Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Historia
Henrik O. Lunde
Finlands val 1941–1944
Samarbetet med Hitler-Tyskland
Fischer & Co | 441 s | Isbn 9789186597726
Recensent: Mats Bergquist
Mannerheim och finska krigsmål

När Sovjetunionen den 30 november 1939 anföll Finland stöddes landet av en ganska enig omvärld, inte minst av Sverige. När man den 25 juni 1941 på nytt, nu som Tysklands de facto-allierade, råkade i krig med Ryssland blev det internationella samfundets uppslutning betydligt svalare, även i Sverige. Hade det inte varit möjligt för Finland att bevara sin neutralitet? Som det nu blev följde tre års krig med ytterligare många tiotusentals stupade – inalles cirka 90000 i de båda krigen, varav cirka 25000 i vinterkriget – och sårade. I september 1944 ingicks vapenstillestånd som i princip återställde gränserna från Moskvafreden 1940; därutöver skulle Finland betala ett drygt krigsskadestånd, 300 miljoner dollar, och avstå från Petsamoområdet vid Ishavet.

Det förvånar inte att detta krig, där Finland inte såg sig som allierad utan som ”medkrigförande”, föranlett debatt. Denna har i huvudsak handlat om ifall kriget hade kunnat undvikas och om framför allt överbefälhavaren C.G. Mannerheims förhållande till de tyska krigsmålen. Historikern Arvo Korhonen lanserade för ett halvsekel sedan i Barbarossaplanen och Finland (svensk övers. 1963) den så kallade drivvedsteorin, enligt vilken Finland inte hade något annat val än att med Hitlers hjälp försöka bryta de sovjetiska fotbojorna. Korhonens tes har under åren mött många motståndare, till vilka den norskfödde amerikanske militären och krigshistorikern Henrik O. Lunde ansluter sig i sin nya bok, Finlands val 1941–1944 – Samarbetet med Hitler-Tyskland. Redan från sensommaren 1940 transiterades tyska förband genom Finland på väg till Norge. Det skedde ju också, dock av obeväpnad trupp, genom Sverige. Men skillnaden blev att Tyskland tilläts upprätta depåer i Finland och att tyska enheter kom att stanna.

Hur ställde sig den finska regeringen och Mannerheim till de ökande militära kontakterna med Tyskland? Som Mannerheim framställer saken i sina minnen var de militära kontakterna med Berlin rent informativa. Utrikesministern Rolf Witting, som tillsammans med presidenten Risto Ryti och överbefälhavaren skötte säkerhetspolitiken, försäkrade i maj 1941 den svenske utrikesministern Christian Günther att Finland inte hade några avsikter att ingripa på tysk sida i ett kommande krig, medan andra menar att förberedelserna kommit långt.

De finska krigsmålen var främst att återställa 1939 års gränser. Men i en storvulen dagorder i juli 1941 utvidgade fältmarskalken dessa mål till att också inkludera en erövring av Östkarelen, där finsktalande folk bodde. Det var ett av de få tillfällen då marskalkens strategiska omdöme slog slint. I realiteten blev krigsmålet att skaffa sig territoriellt djup bortom den gamla gränsen. När detta hade uppnåtts i slutet av 1941, avmattades striderna.

Tyskarna hade 200000 man (!) i norra Finland ovanför en ungefärlig linje mellan Uleåborg och Belomorsk (finska Sorokka) vid Vita Havet. Dessa trupper uträttade ganska litet. Hitlers tanke var att söka erövra Murmansk, som var Rysslands enda isfria hamn i den europeiska delen av unionen. Men att föra offensivkrig i denna del av världen visade sig för främst tyskarna vara svårt. Den stora tyska militära närvaron blev dock kvar, vilket speglade Hitlers fixering vid risken för allierade företag mot Skandinavien.

Målet att skära av Murmanskjärnvägen kvarstod. Mannerheim förklarade sig, vilket han dock förbigår i sina minnen, beredd att delta i en operation mot Belomorsk på villkor att tyskarna först erövrade Leningrad, så att han kunde dra bort de finska trupper som fanns längs floden Svir mellan Ladoga och Onega. Detta skedde ju aldrig och därför kunde Mannerheim observera varningar från amerikansk sida om att inte stoppa järnvägstransporterna.

Marskalken misstänkte, sannolikt tidigare än regeringen, att Tyskland inte skulle vinna kriget. Intresset för en finsk-rysk separatfred sonderades redan i november 1943 i Stockholm. I mars 1944 reste en finsk delegation till Moskva under ledning av sedermera statsministern och presidenten J.K. Paasikivi, men regeringen fann villkoren, särskilt det enorma krigsskadeståndet på 600 miljoner dollar, oacceptabla.

Efter det massiva och för finnarna överraskande anfallet den 9 juni 1944 blev situationen hotande. Då tillgrep Finland ett strategiskt grepp att, som Lunde skriver, med tyskarnas hjälp stabilisera fronten så att man skulle kunna sluta en separatfred med Moskva. Tysklands bistånd blev omfattande. Efter hårda strider och den finska så kallade avvärjningssegern utanför Viborg stabiliserades läget. Mannerheim ersatte i augusti 1944 Risto Ryti som president. Denne hade lovat Hitler att inte ingå någon separatfred, vilket Mannerheim inte ansåg sig bunden av, ett slående exempel på så kallad småstatsrealism.

Vapenstilleståndet i september 1944 (och fredsfördraget 1947) återställde i grova drag 1940 års gränser; krigsskadeståndet halverades till 300 miljoner. Marskalken/presidenten förklarade i brev till Hitler att han med tanke på Finlands överlevnad var tvungen att ta detta steg. De tyska trupperna i Finland hämnades under reträtten in i norra Norge på sin svekfulla ”medkrigförande” och förstörde åtskillig infrastruktur och drev mängder av finländare att fly till Sverige.

Henrik Lundes bok behandlar ett frontavsnitt där finska politiska och strategiska bedömningar var särskilt viktiga. Boken har därför ett vidare intresse än det militärhistoriska. Även om Lunde tillbakavisar drivvedsteorin lyser hans respekt för den finska hanteringen av kriget igenom. Den är nog inte oberättigad.

Boken innehåller en del felaktigheter, som kan vara Lundes eller översättarens. Ett stort frågetecken bör sättas efter påståendet (s. 83) att ett motoriserat SS-förband, Kampfgruppe Nord, med 8000 man, i mitten av juni 1941 skulle ha transiterats från södra Norge via Sverige till Narvik. Något annat fall än den berömda Division Engelbrechts transport från Charlottenberg till Haparanda är inte känt för denne anmälare.

Mats Bergquist är docent i statskunskap och före detta ambassadör.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet