Naivt idealistisk syn på fritt sanningssökande

Sharon Rider är en riktig intellektuell. I dag är tillgången på sådana tyvärr begränsad i den offentliga debatten, och därför är Sharon Riders bidrag i antologier och tidskrifter som Respons och Axess mycket välkomna inslag i densamma. I Den tveksamme bekännaren och andra essäer samlas tretton dylika texter från de senaste två decennierna – en brokig samling essäer om bildning, universitetsutbildning, samtidens kunskapssyn, några dagsaktuella frågor, men framför allt filosofi. Hur urvalet gjorts förklaras inte. Baksidestexten ger antydningar om empiriskt fokus på universitetens inre liv och yttre kontaktytor, medan inledningen lägger fokus på författarens akademiska självbild: hon är en ”kulturepistemolog”, alltså en som studerar och reflekterar över kunskapens och vetenskapens sociala och kulturella dimensioner. Boken skall därför troligen tolkas som en kulturepistemologisk essäsamling, kanske till och med en ostensiv definition av vad kulturepistemologi är för något. Men detta skulle i så fall behöva mer förklaring – en tematisk indelning, eller varför inte kortare kontextualiserande kommentarer till varje essä, hade varit till stor hjälp för läsaren. Såsom boken nu är utformad får man själv gissa vad syftet är, och den gissningen blir tyvärr inte till bokens fördel. Detta återkommer jag till.

Men först vederbörligt beröm för den intellektuella ambitionsnivån och kapaciteten hos denna samtidsfilosof. En van läsare av akademiskt präglade essäer kommer i denna bok att finna många insiktsfulla och föredömligt konstruktiva kommentarer till aktuella frågor. Förutom universitetens byråkratisering och marknadsanpassning (som återkommer i flera kapitel) kommenteras den sentida feminismen och genusteorin, medielandskapets strukturomvandling och hur det knyter an till populismens utbredning, hoten mot professionernas autonomi genom sådana företeelser som ”New Public Management”, pedagogikens relation till mätningarna av sjunkande skolresultat och konstens betydelse i samhället. 

Alltsammans diskuteras med inslag av filosofens abstrakta och idealistiska förhållningssätt till världen, men också helt utan de tröttsamma och närmast slentrianmässiga ställningstaganden för eller emot den ena eller andra personen eller saken som oftast annars åtföljer kommentarer till dylika ämnen. Att diskutera idéer och deras betydelse för våra perspektiv på aktuella företeelser utan att för den skull ta ställning i själva sakfrågorna – eller utan att det redan från början förutsätts att det ena eller andra ställningstagandet är rätt och riktigt – är en av de saker som kännetecknar riktigt intellektuellt skrivande. En annan viktig intellektuell förmåga är att utgöra en förnuftets röst i polariserade och låsta debatter. I båda dessa avseenden är de tretton essäerna i denna bok föredömliga.

Sharon Rider tillhör kärnan i en löst sammanhållen grupp av Uppsalaakademiker som det senaste decenniet har gjort sig hörd i debatter kring universitetens och universitetslärarnas autonomi och som producerat antologier och debattartiklar till försvar för akademiska friheter och till strid mot det som hotar den. En del texter från dessa sammanhang återfinns i Den tveksamme bekännaren, och deras försvar för klassisk bildning och för ett skydd av akademiska miljöer mot kortsiktigt nyttotänkande är väldigt enkla att instämma i, också för den med andra ämnesmässiga utgångspunkter. Emellertid blandas dessa viktiga resonemang i boken med mycket abstrakta teoretisk-filosofiska betraktelser och diskussioner vilkas allmänintresse kan ifrågasättas. 

Här finns också tydliga undantag från Sharon Riders utmärkta förmåga att utgöra förnuftets röst. Invändningarna mot synen på utbildning som enbart ett bibringande av mätbara färdigheter blir polariserande, eftersom Rider i sin moteld använder abstrakta kategorier från filosofin som tenderar att fungera för att dela in företeelser i tydliga och hanterliga kategorier i stället för den nyansrikedom som egentligen präglar så komplexa saker som universitet. Kritiskt tänkande har ingen plats i yrkesutbildningar, tycks Rider mena, eftersom dessa bygger på en instrumentell syn på kunskap. En sådan kunskapssyn är i filosofisk mening (eller enligt någon gammal filosofs mening) tydligen inte förenlig med verkligt kunskapssökande och verklig bildning, vilket i stället bör förstås som ett förhållningssätt. I dagens så kallade kunskapssamhälle är utbildning reducerat till att lära ut en samling specifika kompetenser, vilket enligt filosofen är helt förkastligt. 

