Analys/Reportage

När Kina vaknar darrar Ryssland – Resebrev från rysk-kinesiska gränsen

| Respons 6/2018 | 13 min läsning

Relationen mellan Kina och Ryssland har förändrats dramatiskt. Kinas ekonomi är sex gånger större än Rysslands, försvarsbudgeten tre till fyra gånger större. I den kinesiska gränsstaden Heihe vid Amur säger man att ryssarna på andra sidan floden är rädda för att kineserna tar över. Internationella experter tror att Kinas växande styrka kan leda till krav på en särställning för de kinesiska inbyggarna i Ryssland och kanske även till territoriella anspråk.

Den kinesiska gränsstaden Heihe vid Amurfloden. Bildkälla: Wikipedia Commons

På gågatan i den nordkinesiska gränsstaden Heihe är stånden uppställda. Frukter, kläder, husgeråd, skor, det mesta är till salu. I husen bakom avlöser tjusiga butiker varandra. Barn, äldre, hela familjer strosar omkring i vårkvällen. Det växande kinesiska välståndet har nått ända hit.

På andra sidan Amurfloden ligger den ryska staden Blagovesjtjensk. Det är den 9 maj, kallad segerdagen, när Ryssland firar andra världskrigets slut med prakt och flärd. Från den kinesiska sidan ser man ett vackert ryskt fyrverkeri efter solnedgången. Det är lågvatten i floden och bara 300 meter mellan städerna. Hela dagen har man kunnat se ett stort folkliv på den ryska sidan. Man ser karuseller, en stor rysk fana som vajar friskt på ett torg, folk som strosar på gatan längs stranden.

Ändå är allt inte som det har varit, inte här eller i banden mellan Kina och Ryssland över huvud taget.

Alla jag pratar med i Heihe säger att mängden ryska turister i staden har minskat betydligt. Denna dag bidrar säkert segerdagen till att de flesta ändå vill hålla sig hemma i Ryssland. Men nedgången har pågått sedan en tid. Den ryska ekonomin är svag, rubeln är svag, säger folk på den kinesiska sidan. Tidigare var 1000 ryska rubel värda 250 kinesiska yuan. Nu får man bara 100 yuan, säger en man.

Jag kommer i samspråk med en man om familjeliv. Kina har nyligen övergivit ettbarnspolitiken. Familjer får nu ha två barn. Hade vi inte gjort så hade vi snart varit där Ryssland är nu, säger min motpart. Deras befolkning minskar. Alldeles för många ryska män älskar sprit.

Nere vid floden någon mil söder om Heihe kämpar sig en och annan pråm mot strömmen upp mot grannstäderna. Det är en klar dag, ganska varmt och musöronen växer till sig på björkarna. Området ligger i det historiska Manchuriet, en mötesplats genom århundradena för ryssar, koreaner, kineser och alla de folkslag som bodde här innan de stora imperierna trängde sig på. Manchufolket själva tog sig hela vägen till Peking och bildade 1644 Qingdynastin, den sista ätten att styra Kina innan kejsardömet störtades 1911–12.

Jämfört med många delar av Kina är det glest befolkat här. På motsatta, ryska sidan från där jag står söder om Heihe, är det öde.

Manchufolket finns kvar, omkring 10 miljoner i hela Kina enligt de officiella siffrorna. Det manchuiska språket är helt obesläktat med kinesiska. Skriftspråket liknar det mongoliska. Jag besöker en by i närheten av Heihe, förment självstyrande manchuisk enligt den kinesiska partistatens upplägg för de olika folkgrupper som bor i landet. En del bybor kan några meningar manchuiska, får jag höra. Några skyltar finns också på manchuiska, som på porten till byns grundskola. På annat håll hör jag att språkets ställning är svag överlag. Bara några hundra flytande talare finns i hela Kina, om ens så många. Kinesifieringen har slagit igenom, säger en jag talar med.

