Den filosofiska vänskapens nytta och glädje

Förra sommaren hade jag förmånen att tillbringa några slumrande julidagar i Lund. Om jag under pågående termin kan känna mig jagad av cyklande studenter, konferenspresentationer som får färdigställas på hotellrum och föraningen om ett framrusande X2000 tillbaka mot Stockholm, kunde jag då låta mig omslutas av den rofyllda universitetsstaden. Jag kunde dricka morgonkaffet i skuggan på min väninnas balkong och läsa ett kapitel ur en roman. Tillsammans kunde vi promenera till Botaniska trädgården och dröja vid sandliljor, judasträd och dansk iris. Bland europeiska kulturturister kunde vi slå oss ned på en bänk och skissa på de långsiktiga bokprojekten. Trots domkyrkoklockans påminnelse om tidens gång och livets förgänglighet tycktes yttervärlden avlägsen.

Jag kommer att tänka på de där sommardagarna när jag läser Clare Mac Cumhaills och Rachael Wisemans hyllade kollektivbiografi Kvinnorna i Oxford − Fyra vänner som förändrade filosofin. I den skildrar de båda författarna, som själva är filosofer knutna till Durhams respektive Liverpools universitet, Elizabeth Anscombes, Philippa Foots, Mary Midgleys och Iris Murdochs framträdande på Oxfords filosofiska scen på 1930-talet. Samtliga var då i tjugoårsåldern. 

St Hugh’s College, dit den flerfaldiga stipendiaten »miss Anscombe« anlände 1937, var beläget i en »14 tunnland stor park«. Under vår och sommar, skriver författarna, »gick flickor fram och tillbaka över de praktfulla gräsmattorna, satt på filtar eller i sällsynta fall i solstolar, drack svart kaffe och läste«. Byggnaden omgavs av en trädgård som Oxfords första kvinnliga lärare Annie Rogers började anlägga när hon vid pensionen 1921 erhöll en särskilt inrättad tjänst som första trädgårdsmästare: 

Passionsblommor, myrten, japansk mispel och granatäppelträd prunkade på huvudbyggnadens skyddade sydsida. Ormbunkar frodades i skuggan. På terrassen valde hon växter efter färg, ett myller av solvändor, mossflox och bräcke.

Vid ungefär samma tidpunkt som Anscombe inledde sina studier vid St Hugh’s började Foot, Midgley och Murdoch studera vid det närbelägna colleget Somerville. Foot valde programmet »Philosophy, Politics, Economics«, vilket inrättades på 1920-talet för att rusta studenterna inför en framtid inom statsförvaltning och utrikespolitik. De övriga skrev in sig på det fyraåriga klassikerprogrammet »Greats«, vars innehåll en svensk lektor i filosofi i dag bara kan drömma om. Nära två år ägnades åt att översätta grekisk och latinsk poesi och prosa, varpå studenterna fortsatte med grekisk och romersk historia, arkeologi, konst och filosofi. Vid sidan av Kant, Hegel och Marx samt viss logik, etik och politik, lades tyngdpunkten vid antik filosofi och dess påverkan på medeltidens kristna tänkande. Som ett olycksbådande varsel om det stundande kriget följde Mary och Iris dessutom det berömda Agamemnon-seminariet, där den tysk-judiske exilfilologen Eduard Fraenkel ledde ett tjugotal lärare och studenter genom Aischylos drama.

För skoltidningen vid sin tidigare flickskola Badminton rapporterar Murdoch 1941 att Oxford inte precis låg vid fronten, men att staden »på sitt långsamma och tankfulla sätt« höll på att förändras. St Hugh’s omvandlades till sjukhus och på »miss Rogers praktfulla gräsmattor« uppfördes tegelbaracker för att hysa vårdavdelningar. Trädgårdarna fylldes av uniformerade män och för de allt yngre manliga studenter som hastade igenom förkortade kurser blev »universitetet ett underligt mellanspel mellan skolan och kriget«. Efter avslutade studier kom Murdoch och Foot att dela en vindsvåning utan rinnande vatten ovanpå ett stall i en mörk gränd nära Victoria Street i London, omgivna av sönderbombade byggnader. Mot slutet av kriget ägde de två par skor tillsammans. Midgley, som krigsplacerades på avdelningen för råvaruproduktion, intog sina lunchsmörgåsar på bänkraderna i Westminster Abbey. Bland nedrasade spillror betraktade hon »himlen genom det söndriga taket«.

