Ett imperium som bygger på förtryck av andra folk

Om man läser Juri Semjonows klassiska arbete om den fyrahundraåriga ryska expansionen in i Sibirien fram till Stilla havet (Sibirien, KF:s bokförlag 1955) får man uppleva en intressant perspektivförskjutning. Sankt Petersburg och Moskva tycks försvinna i fjärran och Rysslands stora maktcentra framstår som på sätt och vis perifera i förhållande till den stora helheten. En liknande upplevelse framkallas av Lena Jonsons högintressanta och på många sätt aktuella bok Volga och inre Ryssland.

Författaren har rest flera gånger på floden Volga, eller flodsystemet som bär dess namn, ända från Moskva till utloppet i Kaspiska havet. Hon är sedan tidigare känd som forskare med speciell inriktning på Sovjetunionens upplösning och det nya Rysslands utveckling efter 1991. Nu knyter hon samman en resa i geografin och historien med en djupgående diskussion om den Ryska federationens inbyggda motsättningar, om Putinregimens förryskningspolitik och imperiets ovissa framtid. Boken, som gick i tryck den 24 februari 2022, är av största betydelse för förståelsen av det välde som genom kriget mot Ukraina på ett eller annat sätt går mot sitt slut – och av vad som kan komma därefter.

Resorna på Volga har befriat Lena Jonson från den hos statsvetare och historiker så vanliga låsningen vid ett Moskvaperspektiv. Berättelsen om Volga, »den stora ryska floden«, är inte alls bara berättelsen om Rysslands historia. Det författaren kallar kärnlandet i riket som i dag utgör den Ryska federationen omfattar bara den övre tredjedelen av flodens lopp. Längre ner, efter Nizjnij Novgorod, kommer mellersta Volga med staden Kazan som huvudstad i delrepubliken Tatarstan och slutligen nedre Volga, i vilken floden Kama rinner ut. Lokalbefolkningen där menar dock ofta att det tvärtom är Kama som är den egentliga floden, i vilken den mindre Volga mynnar ut. Allt beror på perspektivet. Olika folk har bott och bor längs Volgas lopp. Men den ryska staten, från tsartiden till i dag, betraktar ändå Volga med dess tre delar som en rysk flod, längs vilken ryssarna expanderat, koloniserat och byggt upp sitt rike.

Resorna på Volga har befriat Lena Jonson från den hos statsvetare och historiker så vanliga låsningen vid ett Moskvaperspektiv.

Rysslands historia är historien om dess expansion, dels österut över Uralbergen in i Sibirien, dels åt sydost längs Volga. Den ryska statsmakten och dess mer eller mindre betrodda ombud har under århundradens lopp underkuvat folken som bebott områdena åt öster och sydost. Vad varje skolbarn i Ryska federationen i dag får lära sig är historien om den framgångsrika och livsviktiga kolonisationen. Tidvis har Moskvas grepp om det mångnationella riket varit mer militärt och auktoritärt, medan under andra perioder vissa självständighetstendenser tillåtits. Tsardömets störtande 1917 innebar slutet på en lång tid av brutal förryskningspolitik.

Lenin ville göra slut på det koloniala förtrycket i förhoppningen att de olika nu självständiga minoritetsfolken skulle stödja sovjetmakten. Även Stalin, ansvarig för nationalitetsfrågorna i bolsjevikernas första regering, agerade till en början för minoritetsfolkens rättigheter och politiska status. Denna första tid var vad Yuri Slezkine kallat »det mest extravaganta firandet av etnisk mångfald som någon stat finansierat«. Nationalitetspolitiken uppmuntrade social och kulturell utveckling, läskunnighet och så vidare – men så snart den kom i konflikt med den politiska centralismen fick den vika. 

Vändpunkten blev den 1928 introducerade första femårsplanen och tvångskollektiviseringen av jordbruket. De blodiga förföljelserna av »borgerliga nationalister« i hela Sovjetunionen från Ukraina och Belarus i väster till Kazakstan i öster var en del av 1930-talets stora terror. Under andra världskriget och framför allt efter Stalins död utvecklades en allt starkare identifikation mellan sovjetisk och rysk patriotism. I Boris Jeltsins RSFSR, den mångnationella ryska del som blev kvar efter Sovjetunionens upplösning 1991, var inställningen till en början mycket liberal mot de i federationen ingående delrepublikernas och delområdenas politiska och kulturella självständighetsanspråk. Samtidigt började rysknationalistiska rörelser, som hävdade att den ryska kulturens och det ryska språkets hävdvunna överhöghet var hotad, att göra sig gällande. Den nationalistiska vändningen accelererade under Vladimir Putins två första perioder som president 2000–2008 med det andra Tjetjenienkriget som beviset på att inga självständighetstendenser accepterades av Kreml.

Lena Jonsons berättelse följer Volgas lopp från början till Kaspiska havet. Den gör strandhugg på olika platser men den verkliga fördjupningen sker oftare i forskningen om de olika regionernas historia och politik än i konkreta utflykter i deras djupa minnesmättade topografi. Särskilt intressant är beskrivningen av den största ickeryska delrepubliken Tatarstan med en majoritetsbefolkning av turkspråkiga eller tvåspråkiga tatarer om 3,9 miljoner eller 53 procent, med en stor andel ryssar om 40 procent. (I hela Ryska federationen är tatarerna dock egentligen en mycket större folkgrupp, som till huvuddelen – genom bolsjevikernas söndra och härska-politik – kommit att hamna utanför Tatarstans gränser.) Sovjetunionens sönderfall öppnade möjligheter och förhoppningar i Tatarstan om ett starkt och gentemot Moskva mer självständigt land. Redan år 1990 uppmanade Jeltsin, ännu inte Rysslands president, de icke-ryska folken att »ta så mycket makt ni kan«. Och, säger Jonson, »det var precis vad den tatariska ledningen försökte göra«. Men Tatarstans historia efter att Vladimir Putin blev president år 2000 är historien om besvikelser, reträtter och inordning under en ständigt starkare rysknationalistisk centralmakt. De tatariska politikerna har böjt sig – eller blivit anklagade för nationalistisk extremism eller »terrorism«. 

