Udda röster som speglade 1900-talet

När jag växte upp på 70-talet var Zarah Leander en levande legend av seriefigurkaliber, en blandning mellan Greta Garbo och Cruella de Vil, som kunde slunga ur sig kommentarer i stil med: ”Varför skulle jag sticka under stol med att jag är bäst i världen? Eller känner du någon som är bättre som Zarah Leander än jag?”. Man visste inte om hon menade allvar eller inte. Det var något sorgligt över henne.

Karlstadstösen Sara Hedberg (född 1907) bestämde sig tidigt för att bli stjärna, ”så enkelt var det och så absolut självklart”, konstaterade Zarah (som ändrat sin stavning som elvaåring). I dag, när barn av slentrian vill bli artister, är det svårt att förstå det vågade i hennes dröm. Att som kvinna ”visa sig för pengar”, som Zarahs mamma föraktfullt beskrev nöjesscenen, var att likna vid prostitution. Men Zarah var en viljestark ung kvinna. Hon var lång, rödhårig och begåvad med en exceptionellt mörk röst, så mörk att Franz Lehár, när han hörde att en kontraalt skulle sjunga rollen som Hanna Glawari hävdade att ”en sån röst finns inte”.

Med förslagen charm får hon in en fot hos Ernst Rolf 1929. I revydebuten sjunger hon Garbo-parodin ”Vill ni se en stjärna?” (ironiskt nog den äldre Zarahs signatursång). Samma år inleder hon sitt revysamarbete med Karl Gerhard, vilket blir början på en livslång vänskap.

I rasande fart ”primadonnar” hon i revyer med Karl Gerhard, Kar de Mumma, i operetten Glada änkan (”funkis-änkan”), i tre filmer och en mängd grammofoninspelningar, innan utlandskarriären tar fart 1936 i Wien med en Benatzkyoperett. Strax därefter erbjuds hon filmkontrakt i Tyskland, vars största artist, Marlene Dietrich, valt att lämna landet på grund av det hårdnande klimatet. Till hennes efterträdare utses Zarah Leander, som formas till Nazitysklands största, mest välbetalda filmstjärna – ”flaggskeppet”. Först när hennes Berlinvilla bombas 1943 flyr hon hem, med packningen full av antikviteter.

Hemma vill ingen veta av henne efter samröret med Nazityskland. Nöjessverige vänder henne ryggen. Karl Gerhard försöker rädda henne tillbaka till scenen, men stoppas av tunga namn i etablissemanget. Under sex år sitter hon utfryst på sin herrgård Lönö, super, räknar strömming och planerar sin revansch.

Om detta på alla sätt anmärkningsvärda öde har författaren Beata Arnborg skrivit biografin Se på mig! Efter att ha skrivit om Barbro Alving och Kerstin Thorvall är det inte förvånande att Arnborg tar sig an ytterligare en kvinna som utmanar bilden av vad kvinnlighet är och bör vara. Zarah Leander är en av den svenska kulturhistoriens mest kontroversiella kvinnor och en av de mest karikerade, vilket hon själv bidrog till. Arnborg har finkammat arkiv och lusläst artiklar för att mejsla fram en nyanserad bild av Zarah. De stora dragen i Zarahs liv och karriär är dock kända sedan tidigare och många anekdoter känns igen från hennes egna memoarer. Arnborgs beaktansvärda nit med detaljer och fakta framställs ganska torrt och finesslöst vilket gör läsningen något tungrodd, men det är ett gediget arbete.

Skillnaden mellan Zarahs storvulna, glamorösa stil och Barbros introverta, vardagliga, speglar hur det estetiska idealet förändrades drastiskt under andra hälften av 1900-talet. Deras karriärer överlappar varandra i den ambivalenta efterkrigstiden, när kulturen står och väger mellan nostalgi och revolt.

