätter att oroa. 

I den första volymen fastnar jag annars särskilt för kapitlet ”Humor som stil och vision i Bibeln”. Här läser Sigurdson olika delar av både Gamla och Nya testamentet för att spåra humorns närvaro och betydelse. Att han här tänker kring hur olika slags humor förekommer och arbetar i texten snarare än att diskutera olika uppfattningar om humor gör diskussionen särskilt levande. Sigurdson gör upp med uppfattningen att Bibeln är humorlös och inleder en större diskussion om humorns betydelse i kristendomen som sedan plockas upp på andra ställen i de tre böckerna. Här finns teman som paradox, inkarnation och heligt dårskap. Författarens teologhjärta bultar genom dessa sidor. Som i följande mening, där han kommenterar berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna:

Om en av funktionerna med ett triumftåg är att symboliskt framställa konungslig makt och ära, utgör åsnan en kommentar till sådan makt – ungefär som om någon statsminister eller president i vår tid skulle välja en flakmoped vid ett officiellt statsbesök snarare än en bilkortege. (Volym 1:120)

Detta kapitel hade kunnat växa till en egen monografi. Här ytterligare ett exempel: Sigurdson diskuterar berättelsen om Abraham och Sara som efter ett långt liv tillsammans stod utan gemensamma barn. När Sara är 90 år ger Gud ett löfte åt Abraham att Sara ska föda en son. Abraham ler åt detta löfte. Så också Sara. När Gud kommer på Sara med att le så förnekar hon detta, men Gud insisterar på att hon visst log. Och när barnet sedan föds möts det med skratt och leenden och får själv namnet Isak, som betyder ”han skrattar”. Sigurdson skriver:

En kort utvikning är nödvändig om vem som skrattar åt vem och med vilket slags skratt. Varken Abraham eller Sara drar sig för att skratta åt Guds till synes absurda löfte om en son till ett så till åren kommet par. När Sara försöker dölja sitt skratt verkar den gudomlige besökaren snarast irriterad. Till sist är det emellertid Gud som kan skratta åt Abraham och Saras misstro. (Volym 1:104)

I Volym 2: Tysk romantik ger Sigurdson stort utrymme åt romantikens intresse för ironi. En huvudtes här är att ironi hos tänkare som Johann Georg Hamann, Friedrich Schlegel och Friedrich Hegel tematiseras i relation till överskridande och negation. I tanken om ironin som negativitet finns ett spänningsfält mellan en hotfull och suverän likgiltighet och ett för subjektiviteten avgörande frihetsbejakande. Sigurdson återkommer vid flera tillfällen till Kierkegaards bild av ironin som en häxa som äter upp allting, till slut också sin egen mage. Just Kierkegaard och det sätt på vilket han är en arvtagare till de romantiker som föregick honom gör Sigurdson en särskilt nyanserad läsning av. Han visar att Kierkegaard hämtar en hel del av sin syn på ironi och humor som gränssnitt mellan olika livshållningar från Hegel, samtidigt som Kierkegaard driver med de hegelianska filosofernas och teologernas tendens att distrahera sig från sin konkreta existens genom världshistorisk spekulation. 

I delen om Kierkegaard återknyter Sigurdson också till den diskussion om humor i kristendomen som han inledde i den första boken. Detta ger både djup och bredd till förståelsen av hur Kierkegaard behandlar humor i relation till religiositet i allmänhet och kristendom i synnerhet. I avsnittet om Kierkegaard finns också en givande diskussion om humor som objekt för en teoretisk utredning. Genom att visa hur Kierkegaard belyser humor på ett sätt som tillåter humorn att behålla en öppen, tvetydig och rörlig karaktär, ger han också en bild av hur en humorfilosofi inte nödvändigtvis behöver vara en inlåsande systematisk humorteori. För Kierkegaard, menar Sigurdson, är humorn som tilltalsform ett sätt att nå fram till läsaren som enskild existerande individ. I själva tilltalet finns hos Kierkegaard en kritik av filosofin som ”teoretisk självförglömmelse” (Volym 2:231). 

Den tredje volymen har en annan ambition än de två första. Där vill Sigurdson undersöka ”den transcendentala frågan om vilket slags väsen människan måste vara för att kunna uppfatta något som roligt” (Volym 3:12). Volymen har också undertiteln Kritik av den existentiella humorn, vilket är en blinkning till Immanuel Kant och hans transcendentala undersökningar i de tre kritikerna. I denna volym återkommer han till flera av de teman och tänkare som redan har dykt upp, men lägger också till ett stort antal tänkare från 1900-talet in i samtiden, som Johan Huizinga, Helmuth Plessner, Alenka Zupančič, Slavoj Žižek och Sara Ahmed. 