Jämfört med många delar av Kina är det glest befolkat här. På motsatta, ryska sidan från där jag står söder om Heihe, är det öde. Den milda, litet sött doftande fläkten från floden svalkar. I lågvattnet har en ö blivit till halvö med en sandbank mellan. En herde leder sina får över.

Den där ön ville ryssarna ha förut, säger en man. Det var olika meningar. Ön ligger mycket närmare den kinesiska sidan, så det passar bättre att vi fick den till slut.

Amurfloden är full med tidigare omtvistade öar. Först med början 1991 gjorde Sovjetunionen och Ryssland upp med Kina om var gränsen sist och slutligen skulle dras. Det sista avtalet kom 2008. Dragningen är i dag fullbordad. Ryssland har lämnat över en del territorium till Kina, bland annat delar av Bolsjoj Ussurijsky/ Heixiazi Dao. Sammantaget är gränsen är drygt 4000 km lång, med Amurfloden som största avsnitt. Ursprungligen hade det ryska väldet nått fram till Amurdalen på 1800-talet. Genom två fördrag med Kina 1858 och 1860 fick Ryssland Amurflodens vänstra strand. Mätt i yta tillskansade sig Ryssland över 900 000 kvadratkilometer, eller två gånger Sveriges yta. Ryssland bredde ut sig och Kina var svagt. Kina självt hade fått områdena först på 1200-talet, och då bakvägen genom att mongolerna, som hade Manchuriet, erövrade Kina och styrde landet under Yuan-dynastin. Inget varar för evigt, inte heller länders gränser.

När så småningom både Ryssland och Kina hade blivit socialistiska började stämningen i förbindelserna bölja fram och tillbaka. På det vänskapliga 1950-talet skedde, som Sveriges förre ambassadör i Peking, Lars Fredén, har påpekat, en tekniköverföring som sannolikt var en av de största i världshistorien. Kina fick tung industri, leninistisk statsförvaltning, grunden till kärnvapen, naturvetenskaper, konst.

Sedan svängde det. På 60-talet rådde ”den stora sovjetisk-kinesiska delningen” och länderna frös under en tid sina diplomatiska förbindelser. Kina menade att Sovjet var för inriktat på samlevnad med det imperialistiska väst. Sovjet menade att Kina var för krigiskt inställt på världsrevolution. 1969 utkämpade Kina och Sovjet till och med ett gränskrig, längs Amurfloden söder om Chabarovsk. Efterhand inträdde den sömniga stiltje som de sista åren före Berlinmurens fall präglade banden mellan de flesta socialistiska länder.

I Heihe finns en del spår kvar av de emellanåt nära banden. I kvarteren i centrum har de flesta restauranger och affärer namnskyltar på både kinesiska och ryska, liksom gatuskyltarna. I parken vid stranden står ett monument över stupade sovjetiska soldater som i andra världskrigets slutskede i augusti och september 1945 slogs tillsammans med Kina i trakterna runt Heihe. Den ståtliga kinesisk-sovjetiska konsthallen blev klar i slutet på 80-talet – nu omdöpt till Heihes museum. En kvinna berättade att barnen i Heihe fick läsa ryska i småskolan på den sovjetiska tiden.

Med tanke på hur styrkeförhållandena har utvecklat sig var det måhända framsynt av ryssarna att göra en del eftergifter och komma till avslut om gränserna innan Kinas ekonomiska tillväxt hade nått för långt.

Rysslands och Kinas förhållande ter sig mer och mer skevt på flera områden. Den ekonomiska ojämlikheten är påtaglig. Båda är världens största länder, Ryssland till ytan och Kina i BNP mätt i köpkraft. Likheterna slutar där. Kinas ekonomi är sex gånger större än Rysslands, fast Kina alltjämt räknar sig som utvecklingsland och Ryssland är ett medelinkomstland. Kina är världens största exportör, Ryssland kommer på 17:e plats. Ryssland kommer på 16:e plats bland de länder Kina handlar med, efter exempelvis Thailand och Nederländerna. För Ryssland är Kina desto viktigare; Kina är den näst största marknaden för rysk export.