Biografins kärna är Zarahs med frågetecken omhöljda tid i Nazityskland. Man får en förfärande inblick i det tyska propagandaministeriet, hur Goebbels på ett beräknande sätt skapar femme fatalen Leander för att avleda folkets uppmärksamhet från det som försiggår. Hon blir kvinnan som får vara sexuellt utmanande just därför att hon är en illusion, något ouppnåeligt. Den frigjordhet som präglade Weimarrepubliken är helt bannlyst.

Läsningen om denna tid är upprörande och förvirrande. Visst måste hon ha varit medveten om sin roll i ondskans maskineri? Inte kan man ha en sådan nära relation till diktaturens propagandaminister utan att förstå att man går hans ärenden? Hur kunde hon bortse från att kollegor försvann utan förklaring? Arbetade hon i hemlighet mot nazismen?

De arkivfynd som antyder Zarahs eventuella samröre med Sovjet har en viss pregnans. Redan 1935 hade Zarah gjort ”en av [s]itt livs bästa resor” till Sovjetunionen och skrivit i försiktigt positiva ordalag om dess regim. Och Karl Gerhard, som rörde sig i kretsen kring Alexandra Kollontaj, förlät han inte Zarah litet väl lättvindigt? Men Zarah var knappast någon ideologiskt övertygad kommunist. Det borde i så fall ha kommit till uttryck.

Arnborg vänder och vrider på påståenden, arkivmaterial och andra uppgifter som kan bringa klarhet i den härva av frågor som sedan 40-talet cirkulerat kring Zarahs relation till Nazityskland. Men frågorna förblir hängande. Skrämmande är ett nyligen upptäckt dokument som visar att Zarah försökte återvända till det tyska filmbolaget Ufa 1944. Vid den tiden rådde inga tvivel om vad nazisterna sysslade med. Hur kunde hon?

Säkert hade inte ens Zarah alla svar. Sannolikt blev hon fartblind. Styrd av girighet på framgång och pengar försatte hon sig i en situation som hon inte kunde kontrollera. En händelse från 1941 låter ana att framgångssagan hade utvecklats till en mardröm. Zarah har tillfälligt flugit hem till Sverige och anländer i taxi till sin mamma och bror i Stockholm. Under pälsen är hon klädd i pyjamas och det första hon yttrar är: ”Så var helvetet slut för denna gång.” Något var hon insyltad i utan att kunna ta sig ur det, men vad? En spionverksamhet? En kärleksaffär? Rollen som Zarah Leander?

Skyldig eller inte – hon fick sitt straff i form av år av förnedrande utfrysning från sitt främsta livsrum, scenen. Många har hävdat att Zarah fick så hård kritik på grund av att hon var kvinna. Fan tro’t. Om en man varit lika mäktig stjärna och agerat lika egocentriskt och girigt som Leander gjort i Nazityskland, och sedan som försvar hävdat att han varit en ”politisk idiot”, då skulle den mannen för alltid fått leva utfryst. En vacker, gåtfull kvinna däremot, fortsätter att fascinera, trots idioti.

Till Zarahs försvar kan man anföra att hon med åren verkar ha fått större självdistans och insikt. Kanske åren av ofrivillig isolering med alkoholmissbruk och självmordsförsök innebar ett slags katarsis? Förvånande nog berör Arnborg endast flyktigt Zarahs självdestruktiva sida, trots att den måste ha utgjort en mörk skugga i hennes och omgivningens liv.

När divan gör comeback är det med en befriande portion självironi. ”Jag har blivit mycket bättre nu på gamla da’r” som hon ”med något skälmskt i ögonvrån” sjunger 1957. Och frågar man mig så är den äldre Zarah vida överlägsen den yngre. Karl Gerhard liknade den privata Zarah vid clownen Charlie Rivel (!) och i inspelningarna från 50- och 60-talet skiner den spjuveraktiga Zarah igenom – men knappast alls i Arnborgs biografi. Dess detaljrikedom kring yttre händelser skymmer liksom Zarah av kött och blod. Den snärtigt burleska röst som präglar memoarerna saknas. Där poängterar Zarah själv även sin aptit på erotik (bredvid canasta var älskog favorithobbyn). Men förutom att Arnborg i förbifarten nämner att Zarah ”inte drog sig för amorösa äventyr under sina Berlinår” och att hennes ”stora svaghet var män” lämnas kärlekslivet därhän. Det är märkligt när det gäller en så lidelsefull person. Stark passion brukar få stora konsekvenser.

