Vem äger egentligen kulturarvet?

Etnografiska museet ritades för att kunna rymma en av haislaindianerna tillverkad totempåle som skeppats till Sverige år 1929. Men hade man rätt att behålla den? Den före detta museichefen Anders Björklund går i sin bok igenom den känsliga förhandlingen mellan Etnografiska och haislastammen som på 1970-talet reste krav på att få tillbaka totempålen.

Om du bara har hört den korta versionen lät det säkert som ett skämt. Etnografiska museet återlämnade en totempåle till en grupp indianer i Kanada, varpå de i enlighet med sina traditioner lade den till vila i skogen, där den nu ligger och ruttnar bort. Men det finns mer att säga om vad som hände. Anders Björklund, som var chef för Etnografiska museet när återlämnandet gjordes, ger nu bakgrunden till historien i sin bok Hövdingens totempåle – Om konsten att utbyta gåvor. Turerna kring ”det största kulturarvsföremål som någonsin återförts från ett europeiskt museum till en nordamerikansk urbefolkning” blev med tiden rätt invecklade. Björklund lyckas redogöra för dem utan att bli alltför akademisk; den rikt illustrerade boken vänder sig till en intresserad allmänhet.

Den omstridda totempålen restes i slutet av 1870-talet av G’psgolox, hövding för haislastammen i British Columbia i nordvästra Kanada. Traditionen att resa totempålar är inte särskilt gammal, även om den går tillbaka på äldre sniderier och dekorationer. Den började först när den kanadensiska urbefolkningen fick tillgång till effektivare metallverktyg under 1800-talet. Redan från början möter vi alltså kulturblandning och globala kontakter i Björklunds bok.

Björklund romantiserar inte haislafolkets traditionella kultur – i deras traditionella livsstil ingick att ha slavar, nämner han, en detalj som är karaktäristisk för hans avslappnade förmåga att se saker ur flera perspektiv. Baksidan av samma förmåga är en ovilja att fälla definitiva omdömen. Han betraktar allt, från totempålens tillkomst till den kopia som så småningom ersatte den, med samma distanserade vetenskapliga intresse. Detta synsätt kan också vara en tillgång. Kanske är det just vad som behövs för att lirka en känslig förhandling i hamn utan att någon av parterna lider en sårande prestigeförlust.

Initiativet till att ta totempålen till Sverige kom från den svenske generalkonsuln i Kanada, David Bergström, en utvandrare som blivit en lokal timmerkung. Vid den tiden hade Kanada redan en lagstiftning som skyddade totempålar mot uppköpare och lycksökare. Tillsammans med den norskfödde Iver Fougner, den kanadensiska federala regeringens ”Indian agent” – ombudsman i frågor som rörde urbefolkningen – lyckades Bergström ordna ett utförseltillstånd. Den nio meter höga pålen skeppades till Sverige 1929 och ställdes upp utanför Etnografiska museet, som då var inklämt i trånga lokaler på Wallingatan. Bara London och Berlin kunde skryta med liknande totempålar. Fougner återvände senare i livet till Norge och inspirerade Thor Heyerdahl att söka efter förbindelser mellan Polynesien och Amerikas urbefolkning. Heyerdahls färd med Kon-Tiki 1947 beror alltså på att han träffade Fougner.

Större delen av sin tid i Sverige – 50 år – låg totempålen nedpackad. Mer intresserade var vi tydligen inte. Etnografiskas nuvarande byggnad på Gärdet, invigd 1980, ritades med tio meters takhöjd för att kunna visa totempålen, som var avsedd att bli en av samlingens stjärnor. Efter allt vad vi lärt oss av Vasaskeppet var de svenska kunskaperna om träkonservering av ”världsklass”, skriver Björklund. Men innan museet öppnade hade haislaindianerna hört av sig med en förfrågan. På 1970-talet, typiskt nog först när den stora västerländska insamlingen av föremål från hela världen var avslutad, svängde historiens pendel och urbefolkningar började resa anspråk på de kulturminnen som fyllde europeiska och amerikanska museer.

Kunde Etnografiska visa upp ett kvitto med underskrifter från de 150 personer som påstods ha godkänt försäljningen av totempålen, undrade företrädare från haislastammen. Det kunde man förstås inte. Detaljerna kring köpet och den övertalning som måste ha föregått det – hela stammen måste godkänna en försäljning – är oklara. Ett omständligt förhandlande tog sin början. Den svenska attityden kan beskrivas som välvilligt förhalande, men i slutänden blev både museichefen och haislagruppen nöjda.

Även om man argumenterar för att museets rätt till totempålen är svagare än haislafolkets borde man inse att frågan om vem som äger kulturhistoriska föremål också har en andra halva: hur är det med hövdingafamiljens äganderätt?

Kulturminister Birgit Friggebo beslutade 1994 att totempålen skulle återlämnas som en gåva. ”Idén med gåvan var ingen slump; en gåva kan ses som en engångsföreteelse med positiva förtecken, medan däremot ett ’återlämnande’ eller ’repatriering’ kunde få prejudicerande följder och samtidigt antyda något om gångna oförrätter”, kommenterar Björklund. Gåvan var förknippad med vissa villkor: att man på den kanadensiska sidan skulle bygga ett museum där man garanterade att totempålen bevarades för framtiden. Detta lovade kanadensarna att göra. Som välvillig gengåva tillverkade mästersnidare från haisla en kopia av totempålen. Den överlämnades till Etnografiska under en högtidlig ceremoni år 2000 och står nu utanför museet (alltså oskyddad för väder och vind, som om man inte var alltför angelägen om att bevara den). Originalet skeppades tillbaka till Kanada 2006.

