Nyliberal konservatism föga mer konsistent än ett veganskt köttätarparti

Ett av nyliberalismens många förbryllande drag är att den så ofta presenteras som konservativ. Ronald Reagan och Margaret Thatcher befäste bilden och den lever vidare än i dag. Moderaterna inleder sitt idéprogram med att obekymrat fastslå att man »verkar i en liberalkonservativ tradition«, utan att närmare reflektera över det som alltid har frapperat skarpare observatörer från höger till vänster, nämligen den fria marknadens okuvliga förmåga att slå sönder traditionella livs­former och gemenskaper. Nyliberalismens mer konsekventa ideologer hymlar inte om denna destruktiva kraft, utan omhuldar den, gärna med hänvisning till Joseph Schumpeters gamla idé om »kreativ förstörelse«. Idén omsätts fullt ut av våra tech-jättar under motton likt det som Facebook (numera Meta) tidigare löd under: »Move fast and break things«.

Ur ett filosofiskt perspektiv ter sig en nyliberal konservatism alltså föga mer konsistent än ett veganskt köttätarparti. Men motsägelselagen trumfar sällan de politiska realiteterna. I sin historiska kontext är den spänningsfyllda alliansen begriplig. Traditionell konservatism verkade på 1970-talet hopplöst föråldrad, och nyliberalismen erbjöd en välkommen möjlighet till förnyelse. Denna nyliberalism kunde dessutom mobiliseras i kampen mot gemensamma fiender. Med dess hjälp kunde man knäcka fackföreningar, attackera en kostsam skattefinansierad välfärdssektor, kritisera den sociala ingenjörskonstens strävan efter genomgripande samhällsplanering, samt stävja tendenser till ekonomisk demokrati. Samtidigt kunde man låta lite fräscht samtida genom att hylla ideal som tolerans och pluralism.

Alliansen innebar dock att man definitivt övergav den försiktighetsprincip som inte bara definierar konservatismen utan också gör den attraktiv på ett konkret plan för oss mänskliga vanedjur – alltså, regeln att vi inte utan goda skäl bör ändra på det som fungerar hyfsat bra, och att de reformer som ibland ändå behövs ska genomföras med varsamhet och eftertanke. Den vördnadsvärda tanken att jorden vi ärvt är något vi har att förvalta snarare än exploatera utrangerades i samma veva. I stället gick till namnet konservativa politiker entusiastiskt in för att lägga samhället och planeten under ett permanent förändringstryck, som vore det något gott i sig att ständigt »vara på tårna« även utan en tydlig och trovärdig idé om förändringarnas värde bortom balansen i nästa bokslut. Visserligen hävdade man att en icke konkurrensutsatt mänsklig gemenskap kunde värnas inom en avgränsad, intim, »liten« värld. Men den idén var aldrig särskilt övertygande, annat än för det fåtal privilegierade som hade resurserna att skydda sin egen »lilla« värld mot marknadsmekanismernas våldsamma verkan.

Den transformerade, nyliberala »konservatismen« kunde fortsätta att attrahera den överklass som traditionellt hört till kärnväljarna, eftersom denna överklass gjorde stora vinster på de ekonomiska reformer som genomfördes. Dessutom erövrades nya röster från en liberalt sinnad övre medelklass. Däremot kom andra, mindre privilegierade väljargrupper som tidigare röstat konservativt att stå alltmer främmande inför den nyliberala politiken och dess effekter.

