Ambivalensen som otidsenlig livshållning

När Johan Heltne ville skildra en våldtäktsanklagelse i vilken mannens skuld inte var självklar slog lärare och elever på Biskops Arnö och sedermera förlaget Natur & Kultur bakut. Men så småningom upptäckte Heltne att dessa småpåvar och deras fotfolk har begränsad makt. Det går utmärkt att skriva efter sitt eget huvud, vilket han gjort på ett glasklart och avklarnat sätt i sin nya berättelse.

Roman Polanskis film Bitter Moon från 1992 handlar om ett ungt par (spelade av Hugh Grant och Kristen Scott Thomas) som under en kryssning till Indien blir approcherade av ett annat, betydligt märkligare par; en sliten man i rullstol och hans yngre och utstuderat förföriska hustru. 

Rullstolsmannen lägger snabbt beslag på Hugh Grant och börjar berätta om sitt äktenskaps uppgång och fall. Det är en synnerligen barnförbjuden historia. De förenas i en erotisk besatthet som kräver allt starkare kryddor, på samma sätt som pundaren ständigt jagar kicken från de första silarna, och det spårar ur rejält med rollspel, grismasker och förnedring, och som åskådare delar vi både Hugh Grants bestörtning och hans lystenhet efter fler snaskigheter. 

När det hade gått några dagar och filmen dröjde sig kvar insåg jag att bakom alla groteskerier beskrev Polanski ett sönderfall som drabbar många ordinära kärleksrelationer, i radhus och bostadsrätter, från Newark till Nyköping. Trots att han berättade om ett par som piskade och hällde yoghurt över varandra kunde vem som helst känna igen sig. Det bisarra utanverket fungerade som ett slags egenartad krydda på något som bara var vanlig havregrynsgröt. Men kryddan fick gröten att kännas som ett äventyr att sleva i sig. 

Samma sorts igenkänning drabbar mig under läsningen av Johan Heltnes Sympati för djävulen. Heltne är född 1977 och debuterade först på skiva, med albumet ”Flyttfåglar” från 2001. Debutromanen Det finns ingenting att vara rädd för, som handlade om hans uppväxt i Livets Ord, kom tretton år senare. Störst uppmärksamhet har han fått för romanen Emil från 2019, i vilken en man först döms för och sedan frias från en våldtäkt.

I Sympati för djävulen berättar Heltne om en barndom späckad med medicinska och psykiatriska utredningar, eftersom han ofta får ”epilepsilika” krampanfall. I maj 2020 beställer han ut sina BUP-journaler och konstaterar att ”Det var som om jag tagit del av förbjuden information om mig själv.” När han är femton skriver hans psykiater att det finns ett ”alexitymi-inslag” i hans personlighet. Heltne börjar luska i begreppet:

När jag började läsa var det som om ett mörkt rum blixtbelystes, det rum som var mitt liv. Det stod: Alexitymi betyder ”avsaknad av ord för känslor”, ”känslor utan ord” eller ”känslostumhet”. Och: Den som är alexitym har svårt att identifiera, tolka och beskriva egna och andras känslor och behov.

När Heltnes familj går med i Livets Ord blir han plötsligt oberörbar i kompiskretsen. Telefonen tystnar. Ingen vill låta honom åka med i bilen när fotbollskompisarna ska på match. 

Men så småningom lösgör sig Heltne från sekten, börjar plugga på universitetet, upptäcker litteraturen, alkoholen och musiken. Sexualiteten är och förblir en laddad och skamfylld historia. Han kommer in på den åtråvärda skrivarutbildningen på Biskops Arnö, plantskolan för morgondagens kulturelit.

Ingenting provocerar Solanassprängda dynamitardfeminister så som ambivalens.

