1/2015

En biografi över Hjalmar Branting måste förhålla sig till konstrasten mellan social bakgrund och politisk gärning och Olle Svenning gör det bättre än de flesta. Kanske sökte Branting i politiken den gemenskap som han saknat under sin uppväxt.

När Hjalmar Branting föddes 1860 bestämdes livet för det stora flertalet ännu av naturens och jordbrukets gång. Det blev mörkt när solen gick ner, kroppsstyrka var avgörande och havre var det främsta drivmedlet. De flesta trodde på ett liv efter döden, politik var en syssla för herrefolk och kungar styrde med guds nåde.

När han dog 1925 hade världen oåterkalleligen förändrats. Så gott som alla av 1900-talets avgörande uppfinningar var i bruk: elektrisk belysning, radio, film, bilar, flygplan och telefoner. Einstein hade upptäckt relativitetsteorin, människan hade fått ett omedvetet av Freud och arbetare kunde gå i strejk för att få högre lön. Demokratin var inte självklar, men den gamla underdånigheten var borta, ersatt av en ny politisk kultur som byggde på massmobilisering av medborgarna i ideologiernas tjänst.

Branting formades av denna samhällsomvandling, men han var också en av dess formgivare. I mycket var han en typisk representant för tidens svenska manliga borgarklass: rumlande studentår, våning med tjänstefolk, middagar på Rydbergs, utomäktenskapliga barn, kortspel, cigarrer och nachspiel. ”Han kunde ha blivit en damernas favorit…”, skrev hans styvdotter Vera von Kraemer, ”…en slösare, en sportsman, en stilfull legationsherre, en ovanligt behaglig professor i astronomi.” Något av allt detta blev han – pengarna rullade och kvinnorna flockades – men framför allt blev han ”hövdingen”, den monumentale arbetarledaren med valrossmustasch och fadermördare som ledde kampen för den allmänna rösträtten i Sverige till seger.

Varje biografi över Branting – det finns ett betydande antal – måste förhålla sig till denna kontrast mellan social bakgrund och politisk gärning. Men Olle Svenning gör det bättre än de flesta. Delvis beror det på hans amfibiska förmåga att växla mellan partigängarens insiderperspektiv och den utomstående betraktarens ironiska distans. Men han visar också upp en betydande social och psykologisk fingertoppskänslighet när han skildrar den borgerliga stockholmsvärld som Branting sprang ur.

Brantings uppväxt på Norrtullsgatan 31 i Stockholm på 1860- och 1870-talet var materiellt välbeställd men känslomässigt dyster. Den åldrade fadern Gabriel, som varit favoritelev till den götiske gymnasten Pehr Henrik Ling, var föreståndare för Gymnastiska centralinstitutet och hade goda biinkomster som konsulterande sjukgymnast. Modern var en spröd och depressiv stiftsjungfru vid namn Emma af Georgii utan större entusiasm för det äktenskapliga samlivet med den 22 år äldre maken. Hjalmar blev enda barnet och tidens sociala medier ifrågasatte om Gabriel verkligen var fadern.

När Hjalmar var åtta år förälskade sig Emma i en violinist och övergav hemmet på Norrtullsgatan. Hjalmar blev ensam med en sjuttioårig far, vilket måste ha varit en djupt traumatisk upplevelse och kanske en bidragande förklaring till hans stora och stundtals hälsovådliga aptit på mat, dryck och sexuell tillfredsställelse senare i livet. Men just här blir Svenning onödigt försiktig. Även om jag kan respektera hans ovilja att landa alltför djupt i analyssoffan duger inte det torftiga understatement från en tidigare biograf som han lutar sig mot för att beskriva konsekvenserna av moderns uppbrott: ”Det föll en skugga över barndomen”.

Fyra år senare återvände Emma till hemmet, vilket sannolikt var en lika förvirrande upplevelse för den då tonårige Hjalmar. I en födelsedagsdikt uppmanade han henne att hon skulle sig ”låta rätt begagna” av det hon fått i hemmet, vilket väl måste tydas som en uppmaning att stanna kvar hos make och son.

Vilka eventuella brister den gamle och konservative Gabriel Branting än hade gav han sin son en god utbildning och en bra social start i livet. Med detta bagage – ett gott läshuvud och en dyster hemmiljö – var det kanske inte så underligt att den unge borgarsonen drogs till 1880-talets intellektuella upprorsrörelse, kulturradikalismen.

I Uppsala, dit han kom 1877, träffade Branting bröderna Pehr och Karl Staaff, två radikala och festglada ynglingar från den stockholmska överklassen. Tillsammans grundade de studentföreningen Verdandi, som blev samlingspunkten för de radikala uppsalastudenterna; på programmet stod folkupplysning, förnuftstro, kristendomskritik och sociala reformer. Branting gav sig ut på bildningsresor i Europa, tog till sig den franska republikanismen, hängde med Strindberg på Kymmendö, finansierade och redigerade radikala tidningar och festade upp det stora arv han fått efter faderns död 1881.

Det fanns många beröringspunkter mellan det sena 1800-talets kulturradikalism och socialismen, men det var inte självklart att den unge journalisten skulle engagera sig i den framväxande svenska arbetarrörelsen. Trots att de ofta förenades i kampen mot den trötta svenska konservativa ämbetsmannastaten, statskyrkan och den sociala ojämlikheten, krockade kulturradikalismens självförverkligande individualism med arbetarrörelsens krav på disciplinerad kollektivism.