Dessa väljare hade dock svårt att hitta något alternativ. Socialliberala och socialdemokratiska partier förmådde inte locka dem, och för övrigt anpassade sig även dessa partier ganska snart till den nyliberala agendan. Antalet politiskt hemlösa medborgare växte. Som Stefan Svallfors beskrivit i en intressant text i Respons 2025 nr 3–4 (där han också diskuterar den engelskspråkiga utgåvan av den bok jag recenserar här) låg fältet därmed öppet för en ny, »alternativ« höger. En serie katastrofala och kostsamma krig, en global finanskris, en teknisk revolution vars frihetslöften snart visade sig tomma, tilltagande migrationsströmmar, samt en världsomspännande pandemi var mer än tillräckliga katalysatorer för att denna höger skulle kunna ta makten i USA och i en rad europeiska länder. Inom några år kan den komma att styra Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Om nyliberalismen ska utgöra ett skydd mot sådana rörelser, varför uppträder de då efter decennier av aggressivt nyliberal politik i USA och Europa?

Jag målar med bred pensel, men vill ändå hävda att den schematiska beskrivning jag just givit är upplysande, så långt den nu räcker. Det är dock viktigt att betona att den nya alternativa högerns ideologi inte utgörs blott av upp­tinad gammalkonservatism, på nytt aptitlig efter att länge ha legat bortglömd i ideologiernas frysbox. Bruket av nostalgiska slogans som »Make America Great Again«, längtan tillbaka till traditionella könsroller och hierarkier, liksom de ständiga utfallen mot nyliberalismens »globalister«, kan visserligen tyckas peka i en sådan riktning. Men det vore å andra sidan märkligt om en avsomnad ideologi kan återuppstå intakt, efter de drastiska förändringar världen genomgått under det senaste halvseklet.

I sin mycket uppmärksammade bok från 2018, Globalists − The End of Empire and the Birth of Neoliberalism, visade historikern Quinn Slobodian hur nyliberalismen var ett projekt för att begränsa demokratin med hjälp av institutionaliserade och internationaliserade marknader. Pionjärer som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises hyste båda stor misstänksamhet mot vad de såg som demokratins tendens att slå över i populistiskt minoritetsförtryck och så småningom totalitarism. Kanske skulle de ta Donald Trump och Alternative für Deutschland (AfD) som bevis på just denna farliga tendens. Många samtida nyliberaler skulle i så fall hålla med dem. Men det är svårt att få en sådan analys att gå ihop. Om nyliberalismen ska utgöra ett skydd mot sådana rörelser, varför uppträder de då efter decennier av aggressivt nyliberal politik i USA och Europa?

Nu har alltså Slobodian kommit ut med en ny bok, Hayeks Bastards – Ytterhögerns nyliberala ursprung (2025, på svenska 2026). Där argumenterar han för att den alternativa högern inte står i någon enkel motsättning till nyliberalismen, utan i själva verket utgör en av dess frukter. Inte så att den alternativa högerns ideologiska ståndpunkter går att här­leda direkt ur de klassiska nyliberala tänkarnas skrifter, men som Slobodian betonar är nyliberalismen själv ingen enhetlig ideologi utan rymmer många spänningar. Och det är just ur ideologins spänningsfyllda sprickor som han menar att »bastarderna« fötts.

Ett viktigt exempel på en sådan spänningsfylld spricka finner vi i den bland nyliberaler unisont hyllade idén om meritokrati. Att tjänster ska tillsättas på basis av meriter snarare än familjebakgrund är en grundsats för varje fungerande modernt samhälle. Inom nyliberalismen paras dock denna idé med en övergripande rättviseprincip, där rättvisa förstås i termer av möjligheter snarare än utfall. Möjligheterna ska vara lika för alla, men utfallet får gärna bli ojämnt. Ja, vi bör se till att vinnarna tjänar betydligt mer än förlorarna, ty därigenom stimuleras de bästa att anstränga sig till det yttersta. Med Boris Johnsons ord får meritokratin de rätta corn­flakesen att hamna högst upp i paketet.

Det behövs inte så mycket eftertanke för att begripa att denna distinktion mellan rättvisa i termer av möjligheter och rättvisa i termer av utfall är problematisk. Över generationer reproduceras nämligen ojämlikt utfall som ojämlika möjligheter: föräldrar med stora resurser kan ge sina barn bättre förutsättningar än föräldrar med små resurser i den meritokratiska tävlingen.

