Intervju

Rysk bildningstradition är starkare än den i Väst

| Respons 2/2018 | 11 min läsning

Den ryska forskarvärldens glasnost innebar en öppning mot omvärlden och vitalisering av universiteten. Samtidigt har rysk humaniora fortfarande en stark koppling till nationell identitet och det är otänkbart att skriva doktorsavhandlingar på engelska. Respons har träffat den ryska Tolstoj-experten Galina Aleksejeva som anser att hennes forskningsfält i dag är mycket internationaliserat.

Tolstojmuseet i Jasnaja Poljana söder om Moskva innehåller ett livaktigt forskningscentrum. Foto Wikimedia Commons.

I Sovjetunionen präglades den humanistiska forskningen fullständigt av den totalitära marxism-leninismen. Det var, med den norske författaren Peter Normann Waages ord, att likna vid ett ”allomfattande religiöst system”; den kommunistiska statsideologin gjorde anspråk på att representera sanning och historisk objektivitet. Att som akademiker inte anlägga ett kommunistiskt perspektiv i sin forskning, oavsett om det rörde sig om rysk språkhistoria eller genetik, var fram till slutet av 1980-talet i praktiken en omöjlighet. Den ryske filologen Dmitrij Lichatjov beskrev situationen för den sovjetiska forskningen i tidskriften Nauka (Vetenskapen) i samband med Sovjetunionens upplösning så här: ”[…] inom vetenskapen fanns det en uppfattning att det i själva början av en undersökning bara kan finnas en väg, en verklig riktning, en vetenskaplig skola, och självklart, en huvudforskare, ’ledaren’ för sin respektive vetenskap.” 

Forskningens uppgift degraderades således ytterst till att fylla en bekräftande funktion, snarare än att vara undersökande. Naturligtvis fanns det skillnader mellan ämnena, men denna hegemoniska, ideologiska influens isolerade rysk forskning från västliga inflytanden. Den ideologiska styrningen var allomfattande inom den humanistiska forskningen, som också spelade en central roll för identitet och ideologi. Det vittnar en annan akademisk gigant om, den nyligen bortgångne lingvisten och språkhistorikern Andrej Zaliznjak, som framhöll att ”i förhållande till de humanistiska vetenskaperna spelade sovjetmaktens inblandning en förödande roll när den underordnade dessa vetenskaper i den politiska propagandans tjänst.” 

I slutet av 1980-talet, i samband med perestrojka och glasnost, förändrades dock situationen i Sovjetunionen och det ideologiska trycket på den humanistiska forskningen släppte. Studenter och universitetslärare var bland de första att dra nytta av den nya öppenheten i Ryssland. Denna politiska förändring har också satt tydliga spår inom akademin. Även om anglosaxiska teoribildningar som postkolonialism, som delvis bygger vidare på marxismen utifrån ett västerländskt perspektiv, har haft svårt att få fotfäste inom den humanistiska forskningen i Ryssland, har en internationalisering ägt rum. Genusvetenskapen – för att ta ett ämne som expanderat starkt i västvärlden senaste decennierna – existerar inte som enskilt ämne, men genusperspektiven börjar ändå få ett visst inflytande inom vissa forskningsmiljöer, vilket om något är ett tecken på ett närmande till den västerländska universitetskulturen.

Den humanistiska bildningen utgör heller inte en statusmarkör som skiljer människor från olika klasser som i Väst, utan är mycket mer naturligt integrerad i det allmänna ryska medvetandet.

Samtidigt finns också kontinuiteter bakåt till Sovjettiden när makthavare ständigt bevakade vad som hände inom humaniora och ingen utsaga om klassisk musik, litteratur eller historia var oskyldig; den innehade då som nu en instrumentell funktion i samhället. En sådan tendens finns kvar i dag och yttrar sig till exempel i att humaniora fortfarande har en stark förankring i rysk nationell kultur – det märks inte minst i museivärlden, men också genom ett brett och innerligt intresse hos den bildade allmänheten. Det är inte ovanligt att se över hundra meter långa köer till museer i Moskva eller Sankt Petersburg under de ryska storhelgerna, eller att råka i samtal med en taxichaufför om något av nationalpoeten Aleksandr Pusjkins poem. Den humanistiska bildningen utgör heller inte en statusmarkör som skiljer människor från olika klasser som i Väst, utan är mycket mer naturligt integrerad i det allmänna ryska medvetandet. Exempelvis finns det starka traditioner av att regelbundet gå på teater och klassiska konserter, och Moskvas boklådor är dessutom ofta proppfulla av människor framåt veckosluten. Denna sida av Ryssland talas det sällan om. När dagens Ryssland skildras i Väst ligger fokus i stället på de enorma klasskillnader som växt fram efter kommunismens fall och mer sällan på den kultur som i någon mån fortfarande håller samman landet. 

