Londonklassiker i vardande

Thatcherregeringens beslut att privatisera bostadsmarknaden satte full fart på den process som kallas för gentrifiering, en social statushöjning av ett område som lockar dit mer välbärgade människor än de som redan bor där. Denna process pågår i städer runt om i världen, inte minst i London, där skenande hyror tvingar bort låginkomsttagare från stadskärnan. I sin mångfacetterade bok Det nya London – Frontlinjer visar Anders Steinvall hur en fullskaligt genomförd gentrifiering förändrar en stad i grunden. Även om boken saknar fördjupande diskussioner om på vilket sätt gentrifieringen är en produkt av det postindustriella samhället kommer den att bli viktig i debatten och en klassiker i sin genre.

Stadsdelen Hackney i London, sommaren 1980. De gamla viktorianska huslängorna i kvarteret är förfallna och varannan butikslokal igenbommad. Kriminaliteten frodas och gänguppgörelser i form av dödsskjutningar på öppen gata är vanliga. I kvarteren ligger ett av de mest vanskötta och nedgångna kommunala hyreshusområdena – ett enormt höghuskomplex i betong där den sociala misären frodas, narkotikan flödar och socialbidragstagarna är många. Ingen flyttar till Hackney frivilligt, alla vill därifrån. Det är ett ”shithole”.

Men det finns undantag. Ett litet fåtal människor har börjat inse att de klassiska bruna gatuhusen i tegel från drottning Viktorias tid som kantar Hackneys gator är precis lika fina som de som ligger i West End. Enda skillnaden är att de i Hackney kostar en bråkdel. Det är året efter att Margaret Thatcher vinner valet och den ekonomiskt hårt prövade nationen ska upp på fötter. En av ”Järnladyns” stora satsningar är en omfattande privatisering av den brittiska bostadsmarknaden. Allmännyttans hus säljs ut och ”Right to Buy”-reformen sjösätts. Alla ska ha laglig rätt att helt eller delvis äga bostaden de bor i, och med hjälp av amorteringsfria lån och andra statliga åtgärder ska de också ha råd att köpa. Reformen resulterar i stora omvälvningar på bostadsmarknaden och sätter full fart på den process som sociologen Ruth Glass kallar för gentrifiering: en social statushöjning av ett område som beror på att låginkomstagarna flyttar ut (eller körs iväg) och mer välbärgade människor flyttar in.

Det är precis det som nu sker i Hackney. Ett ungt, nygift advokatpar investerar 40000 pund i ett nedgånget radhus på 59 Mapledene Road och sätter igång att renovera. Sex år senare säljer de huset för 80000 pund och flyttar till den mer attraktiva grannkommunen Islington. Där köper de ett hus på Stavordale Road intill Arsenals hemmarena som är snäppet finare än det förra, och som kostar hela 120000 pund.

Var de någonsin rädda för att förlora pengarna de investerat? Knappast. Thatchers reformer fick ekonomins hjul att snurra tills de blev glödheta. Bostadspriserna gick spikrakt uppåt och lånen kostade ingenting. 1993 var det dags för paret att flytta igen. Islington hade hunnit långt i gentrifieringsprocessen och huset på Stavordale Road såldes för 200000 pund, nästan en fördubbling av vad de ursprungligen betalat. Nu hade de råd att låna rejält, så nästa flytt blev till ett flott georgianskt parhus på nr 1 Richmond Crescent i samma kommun för hela 375000 pund. Fyra år senare 1997 sålde paret sitt georgianska hus för 615000 pund och flyttade med sina tre barn in på nr 10 Downing Street. (Eller för att vara helt sanningsenlig så valde de finansministerns rymligare bostad på nr 11 i stället.)

Några har kanske redan har gissat att det ambitiösa advokatpar som köpte det nedgångna huset i Hackney 1980 och som är det perfekta exemplet på gentrifieringens vinnare, hette Tony Blair och Cherie Booth. 1997 fick Blair uppdraget att bilda regering, och man kan självfallet fundera över om hans lyckade bostadsaffärer bidrog till att ge honom den positiva syn på marknadskrafterna han blev så känd för? Han förde Labour åt mitten och avskaffade den klausul i partiprogrammet som propagerade för ett ”gemensamt ägande av produktionsmedlen”. Hade han bott kvar i sitt sista hus på Richmond Crescent hade han i dag kunnat tjäna ytterligare 1 miljon pund på försäljningen eftersom stadsdelen Islington har gjort samma kometkarriär på bostadsmarknaden som Blair gjorde inom sitt New Labour.

Hade alla lyckats lika väl i sina karriärer som Tony Blair så hade gentrifieringen inte varit ett problem.