Det mest näraliggande sättet att mildra denna effekt har två välkända komponenter: dels att minska ojämlikheten i utfall så att fördelningen av resurser blir mer jämlik, dels att kompensera för barns olika bakgrundsförutsättningar, i synnerhet genom att i möjligaste mån skapa en för alla reellt (och inte bara formellt) likvärdig skola. Men nyliberalismen ser med skepsis på sådana åtgärder, eftersom de kräver rätt omfattande samhälleliga interventioner som begränsar de friheter man betraktar som grundläggande. Efter att ha avhänt sig dessa verktyg, står nyliberalen emellertid handfallen inför problemet, och väljer ofta att helt enkelt blunda för det (det svenska friskolesystemet är ett flagrant exempel på sådan strutsmentalitet). Nyliberalismens hyllande av meritokratin framstår därför som i grunden förljuget. Den ordning man skapar gynnar de redan gynnade, och liknar på det sättet det aristokratiska samhällsskick som liberalismen alltid berömt sig av att ha kastat överbord.

I denna pinsamma situation erbjuder sig dock en möjlighet som kan te sig lockande för den som vill hitta ett mer konsekvent rättfärdigande av den nyliberala meritokratin. Man kan ju nämligen helt enkelt förneka att skillnader i föräldrars ekonomiska och kulturella resurser spelar någon väsentlig roll för barnens möjligheter, och i stället hävda att skillnader i framgång främst beror på medfödda, genetiska faktorer. I så fall skulle de samhälleliga åtgärder som politiker till vänster vill sätta in för att göra tävlingen mer rättvis vara inte bara frihetskränkande utan också orättvisa och skadliga, eftersom de gör dem till vinnare som inte har de biologiskt determinerade förutsättningar som krävs att ta på sig samhällets toppuppdrag.

Denna tankefigur kan tjäna till att legitimera den nyliberala aversionen mot försök att utjämna människors förutsättningar genom olika former av kompensatoriska åtgärder relaterade till kön, etnisk bakgrund, boendesegregation, och så vidare. Samtidigt håller den fast vid den meritokratiska principen, även om denna princip nu hux flux visar sig resultera i att framgång går i arv. Visst, sådan genetisk determinism verkar gå stick i stäv med den anda av tolerans, rörlighet, mångfald och frimodighet som nyliberalismen också gärna hyllar. Men vad göra, när naturen är som den är? Fåfäng vore ju en kamp mot biologins benhårda lagar!

Med Boris Johnsons ord får meritokratin de rätta cornflakesen att hamna högst upp i paketet.

I Hayeks bastards beskriver Slobodian i detalj hur denna genetiska determinism fick fäste i vissa nyliberala kretsar under 1990-talet, särskilt efter publiceringen av Richard Herrnsteins och Charles Murrays bok The Bell Curve från 1994. The Bell Curve behandlar vad författarna beskriver som den »kognitiva stratifieringen« av det amerikanska samhället, och förklarar denna stratifiering i termer av medfödda skillnader i intelligens, där »intelligens« reduceras till mätbar IQ. Försök att minska ojämlikheterna genom välfärdsinsatser och kvotering döms ut som både ovetenskapliga och samhällsfarliga. Särskilt anmärkningsvärt är hur författarna kopplar de påstått medfödda intelligensskillnaderna till skillnader i ras och kön.

Slobodian för en utomordentligt upplysande diskussion kring bokens bakgrund och verkningar, i och utanför USA. Medan den tidigare alliansen mellan konservatism och nyliberalism var ett försök att förena religiöst präglad traditionalism med fria marknadsprinciper, uppträder efter kalla krigets slut i stället vad han kallar en »ny fusion«, där konservatismen antar biologistisk form och den nya genetikens landvinningar åberopas för att rättfärdiga ärftligt bestämda hierarkier, »neurokaster«.