Men myntet har också en baksida. Ryssland efter Sovjetunionens fall gick aldrig igenom den demokratisering som omvärlden hade hoppats på. I den nuvarande auktoritära regimens perspektiv utgör nationell identitet och kulturarv mycket viktiga politiska redskap. Hur detta påverkar forskningen i dag är för tidigt att säga, det finns både auktoritära tendenser och sådant som pekar mot mer akademisk frihet.

Galina Aleksejeva. Foto Alexander Plyakin.

En som upplevt forskarvärldens glasnost på nära håll är Galina Aleksejeva, litteraturvetare och forskningsledare på det statliga Tolstojmuseet i Jasnaja Poljana som ligger i Tula, cirka 20 km söder om Moskva. Från hennes horisont har utvecklingen varit positiv. Men så är hon också verksam på en statlig forskningsinstitution vars anseende bara har ökat efter glasnostperioden Jasnaja Poljana var författaren Lev Tolstojs gods och barndomshem, där han levde och bland annat skrev romanerna Krig och fred och Anna Karenina. I dag är det ett av Rysslands mest välbesökta museer och ett viktigt forskningscentrum för Tolstoj och hans verk. Aleksejeva har arbetat med komparativ litteratur sedan slutet av 1980-talet. I sin avhandling skrev hon bland annat om hur Tolstoj mottogs i den amerikanska litteraturen. Hon har haft en lång karriär inom forskning och kulturliv såväl i Ryssland som internationellt, och är i dag ordförande för Unescos internationella kommitté för litterära museer. I ett samtal med Respons berättar Aleksejeva om hur humanioras ställning förändrats i dagens Ryssland och om sin forskning om Tolstoj. 

Respons: 1990-talet var över huvud taget ett mycket svårt årtionde i Ryssland. Hur såg situationen ut för en litteraturforskare under dessa år i fråga om exempelvis ekonomiska resurser och akademisk frihet?

Galina Aleksejeva: Det var snarare en positiv period för oss. Under 90-talet blev det möjligt för ryska forskare att söka internationella stipendier och utländsk finansiering för sin forskning, inte bara för forskningsprojekt, utan också för att delta i internationella vetenskapliga konferenser. Detta var också något som vi kunde börja göra på Jasnaja Poljana. Tack vare ansträngningar från vår direktör Vladimir Tolstoj, en släkting till författaren, kunde vi börja arrangera egna internationella konferenser och anordna seminarier med deltagare från hela världen. En av de mest välbesökta är ”Lev Tolstoj och världslitteraturen”. Detta tema utgick från Lev Tolstojs privata bibliotek, där det finns böcker på över 40 språk bevarade. 

I dag fungerar dessa konferenser som en mångfacetterad arena för akademiskt meningsutbyte. Det är en av de mest prominenta litteraturkonferenserna i världen. Under den här tiden blev det även möjligt att åka utomlands på forskarutbyten i mycket större utsträckning. Själv var jag gästforskare både vid Kennaninstitutet i Washington D.C. under ett år och senare även vid Harvard University och Columbia University, där jag kunde ägna mig åt intensiva arkivstudier tack vare ett stipendium från Fulbrightstiftelsen. 

Det var först med den politiska förändringen i slutet av 1980-talet som jag började ägna mig åt komparativ litteratur. Då hade alla ideologiska stereotyper kollapsat, och som forskare åtnjöt man då full akademisk frihet i yrket. Det fanns inget tvång att som tidigare citera Lenin, till exempel.

Respons: I Sverige talas det om hur vår forskning i allt större utsträckning präglas av anglifiering. En stor andel av de doktorsavhandlingar och vetenskapliga artiklar som skrivs i Sverige i dag skrivs på engelska. Har man kunnat se en motsvarande utveckling i Ryssland?

Aleksejeva: Doktorsavhandlingar skrivna på engelska i Ryssland har jag faktiskt aldrig hört talas om, men jag vet att många ryska forskare börjar skriva sin avhandling här och sedan också försvarar den på engelska i USA eller Storbritannien. Jag ser personligen ingenting negativt med det, den humanistiska vetenskapens värld är i grunden en och samma. 

Respons: Vilka är de viktigaste internationella influenserna för den ryska litterära forskningen? 

