Debatt

Postkolonial analys stödjer populismens syn på muslimer

| Respons 2/2020 | 10 min läsning

Frikännandet av Ann-Sofie Hermansson visar att muslimer utsätts för ett postkolonialt förtryck i Sverige, hävdar vänsterpartisten och dramatikern America Vera-Zavala. Hon framställer muslimer som en enhetlig grupp med enhetliga intressen, vilket underblåser högerpopulismens konstruerade motsättning mellan svenskar och muslimer.

Arrangemanget ”Burkasongs 2.0” med filmvisning och paneldebatt planerades äga rum i Göteborg i mars 2018, men ställdes in av kommunen som inte ville vara med som medarrangör, ett tjänstemannabeslut. Anledningen var att arrangemanget ansågs för ensidigt och kontroversiellt, med en panel som bara bestod av de två aktivisterna från MMRK (Muslimska mänskliga rättighetskommittén) Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. Tidigare hade också liberala Göteborgsposten kritiserat arrangemanget och krävt en mer allsidigt sammansatt panel. Det socialdemokratiska kommunalrådet Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson stödde beslutet och förtydligade i sin blogg att hon betraktade organisationen MMRK samt Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som extremister, till och med stödjande islamisk terrorism. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var djupt kritiska mot hennes uttalande, tidningen Feministiskt Perspektiv såg detta som ”ett demokratiskt haveri” där ”vissa rättighetsaktivister utmålas som paria” (4 april 2018).

Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi polisanmälde saken, men åklagaren lade ner förundersökningen. Då stämde de i stället Ann-Sofie Hermansson för förtal. Hermansson friades av Göteborgs tingsrätt den 11 februari i år, dels för att hon, enligt yttrandefriheten, har rätt att kalla personer för extremister i en politisk debatt, dels för att hennes påståenden inte kunde anses vara förtal i rättslig mening, eftersom det fanns ”skälig grund” för dem. Domen är överklagad till hovrätten, främst på frågan om det fanns skälig grund.

America Vera-Zavala, Göteborg 2019. Foto: Wikimedia commons

I debatten efter förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson är det ett politiskt begrepp som surrar i luften: ”postkolonialism”. I Göteborgs-Postens ledare den 11/2, till exempel, där Hermansson hyllas för sitt rakryggade handlande, är man kritisk mot ”postkoloniala vänstergrupper” och ”vänster- och postkoloniala perspektiv”, som på olika sätt stödjer eller öppnar vägen för radikal islamism. Man kan tycka att det är ett långsökt och svepande påstående eller att postkolonialism inte är så utbredd som samhällsanalys och politisk ideologi. Döm om min förvåning när jag fick se två brett uppslagna krönikor i LO:s tidning Arbetet, skrivna av America Vera-Zavala (28/1 och 11/2 2020), där hon utifrån ett uttryckligen postkolonialt perspektiv är kritisk mot Ann-Sofie Hermansson och den friande domen. Vera-Zavala är vänsterpartist, känd globaliseringskritiker och framstående dramatiker. Bland annat har hon på scen försökt ge röst åt radikal islamism och gestalta de stämningar som kan leda till att unga muslimer radikaliseras. Jag borde alltså inte bli förvånad, men jag anser ändå att hennes ideologiska grundsyn och analys av rättegången är uppseendeväckande.

I den första krönikan har America Vera-Zavala just kommit ut från rättegången. Hon utropar: ”Vad hade en postkolonial teoretiker tänkt om förtalsmålet mot Soffan?”. Vad är då postkolonialism? Det är kortfattat en politisk ideologi och samhällssyn som syftar på att de gamla kolonierna formellt är avskaffade, men att den globala kapitalismens ekonomiska utsugning ändå består och att kolonialismens rastänkande fortfarande finns kvar.

Hon utropar: ’Vad hade en postkolonial teoretiker tänkt om förtalsmålet mot Soffan?’.

På ett finurligt sätt (hon är ju dramatiker) låter America Vera-Zavala den psykoanalytiske leninisten Frantz Fanon, uppvuxen i det franska kolonialväldet, betrakta rättegången. Fanon, som i dag gäller som den kanske främste postkoloniale teoretikern, skrev bland annat den inflytelserika boken Jordens fördömda år 1961, mot slutet av Algeriets frigörelsekamp. Där argumenterade Fanon för att våld var nödvändigt i den antikoloniala kampen och att de färgade måste sluta se på sig själva med den vite mannens rasistiska och nedvärderande blick. Han ville också som leninist vidareutveckla teorin om revolutionen i Tredje världen. Lenins grundtanke om ”kapitalismens högsta stadium”, den globala imperialismen, var ju att världsrevolutionen börjar i det underutvecklade Ryssland och fortsätter i Tredje världen, hos de koloniserade folken, med en allians mellan arbetare och bönder, alltså inte hos den industriella arbetarklassen i det utvecklade Europa som Marx hade trott. Fanon betonade i sin bok vidare böndernas viktiga roll för revolutionen, och ville därutöver framhäva den europeiska kolonialismens rastänkande och rasförtryck. Antiimperialism smältes samman med antirasism.