Efter att kvarteren blivit populära bland stadens ”chattering classes” (prat-och fikaglada karriärister inom politik, media och PR med stort inflytande över den politiska agendan) rusade bostadspriserna i höjden. I dag är Islington ett av de dyraste områden man kan bo i, och the chattering classes har inte längre råd att bo kvar när gentrifieringen hetsat fram en hyra på 30 000 kronor i månaden för ett loft på ett rum och kök. Sedan London blev ”det globala kapitalets huvudstad” får de snackande klasserna och annan välbärgad medelklass finna sig i att ge plats åt en växande kader av högavlönade internationella elitarbetare som kan betala vad det kostar att bo i Londons populäraste kvarter.

Få människor gestaltar så väl förändringarna på bostadsmarknaden som Tony Blair och det är därför absolut genialt av journalisten Anders Steinvall att inleda sin stora och välskrivna exposé över Londons gentrifiering, Det nya London – Frontlinjer, med just honom. Hade alla lyckats lika väl i sina karriärer som Tony Blair så hade gentrifieringen inte varit ett problem.

Men poängen är just att det bara går en Blair på miljonen. De flesta rör sig inom ungefär samma inkomstskikt hela livet, några fördubblar sin förmögenhet, men inte många tiodubblar den. Det Steinvall vill visa med sitt exempel är att en fullskaligt genomförd gentrifiering förändrar en stad i grunden. Först tvingas de fattiga bort för att ge plats åt de kreativa pionjärerna och migranter, därefter flyr pionjärerna fältet för att ge medelklassen fritt spelrum, och slutligen motas även medelklassen bort för den superrika eliten. Vad som därefter händer vet man inte. Skulle det globala kapitalet flytta vidare till låt säga Dubai eller Hongkong lurar katastrofen runt hörnet. En punkterad bostadsbubbla i London skulle få episka proportioner och sända chockvågor genom hela Europa.

Förmodligen förstod Margaret Thatcher att det skulle bli turbulens när Right to Buy-reformen slog igenom – men hade hon kunnat förutse vad som skulle hända när det globala kapitalet sköljde in likt en tsunamivåg? Antagligen inte.

Anders Steinvall har kartlagt, studerat och analyserat Londons många gentrifieringsprocesser ner i minsta detalj. Hans entusiasm är enorm och researchen utomordentligt noggrann. Under det vita, akademiskt stela omslaget döljer sig en av de bästa guideböcker jag läst. Resan spänner från högt till lågt, från brutalistiska betonghus till lummiga överklassförorter, från Börsens aktiehandel till Banksys gatukonst. Vi får följa med på föreläsningar, protestmöten, universitetskurser, exklusiva kongresser, lokala demonstrationer, hipstercaféer och bokaftnar med författarbourgeosin. Steinvall pratar med allt och alla, överallt – från stjärnarkitekten Renzo Piano till kultförfattaren Iain Sinclair. Han djupdyker i byggandet av den olympiska arenan, intervjuar gamla hamnarbetare om varvsindustrins kollaps, läser Saskia Sassen och Steen Eiler Rasmussen och frågar sig vad hipstern spelar för roll i sammanhanget, och om kravallerna i Tottenham sommaren 2011 är ett resultat av att ungdomar inte längre har möjlighet att skaffa bostad. Ja, han går till och med på Margaret Thatchers begravning för att se hur det är. Det här, mina vänner, är kvalitetsjournalistik på högsta nivå!

En stad kan ju inte bara bestå av utarmade konstnärer och gränsöverskridande radikaler, någon måste betala skatt också.

Men kanske är området boken spänner över litet väl stort, kanske är Steinvalls promenader en aning för omfattande? Några hundra sidor in i Det nya London känns det ibland tjatigt. Uttryck som ”det olympiska spektaklet” och ”hipstercafé” upprepas alltför många gånger, samtidigt som män med skägg som dricker ekologiskt kaffe slentrianmässigt får spela rollen som gentrifieringens onda frontfigurer. På samma vis blir den stabila medelklassen utskåpad som trist, konstnärligt homogen, sömnig och vit. Den fas i gentrifieringen där den fattiga kreativa klassen och de etniska minoriteterna flyr fältet och välbärgad medelklass flyttar in och öppnar ekologiska bagerier, framställs som Gehenna. I sina mest apokalyptiska stunder får Steinvall de globala storstäderna att framstå som beslagtagna allmänningar som gjorts om till kronoland och invaderats av internationella elitarbetare som gnager rent och lämnar steril öken bakom sig – ja, det är då man blir frestad att ta rollen som Djävulens advokat och ställa sig frågan vad det egentligen är för fel på ekologiskt kaffe och spetskompetens? En stad kan ju inte bara bestå av utarmade konstnärer och gränsöverskridande radikaler, någon måste betala skatt också.