Många år senare vinnlägger Midgley sig om att biografins författare, Mac Cumhaill och Wiseman, verkligen ska förstå hur det är att leva under ett krig:

Du gör inte vad du normalt skulle ha gjort; du är inte där du normalt skulle vara; du skickas runt, omdirigeras, inskränks. Din familj och dina vänner har också flyttats runt, eller dödats eller sårats eller är i fara. Det är svårt att veta vad som händer; tidningarna går inte att lita på, radion sprider propaganda, brev censureras. Maten är knapp, bensinen ransoneras, resandet är begränsat. Framtiden är oviss. Du är rädd.

De exceptionellt begåvade fyra vännerna tillhörde andra generationens kvinnliga studenter i en mansdominerad brittisk universitetskultur. Bakom sig hade de en stab av lärarinnor som mer eller mindre smärtsamt hade fått erfara motståndet mot kvinnor i brittisk filosofi. Deras studietid ­bestämdes av två krig. Andra världskriget förstås, som skapade en yttre ram, men också den logiska positivismens angrepp på alla former av filosofisk idealism och realism.

Redan före första världskriget hade Oxfords idealistiska metafysiker hamnat under »realistisk« attack. Under inflytande av Friedrich Hegels absoluta idealism menade de förra i korthet att verkligheten är en sammanhängande rationell ordning och att den mänskliga kunskapen utvecklar sig mot en insikt om denna helhet. Realisterna ansåg i stället att medvetandet saknar förbindelse med världen − »betraktaren är skild från det betraktade«. Enligt dem är filosofins uppgift inte att spekulera om en absolut helhet, utan att beskriva en oberoende verklighet och dess egenskaper.

Sista steget i maktkampen inleddes vid ett offentligt filo­sofimöte 1933 då forskarstudenten Freddie Ayer åberopade »Cambridges och Wiens arméer« mot både idealister och realister. Medan Susan Stebbing, Storbritanniens första kvinnliga filosofiprofessor, hade hoppats att den anti-­auktoritära Wienkretsens klarhet skulle hjälpa allmänheten att stå emot politisk propaganda, drev Ayer i positivismens namn ett fälttåg mot vardagsvärlden, som gjordes främmande när den nya logikens formella språk skulle blottlägga verklighetens struktur (»rena ogräsmedlet«, enligt Midgley). 

Det verkligt intressanta i biografin är samspelet mellan de historiska och metafysiska villkoren i de »bitar av liv« som Mac Cumhaill och Wiseman väver samman, för att använda ett uttryck av den platonske Oxfordfilosofen H. W. B. Joseph (1867–1943). Med »bitar av liv« ville han sätta ord på och skilja mänskliga handlingar från de kroppsliga rörelser som en fysisk tolkning av världen medger. Enligt Joseph är mänskliga handlingar inte bara delar av en mekanisk orsakskedja, utan de tillhör även en annan förklaringssfär och får sin identitet som delar av ett större sammanhang. I Some Problems in Ethics från 1937 illustrerar han hur en och samma kroppsliga rörelse kan uttrycka handlingar med olika motiv:

En man som tycker om ostron kan äta en hel tallrik för smakens skull; en man som avskyr dem kan göra det för att inte såra sin värds känslor; en man som avskyr dem eller är likgiltig inför dem kan göra det för att hans granne, som han vet tycker om ostron och han ogillar, inte ska få två portioner.