Efter att ha läst den 450 sidor tjocka biografin känns Zarah Leander fortfarande undanglidande – men kanske det säger något om henne som människa?

Om en diametralt annorlunda röst handlar kulturjournalisten Alexandra Sundqvists biografi Barbro Hörberg – Med ögon känsliga för grönt. Titeln är hämtad från visan som kanske är den enda Barbro är ihågkommen för i dag. Bland unga är hon nog helt okänd. Därför är det glädjande att läsa Sundqvists bok, som inom sitt ganska ringa omfång lyckas lyfta fram såväl personen som konstnären Barbro Hörberg och tidsandan hon verkade i.

Skillnaden mellan Zarahs storvulna, glamorösa stil och Barbros introverta, vardagliga, speglar hur det estetiska idealet förändrades drastiskt under andra hälften av 1900-talet. Deras karriärer överlappar varandra i den ambivalenta efterkrigstiden, när kulturen står och väger mellan nostalgi och revolt. En mogen Zarah excellerar i pastischartade kupletter med ironiska slängar, medan den unga Barbro ger sig i kast med folkliga visor och satirisk kabaré. Gapet mellan dem blir större under 60-talet. Zarah blir den obsoleta gayikonen, medan Barbro sveps med av tidens frihetsvindar. Men de har en gemensam grund i revyvisan, den teatrala kupletten, där orden är centrala.

Sundqvists biografi zoomar in och zoomar ut mellan Barbros personliga liv och faktabaserade bakgrundsbeskrivningar av tidsandan. Kronologin är litet ologiskt omkastad, men greppet är folkbildande.

Barbro Hörberg (född 1932) växer upp i en borgerligt präglad, men mindre bemedlad, familj. Den lillgamla Barbro får gå på den fina Kjellbergska flickskolan, men känner sig udda. Bäst trivs hon med gitarren i famnen. Egensinnigheten blir kännetecknande för henne livet igenom. Som tonåring reser hon till Frankrike och möter ett av kriget söndertrasat land, men för Barbro vidgas vyerna. Tiden i Rouen 1949 skildras målande i biografin, med detaljer och händelser hämtade ur Barbros brev och dagboksanteckningar. Man förstår att hon är en iakttagande, förnimmande person. Det är här ”i visornas land” som hon börjar sjunga på allvar. Det är här hon blir vuxen.

Mot föräldrarnas intentioner väljer hon att utveckla sina konstnärliga talanger. Till en början satsar hon på att bli seriös skådespelare, men visturnéer, revyer och kabaréer tar över.

Med små medel fångar Sundqvist hur det under efterkrigstiden växer fram ett nytt förhållningssätt till livet och omvärlden. De unga tror på framtiden, de vågar. Medan 40-talets teaterelever ”var som den tidens litteratur, ångestfulla”, är 50-talets teaterelever ”positiva, glada och livsbejakande”, förklarar Barbros teaterpedagog Gösta Terserus.

Vid mitten av 50-talet upphävs varietéförbudet. En ny typ av intellektuell kabaréunderhållning växer fram, som blir grogrunden för visrenässansen. Den nya författargenerationen blandar högt och lågt och räds inte att agera narrar på nöjesestraden. I deras naivistiska visor ryms de stora frågorna. Musikaliskt inspireras man ”av hela världens musik”.

Framväxten av den nya kabarévisan har skildrats tidigare med de kända förgrundsgestalterna i centrum, men via Sundqvist träder Barbro Hörberg fram ur marginalen. Hur många vet i dag att hon var en kritikerrosad artist och textförfattare i gänget bland Rådström, Forssell, Wolgers och Adolphson? Tillsammans skapar de kabaréns ”revolterande småsyskon”, ”tabarén”, med plats för litterära visor, lekfullhet och ”kreativ galenskap”.