Ja, jag vet, detta begriper förstås Anders Steinvall. Men gentrifiering har blivit ett slit-och-släng begrepp som kan stämplas på i stort sett vilken stadsförnyelse som helst och i sina värsta stunder går motståndet in i en reaktionär återvändsgränd. På Möllevången i Malmö där jag bor har radikala krafter satt upp klistermärken i portarna med texten ”Hipsters Go Home!”, en protest mot den omvandling från hyresrätter till dyra bostadsrätter som skett i området de senaste åren. Men i stället för att rikta sitt missnöje mot de verkliga krafterna bakom gentrifieringen riktas hatet mot den strävsamma och entreprenöriska hipstern som öppnar caféer och kvartersrestauranger i området. Även Steinvall har en tendens att göra det lätt för sig och peka ut hipstern som en smådjävul, samtidigt som han helt missar den värdeförskjutning som hipstergenerationen står för i förhållande till tidigare urban medelklass. På samma sätt är det när Steinvall konfronterar gentrifieringskritikern Iain Sinclair med att det ska uppföras 10000 nya bostäder i Olympiaparken nu när ”det olympiska spektaklet” är över. Sinclair ser inte fördelen med bygget, utan bara fnyser och säger att det är ”en attack mot det lokalas särart” utfört av ”själlösa byggjättar”.

Själv uppfylls jag under läsningen av frågor kring hur gentrifieringen hänger samman med de nya framväxande ”kreativa klassernas” villkor och värderingar i förhållande till majoritetsmedelklassens. (Hur påverkar det stadsbilden att den miljömedvetna hipstern föredrar att rikta sin konsumtion mot att äta gott och närodlat i stället för att köpa dyra statusprylar?) Jag tänker att de nya ekonomiska förutsättningarna inom områden som konst, medier, politik och kultur de senaste decennierna har skapat en ny typ av medborgare: en människa som ständigt är redo att flytta, förändra och anpassa sig för att överleva inom sin bransch. Inom skönlitteraturen vittnar författare som Elise Karlsson och Jack Hildén om situationen. Arbetet blir hos dem en fetisch av närmast existentiell art, en religiös upplevelse av att äntligen vara hel och ha en identitet, och det är helt följdriktigt att det var de nya medie- och kulturprekariaten som inledde gentrifieringen av den gamla arbetarstadsdelen Södermalm i Stockholm. Där har det under de senaste två decennierna varit betydligt mer lukrativt att göra bostadskarriär än att frilansa för SVT, jobba som modeillustratör eller vara politisk spökskrivare.

Och kanske är det denna lilla tårtbit jag saknar i Steinvalls texter; en fördjupande diskussion om på vilket sätt gentrifieringen är en produkt av det postindustriella samhället. Hur hänger den samman med den globala migrationen och med prekarisering av den välutbildade medelklasssen, med digitaliseringen, miljömedvetenheten och konsumtionskritiken?

Avslutningsvis söker Anders Steinvall upp en av Storbritanniens mest kända arkitekter för att fråga vad han tycker att man ska göra åt saken. Kan man – och ska man – ”frysa” gentrifieringen i den kreativa fasen så de globala storstädernas fortsätter vara etniskt och klassmässigt blandade? Hur ska man se till så att de fattiga inte far illa och måste flytta, och hur ska ett välfungerande lokalsamhälle kunna bevaras när det globala kapitalet far fram? Men inte heller han vet. Kanske ska man reglera hyrorna, kanske ska man bygga mer kommunalt, kanske ska man satsa på gröna förorter, så kallade garden cities, eller villkora byggföretagens projekt så att de får bygga billiga hyresrätter om de vill uppföra dyra prestigebyggen. Men, frågar sig stjärnarkitekten, är det verkligen en medborgerlig rättighet att bo i billig hyresrätt på det mest attraktiva området i stan? Frågorna blir bara fler.

Och kanske är det därför klokt att som Steinvall sätta punkt vid att kartlägga och beskriva en process som är så omfattande som gentrifieringen. Även om jag saknar en viss redaktörsinsats – svengelskan borde ha korrigerats och en rödpenna borde ha strukit omtagningarna – så är Det nya London – Frontlinjer ett heroiskt journalistiskt bidrag, en mångfacetterad hybrid mellan reportage, essä och historieskrivning som skildrar ett stycke pågående samtidshistoria. Den kommer att nyttjas flitigt när gentrifieringen på allvar börjar diskuteras på högskolor, i kommuner och inom partipolitiken i Sverige. Frågorna den väcker är många. Lusten att debattera är stor.

Jag läser på Steinvalls blogg att han ska skriva ännu en bok om London och det är verklige glädjande! Materialet han samlat in under sina år i London måste vara gigantiskt och räcker säkert till en hel serie skrifter. Om jag får önska så ser jag gärna mer analys och tankegods i nästa bok. Vad säger nationalekonomerna, vad säger statsvetarna? Och så förstås – en karta över London! Det nya London – Frontlinjer är den perfekta guideboken för den intellektuellt nyfikne Londonresenären.

Den kommer att bli en klassiker.

Gabriella Håkansson är författare.