Anscombes lärare Mary Glover, som under hela 1930-talet var »ensam ›miss‹« på Oxfords föreläsningslistor, åberopar Joseph i artikeln »Obligation and Value« i 1938 års volym av tidskriften Ethics. Där argumenterar hon för en vitalisering av moralfilosofin och ett återvändande till Platons och Aristoteles moraliska språk. I stället för plikter och begär ska vi tala om motiv och moralisk karaktär. Glovers tanke att etiken genomsyras av »allomfattande liv« gjorde starkt intryck på Anscombe och återkommer i skrifter där hon närmar sig de djupt liggande konventioner som gör handlingar möjliga och våra beskrivningar av dem begripliga. På frågan vad som förenade biografins huvudpersoner i Oxford svarade Murdoch senare: »verkligheten som omger människan – transcendent eller vad den nu är«. 

De moralfilosofiska tankar som de arbetade fram på »kaféer och pubar, i sovrum och vardagsrum, i föreläsningssalar och klassrum« var en mosaik som hölls samman av ett gemensamt försök att »reparera den klyfta i verkligheten« som den samtida filosofin rivit upp, återinföra etiken i metafysiken och finna alternativ till tidens »förhärskande sanningar, som vi alla tyckte var katastrofala«, minns den 90-åriga Midgley i en återblick.

Biografins centrala tes är att Oxfords filosofiska scen förändrades när unga män och »filosofiska bjässar« – A. J. Ayer, Gilbert Ryle och J. L. Austin – kallades in till regeringskvarteren och krigsministeriet. Då trädde nämligen gamla män, kvinnor, exilfilosofer och vapenvägrare i lärartjänst. En av dem var den troende anglikanen och pacifisten Donald MacKinnon, som ansåg att våra »behov av att tala om det transcendenta, om den mänskliga anden och om det eviga« gör oss till »metafysiska djur« – vilket för övrigt är titeln på den engelska utgåvan av Mac Cumhaills och Wisemans bok. Medan bomberna föll över London kunde Anscombe, Midgley, Foot och Murdoch därför slutföra sina utbildningar i sällskap av Platon, Aristoteles, Plotinus, Thomas av Aquino och Immanuel Kant. Till detta fogades fragment av Ludwig Wittgensteins tankar om livsformer, Gabriel Marcels existentialistiska mystik och Simone Weils osjälviska uppmärksamhet på den andre.

Uttrycket »bitar av liv« är belysande för den genre Mac Cumhaill och Wiseman tar sig an då de skriver en biografi om en grupp vars medlemmar får sin identitet i en större helhet. Kollektivbiografin samlar personer som anses representativa för en viss social, historisk eller professionell kategori för att förstå ett samhälles större mönster. Inom historieforskningen går genren tillbaka till tyska studier av den romerska antiken kring sekelskiftet 1900, men dess rötter kan spåras till de kristna helgonlegenderna och antikens levnadsteckningar. Genren kollektivbiografi kan antingen syfta på biografier som författas kollektivt eller på biografier om kollektiv. Föreliggande bok faller under båda definitionerna, och såväl författarna som de biografiska objekten kan dessutom sägas tillhöra samma grupp: kvinnliga filosofer knutna till engelska lärosäten.

I stället för att driva grandiosa
teser om filosofiska revolutioner och hårda idéuppgörelser behöver vi uppmärksamma den sällsynta vänskap mellan kvinnor som inte handlar om älskare, shopping,
barn och inredning.

Mac Cumhaill och Wiseman är långt ifrån de enda som på senare tid valt att ta till detta berättargrepp. I förordet till Att forma en ny tid −Kvinnor som samhällspedagoger runt 1900 (Stockholmia, 2020) skriver författarna Boel Englund, Ingrid Heyman, Agneta Linné, Kerstin Skog-Östlin och Eva Trotzig att kollektivbiografin sätter den individuella biografin i relation till andras, vilket synliggör hur det enskilda ingår i »en kollektiv rörelse i tiden«. Det innebär inte nödvändigtvis att individerna »i samtiden såg sig som, eller sågs av andra, som ett kollektiv« – en iakttagelse som gäller även för Kvinnorna i Oxford. Men genom nedslag i några individers sammanflätade liv i ett historiskt ögonblick, i detta fall universitetsmiljön i Oxford strax innan, under och efter andra världskriget, skapar författarduon Mac Cumhaill och Wiseman ett filosofiskt »kollektiv« som belyser tidens analytiska filosofiska fält – ja, slagfält.