Av museiplanerna blev det aldrig någonting; totempålen återgick till den familj som var hövding G’psgoloxs arvtagare. 2012 bestämde familjen att den skulle återgå till naturen och lade den på en gravplats i Kitlopedalen, där den nu ligger. I motsats till försäljningen måste totempålens slutliga öde tydligen inte godkännas av hela stammen. När Björklund fick tillstånd att besöka totempålen 2014 hade en grizzlybjörn vässat sina klor på den. Familjens beslut gick stick i stäv med vad som sagts under förhandlingarna och var kontroversiellt även inom haislastammen. Flera av dem som hade kampanjat i åratal för att få tillbaka totempålen var upprörda.

Även om man argumenterar för att museets rätt till totempålen är svagare än haislafolkets borde man inse att frågan om vem som äger kulturhistoriska föremål också har en andra halva: hur är det med hövdingafamiljens äganderätt? Bör de betrakta unika kulturminnesmärken, gemensamma för hela haislafolket, som sin personliga egendom?

Haislakonstnären Lyle Wilson tar upp problemet med att vissa familjer har en ärvd maktposition inom stammen, trots att haislas numera lever i ett demokratiskt samhälle. Här möter vi ännu en facett av konflikten mellan en minoritets traditioner och det moderna samhällets institutioner. Bör respekten för haislas traditioner och för det förtryck som gruppen har varit utsatt för – de fick länge inte tala sitt eget språk eller fira sina egna fester – göra att de får vissa undantag för de demokratiska principer som annars gäller alla? Wilson motsätter sig att hövdingafamiljen låter totempålen ligga och ruttna. Eftersom föremål från haislas historia är så sällsynta anser han att de tillhör stammen som helhet. Han befarar också att det i framtiden kommer att bli svårare för andra minoritetsgrupper att återkräva föremål från avlägsna museer.

Ja, vem äger egentligen kulturarvet? Björklund citerar Goethe, utan att själv ta ställning: ”Det finns ingen patriotisk konst och ingen patriotisk vetenskap. Ty båda tillhör som allt ädelt hela världen, och de kan endast främjas genom en allmänfri växelverkan från hela samtiden.” Företrädare för Kanadas First Nations har ansett att det finns traditionella kunskaper som inte ens bör vara tillgängliga för alla medlemmar av deras egen klan, skriver Björklund. Bara vissa medlemmar bör ”få del av kunskapen muntligt via särskilt utvalda specialister, men om sådant hamnat i museiarkivet borde det tas bort och förstöras”. Här finns en maktutövning som förtjänar en kritisk granskning i lika hög grad som de västerländska museernas kunskapsproduktion.

Museer och andra institutioner har blivit alldeles för eftergivna när representanter för tidigare koloniserade folkgrupper börjar ställa krav, anser den brittiska sociologen Tiffany Jenkins, författare till boken Keeping Their Marbles: How the Treasures of the Past Ended Up in Museums – And Why They Should Stay There (2016; titelns ordlek syftar på ”the Elgin marbles”, marmorskulpturerna från Parthenon som Grekland kräver tillbaka). Från 1990-talet har urbefolkningar fått allt större makt över hur museer runt om i världen ska handskas med sina samlingar, skriver hon i ett debattinlägg på Oxford University Press blogg. Det har lett till att föremål har flyttats från offentliga utställningar till separata rum där bara stammedlemmar har rätt att se dem. I vissa fall får kvinnlig museipersonal och kvinnliga forskare inte längre hantera rituella föremål som ursprungligen var avsedda för män.

Den som tror att svenska museer alltför lättvindigt skänker bort föremål ur sina samlingar så fort någon ber dem kan titta närmare på historien om Moderna Museet och Emil Noldes målning ”Blumengarten”. Den tysk-judiske konstsamlaren Otto Nathan Deutsch förlorade målningen när han tvingades emigrera 1939. I sin bok Plundrarna (2013) ger Anders Rydell ingen smickrande bild av Sveriges vilja att uppfylla Washingtonprinciperna om hur museer ska hantera konflikter kring konst som har stulits av nazisterna. Deutschs arvingar kontaktade museet 2003. Efter sex års krångel och motsträvighet från museets sida nåddes en uppgörelse 2009; familjen sålde målningen till en samlare som lät den hänga kvar i ytterligare fem år. Även i sådana fall finns en intressekonflikt mellan privat äganderätt och allmänhetens rätt till kulturhistoriskt viktiga konstverk. Om de ursprungliga ägarna får tillbaka sina konstverk kan de föredra att sälja dem dyrt till anonyma samlare, varpå konstverken aldrig syns till igen.

En oväntad, positiv effekt av de långdragna förhandlingarna om totempålen är de kontakter som har knutits mellan haisla och svenska samer. Samerna sympatiserade med haisla genom förhandlingsprocessen och haisladelegationen tackade för stödet genom att besöka samerna i Östersund och Härjedalen under sin Sverigeresa år 2000. Och vem utvandrade en gång från Härjedalen om inte David Bergström? Cirkeln kunde slutas, sammanfattar Björklund.