Medfödd IQ blir här det centrala begreppet – ett begrepp som, vilket Slobodian påpekar, passar perfekt i en era av indikatorer och mätningar, där mänskligt värde förväntas vara objektivt beräkningsbart. Den fria marknaden förstås som ett medel för att sålla fram de mest intelligenta individerna för de mest krävande (läs välbetalda!) samhällsuppgifterna. Att det kastsystem som skapas sammanfaller med traditionella köns- och rasmässiga hierarkier ses inte som något problem, utan tvärtom som en bekräftelse på dessa hierarkiers naturliga grund, när de uppdaterats inom en nyliberal samhällsform: 

Ras är i detta fall ett fungerande idiom eftersom det överens­stämmer med ekonomiska antaganden om nollsummekonkurrens som över ett söndertrasat socialt skyddsnät sker i form av rangordning, mätbarhet, indikatorer, produktivitetstillsyn, och prekariatet vilket resulterat i en ny känsla av alla mot alla, från botten ända upp till toppen av den socioekonomiska pyramiden.

Man kan ändå förvånas över att detta tänkesätt, i all sin torftiga reduktionism och med sina ideologiskt och ekonomistiskt motiverade övertolkningar av genetikens framsteg, kunde vinna sådant gehör även långt in i neoliberala ­mainstream-kretsar. Slobodian visar elegant hur detta delvis hänger ihop med behovet av en ny fiende efter kommunismens fall. I stället för att utropa seger och fred, såg många nyliberaler med oro på hur stater fortsatte att reglera den fria marknadens spel, men nu under inflytande från miljö­rörelsen, feminismen, och antirasistiska vänsterrörelser. Milton Friedman var snabbt ute med att beskriva miljöskydd och minoriteters »särintressen« som frön till en ny form av skadlig statlig interventionism.

En annan anmärkningsvärd aspekt av den nya fusionen mellan nyliberalism och biologistisk konservatism, är att den ofta antar en uttalat anarkistisk form. Detta kan först tyckas paradoxalt, eftersom anarkismen genom historien utgjort en av konservatismens svurna fiender. Men när de traditionella hierarkierna betraktas som tryggt förankrade i genetiska förhållanden, kan konservatismen kosta på sig att bli anarkoliberal, eftersom inte ens de mest lössläppta marknads­krafter tycks kunna rubba själva den biologiska grunden; dessa marknadskrafter ses nu tvärtom som ett verktyg för att de naturliga hierarkierna ska realiseras fullt ut. Ju friare marknad, desto fastare samhällspyramid.

Men vad göra, när naturen är som den är? Fåfäng vore ju en kamp mot biologins benhårda lagar!

Inom ett område är emellertid de nya fusionisterna ofta positiva till strikta regleringar, och det är migrationen. Nyliberalismen framställs ibland som en ideologi som entydigt förespråkar människors fria rörlighet över nationsgränser. Men också här finns spänningar och sprickor. Thatcher var uttalad motståndare till omfattande migration, och genom åren har många nyliberaler hållit med henne. Ett vanligt argument har varit att en fungerande marknadsekonomi kräver vissa kulturellt betingade bakgrundsförutsättningar. Hayek, som inte var biologist utan betraktade den mänskliga naturen som kulturellt betingad, såg en fara med stor invandring från kulturer som enligt honom ännu inte var mogna för marknadsekonomiskt tänkande. Andra har motsatt sig migration på mer biologistiska grunder. Slobodian skildrar utförligt dessa debatter, och undersöker i synnerhet den brittisk-amerikanske journalisten Peter Brimelows inflytelserika och uttalat rasistiska skrifter, varav den mest (ö)kända är Alien Nation från 1995.