Tyvärr hindras läsningen av den tredje volymen av ett formproblem. Dess syfte är att undersöka den existentiella humorn, men Sigurdson känner sig nödgad att först gå igenom olika beskrivningar av humorns funktioner. Detta leder honom att återigen gå in i ett idéhistoriskt framställningssätt och beskriva olika tänkares uppfattningar av humorns funktioner. Här förekommer en del upprepning (Kant igen!) och tålamodet hos mig som läsare börjar svikta. Det är som om huvudnumret hela tiden skjuts upp av nya uppvärmande akter.

I diskussionen om humorns funktioner finns också problem på ett idémässigt plan. Funktion är ett slirigt begrepp som förekommer i många olika teoretiska ramverk (till exempel biologi, sociologi, psykoanalys och dygdetik). Funktion kan förstås på olika sätt och behöver inte, som ett reduktionistiskt perspektiv vill ha det, vara ett slags externt och oberoende resultat. Exempelvis kan man förstå humorns lättnad som internt förbunden med det humoristiska sammanhanget och inte som något som lika gärna hade kunnat skapas av, säg, ett piller. Och funktion är lätt att förväxla med intention, medvetet syfte, vilket ju är det centrala i den inledande distinktionen mellan instrumentell och existentiell humor. Sigurdson är medveten om skillnaden mellan funktion och intention, men intrycket blir ändå att undersökningen av humorns funktioner är en litet rörig sammansättning av olika idétraditioner och tankegods.

Att Sigurdson lyfter fram just kittlande visar på hans intresse för kroppslighet och ger en välkommen motvikt till det fokus på ironi som finns genomgående i alla tre volymer.

När han väl kommer fram till utläggningarna av de olika aspekterna av subjektiviteten som är kopplade till humor – kittlighet, excentricitet, porositet och lek – får Sigurdson upp tempot. Jag välkomnar dessa språkliggöranden av den humoristiska människan, de är både fantasieggande och skarpsynta. Särskilt fastnar bilden av det porösa självet, det själv vars gränser gentemot världen och andra kan luckras upp. Sigurdson ger här också ingående beskrivningar av kittlandets fenomenologi. Här finns exempelvis träffsäkra formuleringar av förhållandet mellan passivitet och aktivitet i kittlandet. ”För att kittlingsakten inte ska urarta till ett övergrepp krävs en lyhördhet hos den som aktivt kittlar för var gränsen går, medan det av den passiva personen som kittlas krävs en viss tillit till att gränsen inte överskrids” (Volym 3:204). Att Sigurdson lyfter fram just kittlande visar på hans intresse för kroppslighet och ger en välkommen motvikt till det fokus på ironi som finns genomgående i alla tre volymer. 

Helmuth Plessners begrepp ”excentrisk positionalitet”, det vill säga människans kroppsliga närvaro som ständigt överskrids i tanke och rörelse, bildar ett slags bottenplatta i diskussionen av subjektivitet och transcendens. Sigurdsons huvudtes i den tredje volymen, som utvecklas i dialog inte bara med tänkare som Plessner utan också genom att återvända till den kristna teologins inkarnationsbegrepp, är att humor har sin grund i självets position i skärningspunkten mellan kontroll och kontrollförlust, mellan transcendens och immanens. Människan haltar, hon är en tröskelvarelse. 

Här får jag lust att i ett litet utbrott lägga till: Hon hänger inte bara där på tröskeln utan hon njuter av att fastna där och se andra göra det! Och jag slås av hur jag saknar njutning och kul i Sigurdsons verk. Att anklaga ett så tematiskt rikt verk som detta för att sakna något är litet som att anklaga en påse chips för att inte också innehålla det smågodis man längtar efter när den är slut. Det blir en reflektionspunkt för mig varför jag saknar njutning och kul i böckerna. Som jag ser det bildar kul, ironi och humor ett slags triad av närliggande och ibland överlappande begrepp genom vilka man kan betona olika aspekter. Kul betonar njutningen, ironin distansen, och humor relationen mellan sig själv och andra. Humor och ironi är begrepp med etablerade (om än underutforskade) platser i högkulturen. De är överdeterminerade i ett sådant spränglärt verk som detta är. En liten idéhistorisk utvikning kring det Sigurdson som sann hermeneutiker kallar ”verkningshistorien” hos begreppet kul hade varit, ja, kul. Och rimligt.