I jämförelse med Kina kan Ryssland framstå som en enkel råvaruekonomi. Runtom i världen har sådana förhållanden i alla tider lett till anklagelser om ojämlikt utnyttjande, rovdrift och värre. Kina å sin sida är världens största råvaruimportör, bland annat av olja, koppar och järnmalm. Ryssland är utomordentligt rikt på råvaror. Oljan har de senaste åren stått för över hälften av all rysk export till Kina, och olja och naturgas står tillsammans för den överväldigande största delen. I tidningar kan man läsa om olika rykten om eller faktiskt förverkligade kinesiska försök att förvärva fastigheter runtom i Ryssland öster om Ural, för hotellbyggen, jordbruk och annat. En rysk debatt har följt om huruvida Kinas förvärv går för långt – en debatt om kinesiska uppköp som för övrigt har börjat komma på annat håll i världen, som i Afrika och Europa.

Ett annat iögonfallande förhållande är befolkningsutvecklingen. Den glesa bebyggelsen till trots bor det över 40 miljoner i provinsen Heilongjiang, där Heihe ligger. I hela Ryssland öster om Ural bor omkring 25 miljoner. En gång i tiden befolkades Amurområdet och Sibirien till stor del av fångar. I dag är det särskilt kvinnor som lämnar området. Födelsetalen i hela Ryssland är bland de lägsta i världen. FN uppskattar att antalet ryssar i arbetsför ålder kommer att minska med omkring fyra procent bara mellan 2015 och 2020.

I Ryssland är de rädda att kineserna tar över, säger en man i Heihe. Två tredjedelar av alla i Blagovesjtjensk är kineser, säger han. Ingenjörer, byggherrar, handlare, även arbetare. Ryska arbetare är dyra.

Hur sann utsagan är får jag inte veta.

För rysk del gäller det att försöka förstå hur Kina ser på både Ryssland och grannskapet i övrigt. Howard French, New York Times tidigare utsände i både Tokyo och Peking, erbjöd en tankeställare i Everything Under The Heavens – How the Past Helps Shape China’s Push for Global Power, som kom i nyutgåva under året. En överraskning kan vänta Ryssland om några år.

Titeln på Frenchs bok utgår från de klassiska kinesiska begreppen tianxia och tianming. Sinnevärlden består av mark och vatten på jorden, eller tianxia, bokstavligen ”under himlen.” Kejsaren har ”himlens fullmakt”, tianming, och råder därmed över tianxia. Den som har himlens fullmakt råder över världen. Man ska komma ihåg att Kina in på 1900-talets början knappt hade några fastställda landgränser över huvud taget. Tanken på gränser var främmande ur kinesisk synvinkel.

Begreppen formar den kinesiska ledningens självbild än i dag, menar French. Efter att läst boken skrev jag till honom för att höra vad han tror om Kinas syn på Ryssland.

– Ryssland tänker kortsiktigt och Kina långsiktigt, svarar French. Under Putin har Ryssland misslyckats med att bredda sin ekonomi. För att hålla uppe bilden av en stormakt med inflytande i världspolitiken är Ryssland avhängigt försäljning av olja och vapen, tillsammans med handel och investeringar med Kina. Kineserna är helt tillfreds med att låta Rysslands jämförelsevisa nedgång fortsätta, samtidigt som de skapar ett större och större beroende av Kina och kinesisk inflyttning i östra Ryssland – vågar man säga finlandiseringen av Ryssland?

Framtiden kan bli en kalldusch för Ryssland, tror French.

– När Ryssland vaknar upp från sin dagdröm, kanske efter Putins frånfälle, och när Kinas ekonomi har vuxit sig betydligt större än USA:s, kommer Kina att känna sig hågat att ställa mycket större krav på Ryssland. I något skede tror jag att detta kommer att omfatta vissa territoriella frågor, ett erkännande av något slags särskild ställning för de kinesiska inbyggarna i Ryssland, och till och med ren och skär kinesisk revanschism.