Ett centralt argument för Brimelow och andra är att nyliberalismen i själva verket gör migration onödig. Ty med en fri internationell varumarknad slipper vi behovet av rörlig arbetskraft, menar man: i stället för att importera människor kan vi förlägga produktionen i andra länder och importera produkterna. Slobodian visar hur detta argument under decennierna kring millennieskiftet fick allt större inflytande, och så småningom kom att omfattas av ekonomer och politiker som i ett nytt samhällsklimat inte längre fann det möjligt att förespråka omfattande invandring.

Efter att ha läst Slobodians bok är mitt intryck att föreningen av nyliberalism och konservatism förblir oklar och instabil även i sin nya, biologistiska skepnad. Å ena sidan det närmast anarkoliberala hyllandet av långtgående avregleringar och privatiseringar. Någon försiktighetsprincip går inte att skönja, och planeten ses fortfarande som något att exploatera snarare än förvalta. Å andra sidan en ivrig strävan efter stabilitet genom fasta strukturer – en strävan som i och för sig blir begriplig som ett sätt att undvika att anarkoliberalismen urartar i rent kaos, men som också får något ytterligt krampaktigt och ovederhäftigt – ja, oseriöst – över sig. 

Förutom en föregivet hård, deterministisk genetik och hårt bevakade nationsgränser identifierar Slobodian en tredje sådan av nyfusionisterna omhuldad fast struktur, nämligen en solid hårdvaluta: guld. I bokens femte kapitel skrivs den fascinerande historien om den »katastrof­libertarianska« rörelse som under flera årtionden förutspått en snar dollar- och centralbankskollaps och uppmanat till köp av ädelmetaller. Finanskrisen 2008 och den därefter ökade skuldsättningen i USA och Europa har stärkt rörelsen. Särskilt i Tyskland har den fått stort inflytande och spelat en viktig roll för AfD:s framgångar. Partiet grundades för övrigt av ett antal ekonomiprofessorer i protest mot Angela Merkels sätt att hantera eurokrisen. Två av dessa var Joachim Starbatty och Roland Vaubel, båda medlemmar i den mest legendariska av alla nyliberala sammanslutningar, Mont Pelerin-­sällskapet.

Slobodians bok är oavbrutet spännande läsning, men också ytterst oroande. Man kan inte annat än nedslås av hur det moraliskt och intellektuellt torftiga tankegods han beskriver har fått så många anhängare och så stort inflytande. ­I slutänden är det svårt att betrakta detta tankegods som annat än ett illa dolt försök att rättfärdiga den i grunden fascistoida tanken att makt är rätt. För att förstå dagens politiska verklighet är boken (tyvärr) till stor hjälp. Samtidigt måste ett varningens finger höjas för att alltför okritiskt acceptera Slobodians schvungfulla försök att finna frön till nyfusionismen även hos de klassiska nyliberala tänkarna. Det gäller i synnerhet hans tendens att framställa von Mises texter som jordmån för rasistiska uppfattningar. Här har han mött övertygande kritik från ekonomhistoriker som visat hur han med selektiv citatteknik vanställt den österrikiske nationalekonomens idéer. Slobodian är inte bara forskare – han har också en ideologisk agenda som stundtals inverkar menligt på sakligheten.

I slutänden är det svårt att betrakta detta tankegods som annat än ett illa dolt försök att rättfärdiga den i grunden fascistoida tanken att makt är rätt.

Till sist ett par ord om översättningen. Bo Greider och Erik Philipsson har överlag gjort ett gott arbete, men jag förstår inte varför de fastnat för den svengelska titeln »Hayeks Bastards«. Varför har inte det etablerade ordet »bastard«, vars pluralform är »bastarder«, använts? Likaså har man behållit den engelska rubriken »Goldbugs« i det femte kapitlet. »Guldbaggar« hade väl fungerat bra, även om det ger associationer till filmgalan? Med det sagt, ska det lilla förlaget Hansson & Bruce ha en eloge för att de ger ut Slobodian på svenska. Han är onekligen är en av våra mest tankeväckande samtidshistoriker.