Jordens fördömda blev viktig för alla antikoloniala befrielserörelser under 1960-talet och alla antiimperialistiska solidaritetsrörelser. Fanons bok lästes på alla kontinenter, tillsammans med Lenins bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1917) och Mao Zedongs skrifter om guerillakriget från 1930-talet. Dagens postkoloniala ideologi är den direkta arvtagaren till 1960-talets antikolonialism och antiimperialism. Den borde därför kanske snarare benämnas post-leninism för att förtydliga de ideologiska rötterna: ”post” därför att den fortsätter med det leninistiska tankemönstret och med samma politiska praktik och retorik som de gamla antiimperialistiska solidaritetsrörelserna.

America Vera–Zavala låter gestalten Fanon i rättssalen uppleva att unga kvinnliga muslimer i Göteborg har ”förbjudits att tala” (Arbetet 28 januari). De har försetts med ”munkavle” för att de är ”extremister”, när de egentligen bara är ”vanliga muslimer”. Det som har hänt liknar vad fransmännen gjorde i Algeriet. Med hjälp av Fanon blir socialdemokraten Ann-Sofie Hermanssons handlande en fortsättning på den europeiska kolonialismens förtryck av Tredje världens folk.

Med hjälp av Fanon blir socialdemokraten Ann-Sofie Hermanssons handlande en fortsättning på den europeiska kolonialismens förtryck av Tredje världens folk.

I den andra krönikan (Arbetet 11 februari) går Vera-Zavala vidare med den postkoloniala analysen. Det offentliga Sverige är en sorts förtryckarstat, menar hon. Rättssystemet håller muslimer nere som en förtryckt klass. Helt logiskt fortsätter hon som post-leninist i samma hjulspår som den marxist-leninistiska teorin om ”staten under kapitalismen”. Men det statligt sanktionerade klassförtrycket har hos henne ersatts av postkolonialt rasförtryck. Tingsrättens friande dom visar, skriver hon, att man i Sverige ”kan säga vad som helst om en muslim utan några egentliga bevis”. Det är en analys av Sverige som är fatalt missvisande. Den är också politiskt destruktiv genom att den underblåser konflikt- och skillnadstänkande.

För att underbygga sin åsikt hävdar Vera-Zavala att Hermansson-sidans vittnesmål inte kan räknas som godtagbar bevisning. Men tingsrätten granskade bevis och vittnesmål från båda sidor. Ville hon bli trodd, borde hon kunna berätta för oss andra hur det egentligen ligger till. Jag själv är till exempel väldigt nyfiken på vad MMRK har stått för politiskt under åren och vad Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi rent faktiskt har sagt och gjort. Men Vera-Zavala lägger inte fram en enda ledtråd om detta. På denna avgörande punkt är det helt tomt i hennes argumentation, trots att hon känner dem väl sedan tidigare samarbete.

Vera-Zavalas postkoloniala samhällsanalys har också ett annat inslag. Hon antyder att det hon kallar ”Sveriges muslimer” utgör en grupp med enhetlig identitet och enhetliga intressen. Hon vänder sig särskilt mot Hermansson-sidans ”återkommande uppdelning av muslimer i vanliga och ovanliga”. Detta är upprörande, menar hon. Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi är ju vanliga muslimer. De blir orättvist utpekade som politiska.

På denna punkt ligger hon dock pyrt till. På Wikipedia omtalas de båda kvinnorna som officiella talespersoner för MMRK. De har också synts i medier i olika radikala politiska manifestationer. Och i en stödjande debattartikel strax före rättegången (i Feministiskt Perspektiv 23 januari) av den postkoloniale religionsvetaren Mattias Gardell (och andra forskare och debattörer, såsom Masoud Kamali och Edda Manga) beundras Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för sitt aktiva politiska arbete med rättighetsfrågor och anti-rasism.