Journalisten och författaren Robert Kaplan har en annan infallsvinkel i sin nyutkomna essäsamling The Return of Marco Polo’s World – War, Strategy and American Interests in the Twenty-First Century. Liksom French menar Kaplan att Kina har en väl tilltagen självbild. Landet har av hävd tagit sin överlägsenhet för given. Kina handskas med länder, områden och styren av alla slag, utan att bry sig om vad dessa motparter gör i övrigt, bara de fogar sig. Det är bara det att Kina kanske inte kommer att kunna hävda sig överallt.

Rimligen ser många i Kina en ohejdbar rörelse mot försvagning av Ryssland. Kaplan skriver att det är Kina, inte USA som kommer att hålla tillbaka Rysslands inflytande i Centralasien framöver. Därtill kommer att Ryssland är mycket upptaget västerut, i Ukraina och Syrien, samtidigt som landet försöker upprätthålla inflytande i det forna Östeuropa. Rysslands förmåga är utspädd och uttänjd.

Att det därmed skulle vara fritt fram för Kina att ta plats norrut i östra Sibirien är inte självklart, även om vissa i Kina ger sken av att det visst är självklart. När kinesiska företrädare exempelvis talar obesvärat om den kommande arktiska sidenvägen för sjöfarten genom det vi i Sverige kallar Nordostpassagen låter de ofta bli att nämna en omständighet som bör innebära en riktigt svår nöt att knäcka – att denna farled till största del kommer att gå genom ryskt territorialhav och rysk ekonomisk zon enligt havsrätten.

Att det kanske inte alls är fritt fram för Kina beror på att även Kina har stora utmaningar, menar Kaplan. Hans prognos för Kina är dyster, med försvagad ekonomisk tillväxt och stora besvär med att hålla tillbaka separatism i västra Kina. Som imperieliknande statsbildningar kommer Ryssland och Kina alltid att tampas med inre slitningar, och alltid ha en reflex att vända sig utåt för att avleda uppmärksamheten från de inre slitningarna. Frågan är då, om vi håller med Kaplan om Kinas egna svåra utmaningar, om Kina kan och vill rikta sina krafter på att flytta fram ställningarna just i östra Sibirien – och inte i Sydkinesiska havet, Indiska oceanen, Afrika och andra ställen där Kina har starka och växande intressen.

Vi går mot ett tillstånd av anarki, menar Kaplan, i vilket varken gamla imperier eller mindre stater kan dominera.

Kaplans bärande tanke är att delning och sammankoppling pågår samtidigt på den europeiska och asiatiska landmassan i dag. Med liknelsen vid Marco Polos värld menar han att handel och samröre på Marco Polos tid över den gamla sidenvägen var både livsfarlig och lönsam. Man kunde göra sig stora förmögenheter, och när som helst bli mördad av rövare. Vi går mot ett tillstånd av anarki, menar Kaplan, i vilket varken gamla imperier eller mindre stater kan dominera.

En stilla vårdag vid Amurfloden är det svårt att få intryck av just anarki. Även för en tillfällig besökare märks en viss militär närvaro ute på floden, som det kan göra i många gränsområden. Den fysiska närvaron har hur som helst mindre betydelse med dagens teknik. Enligt Stockholms fredsforskningsinstitut Sipris siffror är Kinas försvarsbudget i dag tre till fyra gånger större än Rysslands. För 15 år sedan var Rysslands tre gånger större än Kinas. Den kinesiska försvarsmaktens förmåga är redan stor och ansenlig, vilket många i Kinas grannländer söderut har uttryckt oro för, bland annat med anledning av Kinas framfart i Sydkinesiska havet.

Mitt på gågatan i Heihe står skalden Pusjkin staty. Dagen efter segerdagen är staden lika tom på ryska besökare. Numera får Pusjkin ofta stå och blicka ut över folkhavet utan vidare sällskap av sina landsfränder.

Publ. i Respons 6/2018 622
TEMA | Sekularisering

Henrik Bergquist

Henrik Bergquist är kansliråd i Regeringskansliet och skribent. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...