Branting kunde ha gått samma väg som vännen Karl Staaff, som skulle slåss för rösträtt och demokrati som ledare för de svenska liberalerna. Men när den första socialdemokratiska föreningen bildades i Stockholm i mitten av 1880-talet blev den 25-årige Branting en av de första medlemmarna. Skillnaden mellan de två radikala ungdomsvännernas utveckling kan naturligtvis förklaras i ideologiska termer; till skillnad från Staaff såg Branting demokratins genomförande som en del av rörelsen mot socialismen.

Men frågan är om det inte också fanns en djupare, mer personlig kraft bakom Brantings inträde i arbetarrörelsen, kanske en önskan att nå en djupare gemenskap än den som hans ensamma barndom bjudit honom. Något halvår innan han anslöt sig till Socialdemokratin hade han gift sig med den vackra, spirituella och livfulla Anna von Kraemer, född Jäderin. Likt Emma Branting hade hon flytt från ett olyckligt äktenskap och Hjalmar tog villigt emot hennes två barn Vera och Henry.

Vera drog senare i livet en parallell mellan Brantings giftermål med modern och anslutningen till arbetarrörelsen: ”han [tog] hand om en frånskild kvinna och hennes två barn och förde det arbetande folkets talan”. Exakt vad som drev Branting är förstås vanskligt att säga, men det är uppenbart att han vid 25 års ålder ingick de två livslånga och passionerade förhållanden som kom att dominera hans liv. Skillnaden är att han var otrogen mot Anna, men aldrig mot den svenska socialdemokratin.

Med fin känsla för nyanserna skildrar Svenning konflikterna inom den tidiga arbetarrörelsen. Till en del handlade det om en höger-vänsterstrid där Branting argumenterade för samarbete med liberalerna mot en mer radikal falang inom partiet under ledning av den mer militante August Palm. Med sitt bredare historiska perspektiv och sin självständiga hållning till den marxistiska analysen var Branting en bättre politisk taktiker än Palm och dennes allierade Fredrik Sterky, Axel Danielsson och Hinke Bergegren. Som Lenin påpekade för svenska bolsjeviksympatisörer ett par decennier senare: ”Branting är revisionist, men han är klokare än vad ni är.”

Men det var också en personfråga; det fanns något hos Branting som väckte osedvanlig respekt och tillit. En del, både till höger och vänster, har hävdat att hans karisma var en effekt av hans bakgrund: arbetarna tilltalades av att företrädas av en klassfiende som bytt sida. Något ligger det väl i detta. Men jag tror Svenning kommer sanningen närmare när han lyfter fram Brantings hängivenhet mot rörelsen: ”Det mest betydelsefulla för Branting var organisationen, att bygga en starkt kollektiv enhet: endast så kunde arbetarrörelsen erövra den politiska makten.”

Frågan är om det inte också finns en psykologisk implikation i Brantings tro på det starka kollektivet. Kanske var det inte bara den svenska arbetarklassen som behövde en stark gemenskap utan även Branting själv? Våra idéer är aldrig mer trovärdiga än när de backas upp av djupt liggande psykiska behov. Ledarens karismatiska förmåga att attrahera andra människor bygger ofta på att han eller hon har ett verkligt behov av anhängarnas kärlek.

I vilket fall kom både Brantings karisma och arbetarklassens sammanhållning väl till pass i den långa kampen för den allmänna rösträtten från 1890-talet fram till 1917. Med facit i hand kan det tyckas självklart att Sverige skulle demokratiseras utan våldsam omdaning – en ansvarsfull arbetarklass som skolats i breda folkrörelser, hotfullt revolutionärt muller från Ryssland och Tyskland, tryck från Wallenberg och storkapitalet om en fredlig lösning, en stark statsrättslig kontinuitet – allt pekar mot att den konservativa borgerligheten till slut skulle ha tagit sitt förnuft till fånga och kapitulerat inför det oundvikliga.

Men, som Svenning påpekar, det fanns ögonblick då det kunde ha gått snett. Den folkliga ilskan var stor i Sverige våren 1917. Det var brist på mat och bränsle, tålamodet med den konservativa regeringen var på upphällningen, ett revolutionärt vänsterparti eldade under missnöjet och en skrämd överklass bildade medborgargarden. Mitt i denna konflikt stod Hjalmar Branting, som var tvungen att, med Svennings ord, ”hålla tillbaka den upproriska delen av arbetarrörelsen samtidigt som han fortsatte att underblåsa den skräck maktens män kände inför ett revolutionärt uppror”. Taktiken lyckades och vid andrakammarvalet hösten 1917 gick socialdemokraterna starkt framåt och kunde bilda regering med liberalerna för att genomföra rösträttsreformen.

Det är en dramatisk historia som berättats förut, men Svenning gör det ovanligt medryckande och insiktsfullt. Den 57-årige partiledaren i sin höga hatt tycks vara överallt: i riksdagen debatterande med högern, ute på Stockholms gator för att lugna arga demonstranter, i Folkets hus för att förklara taktiken för partikamraterna. Det är inte ett porträtt av en hjälte, men en bild av ett hjältemodigt ögonblick då den svenska arbetarklassen valde att följa en tålmodig, fredlig och demokratisk ledare det våldsamma revolutionsåret 1917.

Henrik Berggren är historiker och författare, aktuell med Det röda arvet (Norstedts), en thriller om spanska inbördeskriget.