Aleksejeva: Jag kan egentligen bara tala för min egen sfär när det gäller internationella influenser och i Ryssland följer vi Tolstojforskningen i till exempel Nordamerika med mycket stort intresse. Där finns en mycket stark skola för Tolstojforskningen med många olika riktningar som vi också utför tillsammans, det gäller främst bearbetning av källmaterial och avancerade arkivsökningar. Tillsammans med en grupp slavister vid universitetet i Ottawa har vi exempelvis arbetat med de vetenskapliga kommentarerna till ett antal publikationer av Tolstojs verk. Vi arbetar också tillsammans med den akademiska tidskriften Tolstoy Studies Journal. Tolstojforskningen är över huvud taget mycket internationaliserad och jag antar att det i stor utsträckning är så även inom andra litterära forskningsfält. 

Respons: I Sverige talar vi ofta om vikten av självständig forskning. Hur ser det ut i Ryssland?

Aleksejeva: Jag tror att en sådan självständighet tveklöst existerar. Vi har en mycket stark akademisk tradition och en stark vetenskaplig skola som samtidigt inte hindrar oss att samarbeta med våra kollegor ute i världen, detta gynnar forskningen. 

Respons: Hur har man i rysk humanistisk forskning sedan Sovjetunionens fall förhållit sig till de ideologiska strömningarna i väst, som exempelvis postmodernismen?

Aleksejeva: Nuförtiden har vi frihet i valet av metod och var och en har sina preferenser. Exempelvis vittnar vår konferens ”Tolstoj och världslitteraturen”, som hålls på Jasnaja Poljana, tydligt om detta, där traditionalister, formalister och poststrukturalister möts. Det viktigaste i detta sammanhang är forskningens kvalitet. Vi har många verkligt intressanta vetenskapliga diskussioner och artiklarna är mycket originella. Det pågår ett slags integrationsprocess mellan forskare från alla världens länder, och det är verkligen en fantastisk och professionell atmosfär på dessa konferenser.

Respons: Vilken ställning har genusperspektivet i rysk litterär forskning i dag?

Aleksejeva: Inom Tolstojforskningen finns det i varje fall tveklöst många intressanta analyser med genusperspektiv. Tolstojs skönlitteratur ger brett utrymme för en sådan ingång. 

Respons: Upplever du att humaniora är mer betydelsefull för nationell identitet i Ryssland än i västeuropeiska länder i dag?

Aleksejeva: Ja, självklart är det så. Litteraturen och humaniora utgör historiskt sett en del av den ryska nationella identiteten. För att citera poeten Aleksandr Blok: ”Namnet är Pusjkinhuset i Vetenskapernas akademi! Ett ljud klart och bekant, för hjärtat är det inte tomt!” Puskjinhuset i Sankt Petersburg är som bekant den ryska vetenskapsakademins institut för den ryska litteraturen, och där finns ett fantastiskt museum! Uppenbart så är det så att vi i Ryssland har en avsevärt starkare tradition av humanistisk bildning än i Väst. Det är inte en slump att vi har så många litteraturmuseer i Ryssland och detta är en lång historisk utveckling. Våra litterära museer är bland världens främsta, och det kan jag säga som ordförande för den internationella kommittén för litterära museer i Unesco. I USA har man till exempel inte den här traditionen, fastän det självklart finns många litteraturmuseer där, så åtnjuter de i sig inte samma nationella status som i Ryssland eller i andra europeiska länder. 

Respons: Vilken förankring har den humanistiska forskningen utanför universiteten? 

Aleksejeva: Vi ägnar oss mycket åt folkbildning, till exempel föredrag på bibliotek, klubbar och skolor, där vi träffar intresserade människor. Vi berättar om vår forskning på en populärvetenskaplig nivå för att intressera publiken, och för att det allmänna intresset för litteratur inte ska dö ut. I dagens samhälle är detta mycket viktigt, och gäller inte bara i Ryssland!

Respons: Vilka förändringar skulle du vilja se inom den ryska universitetspolitiken för att förbättra villkoren för forskningen i Ryssland?

Aleksejeva: Jag skulle vilja se en utveckling där forskning och kultur ges, om inte första prioritet, men åtminstone en mycket stor betydelse. Kunskap om litteratur, ryska och andra språk och historia främjar och förstärker nationens kulturella kod i alla avseenden. Ett vidgande av landets kulturella horisont fungerar som ett vaccin mot barbari, mot våld och obskurantism – och utan detta är inte en verklig ekonomisk utveckling möjlig. 

Maria Engqvist är masterstudent i ryska vid Slaviska avdelningen, Stockholms universitet.

Publ. i Respons 2/2018
TEMA | Att tala med förhistorien

Maria Engqvist

Maria Engqvist är masterstudent i ryska vid Slaviska avdelningen, Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...