Många kan nog invända mot denna starkt förenklade och tämligen polariserande beskrivning, kanske särskilt vi som undervisar studenter på yrkesförberedande program i kritiskt tänkande och anstränger oss för att bjuda in dem i universitetets bredare bildningstradition och ett vetenskapligt kritiskt förhållningssätt, även om utbildningarna i sig antar jämförelsevis standardiserade former. 

Som vanligt ska vi bara acceptera betydelsen och relevansen i Platons, Kants, Nietzsches och Wittgensteins texter, utan att riktigt ha fått förklarat för oss varför.

I bokens texter om universiteten framträder också filosofens naivt idealistiska syn på fritt sanningssökande, som antas kunna göras oberoende av institutionaliserade sociala mönster och av individens ofrånkomliga internalisering av disciplinära normer, kultur och tidsanda. Som så ofta markerar denna syn, möjligen ofrivilligt, ett avstånd till läsaren. Filosofens självutnämnda upphöjdhet till sfärer som inte är tillgängliga för icke-filosofer manifesteras här återigen av författarens mässande om döda farbröders betydelse för att begripliggöra samtiden och den enskilda människans tankevärld. Det ändamålsenliga i dessa farbröders alster, som karta och kompass för en bildningstörstig eller bara vetgirig samtida läsare, förblir inte bara oklar utan reifieras som mysteriös. Som vanligt ska vi bara acceptera betydelsen och relevansen i Platons, Kants, Nietzsches och Wittgensteins texter, utan att riktigt ha fått förklarat för oss varför. Här är de ovanligt långa utläggningarna om Max Webers syn på vetenskapens väsen och syfte betydligt mera uppenbart relevanta eftersom de är skrivna med sikte på att förklara samtiden, alltså den moderna världen och dess specifika levnadsbetingelser såsom de upplevs av dess invånare.

Argumentationen om bildning som förhållningssätt, i kontrast till nutidens instrumentella syn på utbildning, kopplar Rider också ihop med en sociologiskt informerad analys av vetenskapens utveckling från renässansmänniskornas kunskapssökande till dagens ytterst specialiserade och konkret problemlösande vetenskap. Denna utveckling, konstaterar författaren, har ”pågått i minst hundra år” och ”är en naturlig och närmast oundviklig konsekvens av modernitetens utveckling”. Denna skarpsynta iakttagelse visar förvisso på författarens egen bildningsmässiga bredd och intressen bortom den teoretiska filosofin. Men som på given signal återkommer ändå idén om filosofin som alla vetenskapers moder och som den rätta utgångspunkten för dagens universitetsutbildning, liksom alla samhällsmedborgares bildning. I en essä påstår sig författaren förespråka att filosofiämnet ”offras”, eftersom det inte tycks ha någon plats vid dagens universitet (eller i dagens samhälle). Men eftersom inget svar ges på vad det i så fall ska bli av det förhållningssätt som så tydligt förespråkas som ideal för alla människor, bör nog det ”anspråkslösa förslaget” att avskaffa filosofin därmed antas vara ironiskt. Slutsatsen tycks således vara: Efter oss syndafloden.

Men allt detta är också tämligen diffust framställt och därför ska vi kanske ge Sharon Rider the benefit of the doubt. Enbart på basis av essäerna i Den tveksamme bekännaren är det egentligen svårt att komma fram till vad bokens budskap faktiskt är. Medan det å ena sidan är svårt att skaka av sig intrycket att essäerna och vad de förmedlar faller offer för precis samma sak som Rider anklagar det gamla universitetet för, att ”dess idéer om karaktärsdaning och forskningsfrihet ofta urartade i tomma former och fraser, ursäkter for ett världsfrånvänt självförhärligande, självbespeglande glaspärlespel”, så antyder ju just detta citat en insikt om riskerna med verklighetsfrånvänt teoretiserande på basis av hundratals år gamla texter. På liknande sätt, i förhållande till just den klassiska bildningen och den potentiella konflikten mellan den och den demokratiserade kunskapen är det, för att använda ett annat citat ut boken, inte helt klart om Sharon Rider faktiskt anser att filosofiundervisningen vid universiteten bör utgöra ”bildning för en tillkommande kulturelit” eller om hon tvärtom vill avskräcka med denna formulering och egentligen önskar en motsatt och mera öppen utveckling, i vilken filosofen närmar sig samhället litet mer på samhällets villkor.

Kanske kunde, som inledningsvis efterlystes, en tydligare beskrivning av bokens syfte och centrala argument skingra några av misstankarna och frågetecknen och därmed sträcka ut en hand till läsaren. I var och en av de tretton essäerna i denna bok finns formidabla guldkorn gömda. Men att det som kommer närmast en röd tråd är en självidentifierad mission vars benämning – ”kulturepistemologi” – med rätta upplevs som både abstrakt och obskyr gör nog att målgruppen dramatiskt krymper. Det är synd, men självförvållat. 

Publicerad i Respons 2021-4