Mannerheim och finska krigsmål

När Sovjetunionen den 30 november 1939 anföll Finland stöddes landet av en ganska enig omvärld, inte minst av Sverige. När man den 25 juni 1941 på nytt, nu som Tysklands de facto-allierade, råkade i krig med Ryssland blev det internationella samfundets uppslutning betydligt svalare, även i Sverige. Hade det inte varit möjligt för Finland att bevara sin neutralitet? Som det nu blev följde tre års krig med ytterligare många tiotusentals stupade – inalles cirka 90000 i de båda krigen, varav cirka 25000 i vinterkriget – och sårade. I september 1944 ingicks vapenstillestånd som i princip återställde gränserna från Moskvafreden 1940; därutöver skulle Finland betala ett drygt krigsskadestånd, 300 miljoner dollar, och avstå från Petsamoområdet vid Ishavet.

Det förvånar inte att detta krig, där Finland inte såg sig som allierad utan som ”medkrigförande”, föranlett debatt. Denna har i huvudsak handlat om ifall kriget hade kunnat undvikas och om framför allt överbefälhavaren C.G. Mannerheims förhållande till de tyska krigsmålen. Historikern Arvo Korhonen lanserade för ett halvsekel sedan i Barbarossaplanen och Finland (svensk övers. 1963) den så kallade drivvedsteorin, enligt vilken Finland inte hade något annat val än att med Hitlers hjälp försöka bryta de sovjetiska fotbojorna. Korhonens tes har under åren mött många motståndare, till vilka den norskfödde amerikanske militären och krigshistorikern Henrik O. Lunde ansluter sig i sin nya bok, Finlands val 1941–1944 – Samarbetet med Hitler-Tyskland. Redan från sensommaren 1940 transiterades tyska förband genom Finland på väg till Norge. Det skedde ju också, dock av obeväpnad trupp, genom Sverige. Men skillnaden blev att Tyskland tilläts upprätta depåer i Finland och att tyska enheter kom att stanna.