I ett sådant här omfattande verk finns det självklart många andra stora och små saker att ha synpunkter på. Här finns frågor kring urval och fokus. Även om den judiska humortraditionen utelämnas som en medveten avgränsning tycker jag att den lyser litet väl starkt med sin frånvaro, inte minst i diskussionen av Gamla testamentet. Och när Sigurdson på flera ställen konstaterar att humorns filosofiska historia till stor del har handlat om vad överklassmän skrattar åt är det förvisso sant, men ingen ursäkt för att missa uppenbara passningar. Sigurdson diskuterar återkommande ”en av filosofihistoriens mest kända komiska scener”, från Platons dialog Theaitetos, där Platon låter Sokrates berätta om hur filosofen Thales när han skådar upp mot stjärnorna ramlar ner i en brunn och möts av skratt (Volym 1:77). Men han gör ingen utvikning kring det faktum att det är en thrakisk slavflicka som skrattar åt Thales här. Som den italienska filosofen Adriana Cavarero har visat, är detta ögonblick hos Platon ripe for the picking för den som vill undersöka huruvida det feminina (och främmande och lågklassiga) genom humor och skratt finns som ett internt moment av kris eller kritik i själva hjärtat av den västerländska traditionen. 

Om jag ska återvända till böckernas stora linjer och viktigaste tankespår vill jag stanna upp vid antikens humorkritik. Jag anser att Sigurdson litet för lättvindigt lämnar den bakom sig och anammar romantikernas tendens att se den sokratiska ironin som antikens viktigaste bidrag till humorfilosofin. För hos de antika tänkarna kan vi få nycklar till varför humor och komedi är fenomen som än i dag (kanske särskilt i dag?) omgärdas av starka tendenser till bevakning, gränssättning och positionering. Här cirklar jag tillbaka till njutningen och frågan om kul. För antikens tänkare var det självklart att njutning var ett centralt moralfilosofiskt begrepp. Rätt slags njutning var en nyckel till en god karaktär och ett gott och blomstrande liv. I dag är vi mer tvehågsna och vilsna kring hur vi tänker om njutning, vilket inte hindrar våra egna och andras njutningar från att beröra oss på allsköns stökiga vis. Och Sigurdson själv tycks inte kunna hålla sig från vissa normerande tendenser kring vilka njutningar som är höga och låga, som när han skriver: 

En sympatisk humor kan tjäna konvivialiteten (alltså livet tillsammans eller sällskapslivet), kanske till och med solidariteten och vänskapen, men samtidigt kan den förfalla till ren underhållning i form av ett tidsfördriv som tjänar till att dela behagliga känslor och inte mycket mer. (Volym 3:93)

Jo, hm. Litet förfall och behagliga känslor, någon? 

Stilmässigt är samtliga band i Gudomliga komedier skrivna på en elegant akademisk prosa som Sigurdson behärskar till fullo. Men det blir bitvis litet abstrakt och torrt. Som sagt uppskattar jag att Sigurdson inte försöker vara rolig, men böckerna hade ändå vunnit på att Sigurdson tog litet större risker. För som Kierkegaard skulle vara snar att påpeka är det är en sak att Sigurdson inte är Kierkegaard, en annan att Sigurdson är Sigurdson. Och litet mer av honom hade jag gärna sett i dessa böcker. Exempelvis hade jag önskat att de bärande tankelinjerna och viktiga distinktionerna från början hade mejslats fram genom nyanserat och fullödigt beskrivna exempel, ur komedi eller vardagsliv, som engagerar Sigurdson själv och som hade gjort honom benägen att sätta ner foten. Visst hade det då funnits en risk att läsaren tolkat exemplen annorlunda, men i ett verk som betonar humorns öppenhet och tvetydighet borde sådan oenighet inte undvikas, utan snarare omfamnas och välkomnas.

Jag återvänder avslutningsvis till de tre observationer om samtiden som jag inledde med: humor som krav, humor som trubbel och komikernas metareflektion. Sammantaget ger dessa tre punkter en bild av att det här finns något angeläget för oss, något vi behöver förstå. Kul som ett krav och humor som trubbel står i ett starkt spänningsförhållande till varandra. För även om vi vill ha kul på arbetsplatsen, och humor i politiken, så vill vi inte ha in trubbel där. Eller? Jag tror inte att vi själva vet riktigt vilken plats humor och kul ska ha i vårt liv och samhälle. Men med Sigurdsons tre band av klok humanistisk grundforskning har det landskap i vilket denna fråga tornar upp sig fått skarpare konturer. Och jag har en karta i handen.