Det här är en berättelse som långsamt slipats fram i författaren, språket är glasklart och värker av en stillsam sorg. Så här avklarnat brukar författare skriva när de står med ena foten i graven – en jämförelse med Olof Lagercrantz Min första krets ligger nära till hands – och det krävs mycket hårt arbete för att nå dit. Johan Heltne har gjort jobbet, men det märks inte, och det är precis så det ska vara. 

Det är både djärvt och kongenialt att inleda boken med en öppen redovisning av krampanfallen, BUP-turerna och alexitymin, för när Heltne berättar om sina år med den finlitterära högadeln på Biskops Arnö, och om nervositeten som sprider sig på Natur & Kultur när han med mardrömslik tajming skriver en tvetydig roman om en våldtäktsman, då dröjer sig en ambivalens kvar hos läsaren. 

Vi börjar undra om vi själva hade varit en av klasskompisarna på Biskops Arnö som satt moltysta när Heltne hade läst upp en nyskriven text. Eller om vi hade suttit i redaktionsledningen på Natur & Kultur och skakat på huvudet åt hans roman om den möjlige våldtäktsmannen. Kort sagt, är Heltne en jobbig djävel? En som är dömd att aldrig passa in? 

När Emil publiceras skriver en av hans lärare från Biskops Arnö, poeten Athena Farrokhzad, ett hånfullt inlägg på Instagram:

Ok lyssna. Eftersom Johan Heltne brett ut sig i uppslag efter uppslag om censuren han blivit utsatt för på Biskops-Arnös författarskola frångår jag principen om att aldrig säga något offentligt om gamla elever: Johan Heltne gick i den klass som framträdde på Forum 2011. Hans klasskompisar blev alltså sexuellt ofredade av serievåldtäktsmannen som nu sitter i fängelse. Men nio år senare, när han tänker på övergrepp och litterära miljöer, är hans stora trauma alltså den ”gräns för vad som är sägbart” som feministerna i den ”sekteristiska” miljön på skolan upprättade för hans stora roman. Det är fan smutsigt. Jag vill säga att det är backlashens tid men gick det nånsin fram.

Att hon frångår en princip som hon uppenbarligen tycker är viktig motiverar hon med att det står större saker på spel. Och då måste några ägg knäckas. Så lyder aktivistens logik. 

Nyckelordet för Heltnes livshållning – oavsett om den är påtvingad eller självvald, eller litet av varje – är ambivalens, vilket är lika sympatiskt som otidsenligt. Och illa lämpat om man växer upp i Livets Ord, eller dimper ner i det sammanbitet streberaktiga sällskapet på Biskops Arnö, eller försöker slå sig fram som litteratör i en offentlighet där lynchjustisen råder. 

Ingenting provocerar Solanassprängda dynamitardfeminister så som ambivalens. Ingenting sargar gerillaromantiken mer än ambivalens. Men i arbetet med Emil framhärdar Heltne i sin ambivalenta hållning till sin huvudperson.

Tillbaka på skolan drog jag mig för att visa de delar som skulle kunna provocera de andra i läsgruppen. Men så småningom samlade jag ändå mod till mig och lämnade in ett avsnitt med några sexscener. Det blev värre än vad jag hade föreställt mig. Efteråt skulle jag minnas särskilt ett samtal där två av tjejerna i samtalsgruppen var så upprörda att saliven stänkte över bordet. Men hela gruppen visade ilska, även den handledande författaren. De menade att jag måste ta ställning till den händelse berättelsen kretsade kring, var det eller var det inte en våldtäkt? Jag förstod inte varför. För mig var det osäkerheten i skuldfrågan som gjorde texten intressant. Osäkerheten inför en annan människas anklagelse hade alla varit med om, menade jag. Dessutom var texten en självrannsakan. Jag ville gestalta en person som inte förstod sig själv så som jag hade svårt att förstå mig själv. I huvudpersonens existentiella ambivalens, i osäkerheten om vad som hänt, hade jag hittat en perfekt metafor för det, tyckte jag.