Genom sitt språkbruk frammanar Vera-Zavala bilden av ”muslimer” som en enhetlig grupp. Saken blir inte bättre av att hon aldrig förtydligar vad hon menar med ”muslimer”. Är det personer som kommer från muslimska länder, där islam historiskt varit majoritetsreligion? Då blir ju definitionen svajig, eftersom många som har flytt hit är kristna eller sekulariserade som har förföljts av en islamistisk regim eller islamistiska terrorgrupper. Eller menar hon personer som har en muslimsk tro och bara vill utöva den i fred och uppfostra sina barn till rättfärdiga och hederliga medborgare? Eller använder hon uttrycket ”Sveriges muslimer” som ett identitetspolitiskt mobiliseringsbegrepp, en påhittad eller konstruerad identitet med en viss radikal inriktning, ungefär som när kommunisterna förr talade om ”Sveriges arbetare”, definierade som radikala och kommunistiskt klassmedvetna proletärer?

Förutom att tanken på muslimer som ett homogent kollektiv är konstig, har Vera-Zavala en politisk agenda, som sammanfaller med den radikala islamismens politiska ideologi i dess olika varianter: muslimer bör betraktas som en förtryckt grupp med en enhetlig identitet och enhetliga intressen som står mot en förtryckande statsmakt, inte bara i Mellanöstern utan också i Sverige. Hennes analys förstärker konflikt- och skillnadstänkande som sådant, men underblåser också högerpopulismens konstruerade motsättning mellan ”svenskar” och ”muslimer”, och understödjer därmed högerpopulismens bild av muslimer som ett enhetligt kollektiv, ”de andra”.

Hermansson-sidan gör rätt i att tala om politiska skillnader mellan muslimer. Doubakil och Abdullahi är offentliga personer med en viss politisk ideologi och en viss politisk verksamhet. Muslimer är inte en homogen grupp, även om det finns starka krafter som hävdar det. Men som vi vet är detta politiskt konstruerade fördomar om den breda och mångfasetterade religiösa, filosofiska och juridiska tradition som islam är. Man kan vara mer eller mindre troende muslim och samtidigt ha de mest skilda politiska åsikter och livsprojekt, från fridsam traditionalism till terroristisk aktivism, precis som man kan vara mer eller mindre troende som kristen, buddhist, jude, hindu eller sekulär humanist och ha de mest skilda politiska uppfattningar. I Sveriges muslimska råd, till exempel, som samlar ett flertal muslimska organisationer, är spännvidden mellan olika uppfattningar stor.

Men Vera-Zavala ser i stället världen identitetspolitiskt och då blir varje politisk kritik en identitetskritik, alltså kränkning och förtal.

Vera-Zavala målar upp bilden av muslimer som en grupp som står i motsättning till den förtryckande statsmakten. Med tanke på alla de personer från muslimska länder som nått långt i den svenska politiken (i Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna – ibland med förskräckande resultat) är ju detta helt fel. Hon borde kunna förstå att det inte alls är muslimer som grupp som Ann-Sofie Hermansson kritiserar, utan två personer med en viss politisk ideologi. Som den socialdemokrat hon är tänker Hermansson inte identitet. Hon tänker politisk åsikt och politisk diskussion. Men Vera-Zavala ser i stället världen identitetspolitiskt och då blir varje politisk kritik en identitetskritik, alltså kränkning och förtal.

Ann-Sofie Hermansson behandlade Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som politiskt likvärdiga personer vilkas åsikter hon inte delar. Hon ansåg dessutom att det var fel att Göteborgs stad skulle stödja en enligt henne ensidig och extremistiskt vinklad paneldebatt. Vera-Zavala tycks nu i stället mena att Doubakil och Abdullahi ska ses som avvikande och speciella. De ska ses som representanter för en förtryckt minoritet, med en identitet av underordning, och ska därför vara skyddade från politisk kritik. Det är en ståndpunkt som är djupt problematisk. Ännu mer problematisk är ståndpunkten att den som kritiserar deras politiska åsikter följaktligen är en sorts kolonial förtryckare. Ja, enligt Mattias Gardell och de andra är Ann-Sofie Hermanssons politiska omdömen om Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi och en friande tingsrättsdom ett uttryck för islamofobi. Med den inställningen förstörs varje möjlighet till politisk diskussion om ett viktigt nutida politiskt fenomen, den radikala islamismen i dess olika varianter. Vare sig den förekommer i Mellanöstern eller i Sverige.

Publ. i Respons 2/2020 675
TEMA | Lurande hot mot kunskapsspridning

Mats Lindberg

Mats Lindberg är professor i statskunskap vid Örebro universitet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...