En stor poäng med Sundqvists biografi är att den visar på bredden i Barbros karriär. Man inser hur styrande skiv- och tv-inspelningar är för eftervärldens bild av historien. Mycket av det Barbro arbetade med under 50- och 60-talet finns inte inspelat och har därför ”glömts”. Man undrar hur det lät på turnéerna med Lasse Dahlqvist där hon agerade ”fransk primadonna”, för att inte tala om revyn med Owe Thörnqvist, de nydanande tabaréerna med Beppe Wolgers, de egna soloturnéerna och samarbetet med Jan Johansson (tänk om det hade fått utvecklas!)? Så sorgligt att så litet spelades in.

Parallellt med 60-talets frigörelseprocesser utvecklas Barbro till en självständig viskonstnär. Hon påverkas av de politiska vindarna men tillhör aldrig någon rörelse. Hon är en sökare både själsligt och politiskt. Trots en kavat framtoning bär hon på en ständig osäkerhet. Hon har en ambivalent inställning till det mesta, sitt yrke, sin kvinnlighet, sitt kärleksliv, vilket säger något om den ”frigjorda” tidsandans problem med att få ihop ideal och verklighet. I samband med en skilsmässa i mitten av 60-talet startar en ”försenad tonårsrevolt”, då hon börjar ifrågasätta hela föräldragenerationen, dess auktoritetstro och betoning av det yttre. Själv vill hon ”skita i formen” och det förljugna. Samtidigt vill hon behaga, bli bekräftad, vara fin. I sitt andra äktenskap förfäktar hon den fria kärlekens ideal, men i praktiken inser hon efter en misslyckad otrohetsaffär att det känslomässiga priset blir för högt.

Det är ur sådana erfarenheter Barbro hämtar stoff till visorna som spelas in under 70-talet. Biografin innehåller generösa textcitat och analyser som pekar på kopplingar mellan liv och verk. Tiden i Paris i slutet av 60-talet, där Barbro bor med sin man, konstnären Jan Stenvinkel, fördjupar hennes stil. Hon tar intryck av fransk chanson, i synnerhet av vispoeten Barbaras sköra, melankoliska sånger. På ett lika naket och rakt sätt sjunger, ibland pratar, Barbro i sina visor. Ofta har de karaktär av sorglustiga scener om något till synes banalt och vardagligt, nästan dråpligt, men under ytan anas ensamhet och vilsenhet.

Barbro strävade efter att vara icke-moraliserande och sticker ut som textförfattare under en tid när stora delar av kulturen var politiserad. Hon var radikal, men inte politiskt utan existentiellt. Några av hennes texter med en samtida språkjargong känns daterade, men de objektiva, lyriska, ibland cirkusartade visorna har en tidlös prägel. Mitt i det nakna och personliga i dessa visor finns något hemlighetsfullt och slutet, som fortsätter att gäcka.

Varje gång jag stack fram handen
efter livets karamell
fick jag alltid nå’t tillbaka
i form av en kyss eller en smäll
Om jag växer eller går sönder
står jag ändå inte still
så håll alla dörrar öppna
så att livet kan nå mej när det vill.

Barbro Hörbergs livsbejakande text, skriven året innan hon dog, 43 år gammal, skulle även kunna gestalta Zarah Leanders okuvliga livsinställning. Precis som alla vi andra formades dessa kvinnor av sin samtid, men en människa föds också med egenskaper som inte alltid kan anpassas till samtida ideal. Det är i den glipan av frihet det unika kan skapas.

Både Zarah och Barbro räknas i dag som kultfigurer. De var udda fåglar, litet vingklippta, litet tilltufsade av livets framfart, men med en obeveklig drift att kava på i sin egen riktning, oavsett vad andra tyckte och oavsett den egna rädslan.

Publicerad i Respons 2017-4