Signifikant för relationen i Tatarstan mellan tatariska nationalister och ryska sådana, som tycks arbeta på uppdrag av Kreml, är konflikten om 450-årsdagen av tsar Ivan den förskräckliges erövring av khanatet Kazan år 1552. Jonson beskriver ingående hur högtidlighållandet av detta datum ledde till strider mellan dem som betraktar det som en sorgens dag för tatarerna och dem som, med ryska kyrkan i spetsen, vill hylla det som Rysslands och kristendomens seger i öst. År 1999 beslöt Tatarstans regering att skapa ett minnesmärke över stadens fallna försvarare men det hela förhalades och inget monument stod klart år 2002. När en nationalistisk tatarisk organisation 2012 gick till domstol för att projektet skulle genomföras visade det sig att myndigheterna, lyhörda mot Moskva, inte alls gjort något monument över försvararna av Kazan utan använt pengarna för att renovera en kyrka byggd till minnet av – erövrarna. Planerna på en staty över erövraren Ivan den förskräcklige i själva Kazan, bekostad av den ryska extremhögern, stoppades 2017 efter våldsamma protester. Men i andra städer längs Volga skulle snart nya statyer över de ickeryska folkens underkuvare sättas upp. 

Om minnespolitiken är en arena för motsättningen mellan rysknationell centralism och de ickeryska republikernas krav på kulturell självständighet så är språkpolitiken kanske en ännu viktigare. I det mest laddade kapitlet i sin bok, betitlat »Maktkamp mellan centrum och periferi«, skriver Jonson ingående om språkfrågan som konfliktkälla. År 1991 antogs en språklag som gav federationens republiker rätt till ett andra statsspråk vid sidan om ryska med obligatorisk undervisning i skolorna och tvåspråkighet i förvaltningen. Successivt trängdes minoritetsspråkens gynnade ställning tillbaka under 00-talet, och 2018 presenterades i Moskva en ny språklag som föreskrev att nationalitetsspråken överallt skulle vara frivilliga. I Tatarstan väckte förslaget starka protester, men till ingen nytta. Putinregeringens strävan att stärka sitt grepp på alla nivåer i landet drevs vidare och förryskningspolitiken accelererades. I den nationalistiska propagandan efter invasionen av Ukraina har den språkpolitiken bara skärpts.

En grundfigur i Vladimir Putins aggressiva imperieretorik, som i dag fått monumentala proportioner, är att Ryssland både är ett offer för utländsk aggression, som måste försvara sig, och den ledande nationen i den slaviska världen, som inte kan accepteras att dess plats ifrågasätts. Vem ifrågasätter i dag i Ryssland detta tillbakablickande imperiala tänkande? Ryska systemkritiker – ända från Solzjenitsyn till Chodorkovskij och Aleksej Navalnyj – må ha angripit makten i Kreml men de har aldrig visat någon insikt i att Ryssland har varit och är en nation som byggts på förtryck av andra folk. Från oppositionella politiker i delrepublikerna och i de före detta sovjetrepublikerna hörs i dag allt oftare kravet på att Ryssland måste börja betrakta och självkritiskt granska sin historiska roll som kolonial imperiemakt. Utan upplösning av de kolonialistiska strukturerna och deras ideologiska överbyggnad har landet ingen framtid. Men Rysslands intellektuella, fångna i sitt eget offertänkande, har med få undantag ännu inte börjat den långa antikoloniala upptäcktsresan. Lena Jonson uttrycker, som alltid nyanserat, saken på detta sätt:

Vi kan inte sia om framtiden. Det enda vi kan säga är att de två ständiga problemkomplexen i rysk politik – dels den nationella frågan, dels frågan om demokratiska reformer kontra den auktoritära traditionen – ständigt ligger och lurar under ytan. Under framför allt 2010-talet började de båda frågorna att bubbla upp alltmer, vilket i början av 2020-talet ledde till en kraftig våg av repressioner från myndigheternas sid. Säkert är att när Putinregimen går mot sitt slut kommer båda problemkomplexen att göra sig gällande med full kraft igen.

Boken Volga och inre Ryssland höjer blicken från dagens akuta krissituation – som den redan förutser, låt vara utan krigsprofetia – och riktar den både bakåt och framåt. Dess omsorgsfulla och djupa analys och väldokumenterade framställning kommer att bli en oumbärlig resehandbok för den som vill följa Rysslands fortsatta väg. En reservation mot boken är valet av bildmaterial: förutom kartor och fotografier omfattar det reproduktioner av ryska pseudohistoriska paradmålningar av Vasnetsov och andra, vilkas nationalistiska kitsch i dag inte kan presenteras utan att grundligt problematiseras. Ett undantag är omslagets reproduktion av Isaac Levitans målning »Kväll vid Volga«. Den dystra, folktomma vyn över den stora floden med en så våldsam historia av förtryck och erövring ger lika stor anledning till kritiska reflektioner som samme konstnärs ödsliga bild av »Vägen till Vladimir«, den väg som tsartidens straffångar fick tillryggalägga på väg till fångenskapen.