Något annat som slår en under läsningen är hur perspektivlöst sektlivet är, och kanske måste vara. Om medlemmarna skaffar sig utblickar som kan sticka hål på deras hängivenhet är sektens existens hotad. 

De flesta av eleverna på Biskops Arnö bor under internatliknande förhållanden, de lever och andas finlitteratur och intersektionalitet, de äter och dricker maktanalyser och genusperspektiv. Som läsare får man lust att göra en tidsresa och lomma in i lektionssalen, knacka Heltne på axeln och påpeka det självklara för honom: att hans lärare är härskare i ytterligt begränsade kungariken, och att det går utmärkt att skriva sina verk efter eget huvud, oavsett hur många bannbullor som kastas efter honom. 

Samma främlingskap sänkte sig över mig under hösten 2018, när både Svenska Akademien och den så kallade ”Klubben” utmålades som något slags Cosa Nostra i kulturvärlden och som man på inga villkor fick stöta sig med. 

I efterhand kan jag undra om inte dessa skräckskildringar främst fyllde en dramaturgisk funktion. Om Akademien och ”Klubben” inte hade beskrivits som en diabolisk och allsmäktig underrättelsetjänst, med slemma tentakler som sträckte sig runt hela samhällskroppen, då hade ”avslöjandet” inte tett sig lika mysrysigt. Då hade det bara handlat om en ordinär snuskpelle som byggde sin image med de medel som stod honom till buds. Ingenting annat. 

I efterhand kan jag undra om inte dessa skräckskildringar främst fyllde en dramaturgisk funktion.

Samma sak gäller ironiskt nog också småpåvarna och gränsvakterna på Biskops Arnö. De visar huggtänderna mot alla avvikare, sprider sitt gift i sociala medier, flexar med sina tusentals ”följare”, detta ansiktslösa fotfolk som reflexmässigt sätter sig i rörelse åt vilket håll småpåvarna än pekar. Fotfolket gör grovjobbet, skickar hatmejlen och mordhoten och står med sina facklor och högafflar nedanför mediehusen och kräver att avvikarna ska tystas. 

Men småpåvarnas makt är blygsammare än de vill tillstå. Likaså fotfolkets. Det räcker trots allt med att logga ut, och ge sig ut i världen. Vilket Heltne tycks ha gjort. 

Vart tar han då vägen, efter att ha tufsats till i en alltmer aktivistiskt präglad litterär offentlighet, där ambivalensen står lågt i kurs? Jo, via författarkollegan Torsten Kälvemark (som lämnade oss i februari 2019) hittar han till den ryske filosofen Pavel Florenskij, som Stalin lät deportera till ett arbetsläger i Sibirien, där han sedan arkebuserades och slängdes i en massgrav. 

Här hajar man till och börjar veva upp sina vindbryggor. Ska denna lågmälda och klarsynta bok gå vilse i religiösa och mystiska erfarenheter, som kan vara nog så angelägna för den som gör dem, men som lätt löses upp i ett töcken när man försöker återge dem?

Men Heltne för sin berättelse i hamn med full filosofisk övertygelse:

Immanuel Kant hade i Kritik av det rena förnuftet argumenterat för att de metafysiska frågorna om Gud, själen och varat inte kunde lösas av det mänskliga förnuftet eftersom de både kunde bevisas och motbevisas. Filosofin och vetenskapen skulle därför inte sysselsätta sig med dessa frågor. I direkt polemik med Kant, och med det mesta av västerländsk filosofi och vetenskapsteori efter honom, hävdade Florenskij tvärtom att motsägelser var helt avgörande för att sanningen skulle kännas igen. Utan motsägelser skulle människan lämnas hjälplös inför rationellt övertygande bevis. Det skulle få oacceptabla följder. Friheten skulle avskaffas och sanningen tvingas på människan, för man kan inte förkasta slutsatsen av ett resonemang vars premisser man har godtagit.