Deras sätt att skriva filosofihistoria påminner om Sarah Bakewells Existentialisterna – En berättelse om frihet, varat och aprikoscocktails (2017), där idéer förmedlas genom ögonblick, möten och platser snarare än genom att intro­ducera abstrakta teorier. Boken för också tankarna till Wolfram Ellenbergers två samlingsbiografier, i vilka han sammanför filosofer på kontinenten vid tiden före och efter första världskriget (Frihetens lågor om Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand från 2023 respektive Trollkarlarnas tid om Walter Benjamin, Ernst Cassirer, Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein från 2024); till David Edmonds och John Eidinows tidiga dubbelporträtt Wittgenstein och Popper – Ett eldfängt möte mellan filosofer (2001), som visar hur oenigheten mellan exilfilosoferna Karl Popper och Ludwig Wittgenstein formade den analytiska språkfilosofin, liksom till Rebecca Wades Square Haunting − Five Women, Freedom and London Between the Wars (2022) om radikala författare i Bloomsbury, bland dem Virginia Woolf. Allra närmast ligger dock den amerikanske filosofen Benjamin J. B. Lipscombs gruppbiografi The Women are Up to Something − How Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley, and Iris Murdoch Revolutionized Ethics, som utkom året efter Mac Cumhaills och Wisemans bok och som genast översattes till svenska (Oxfordkvartetten, 2023). 

Frasen »kvinnorna har något fuffens för sig« i Lipscombs titel kommer från en omröstning i Oxforduniversitetets högsta beslutande församling den 1 maj 1956. Formellt gällde det att utse den amerikanske presidenten Harry S. Truman till hedersdoktor, men beslutet var långt ifrån okontroversiellt. Trumans order att atombomba Hiroshima och Nagasaki 1945 hade redan utlöst en protestkampanj. Ja-sidan, som vann omröstningen, beskrev beslutet som ett »misstag« – en ­enskild detalj i en lång karriär. Elizabeth Anscombe höll inte med. I sitt anförande inför församlingen kallade hon handlingen mord och varnade:

Vilken Nero, vilken Djingis khan, vilken Hitler, vilken Stalin kommer inte i framtiden att kunna hedras om ni gör det här?

Hon ansåg också att universitetet, genom att hedra Truman, skulle dela skulden för massakrerna. Rättegångsscenen ramar in Mac Cumhills och Wisemans biografi och placerar, liksom hos Lipscomb, etiken i filosofins första rum.

Båda biografierna vittnar om ett intresse för kvinnliga intellektuella under det tidiga 1900-talet. Men medan Lipscomb resonerar vördnadsfullt och något omständligt från andra sidan Atlanten skriver Mac Cumhaill och Wiseman en flyhänt filosofisk släkthistoria från insidan. I förordet förklarar de att de var trötta på att »lyssna på män som pratade om böcker av män om män« och behövde en ny berättelse − en berättelse om ett mer »engagerat, kreativt och öppet sätt« att bedriva filosofi. Som sådan har deras bok på sina håll kritiserats för att skildra historiska omständigheter på bekostnad av filosofiska idéer. Som jag ser det är den kritiken missriktad, eftersom boken avsiktligt slutar just innan dess huvudpersoner börjar publicera sig och utforma enskilda positioner. I stället gestaltar Mac Cumhaill och Wiseman hur tankar föds genom händelser och formas i ett levande mönster fullt av mening. På ett briljant sätt lockar berättelsen läsaren att själv vända sig till de mogna filosofernas skrifter.

En allvarligare invändning rör Mac Cumhaills och Wisemans förenklade bild av Oxfords filosofiska scen och framställningens implicita antagande att de fyra kvinnorna bildade en »skola« som bara blev möjlig i frånvaron av tongivande manliga filosofer. Jag tenderar att hålla med filosofen Jennifer A. Frey som menar att denna tolkning, förutom att underskatta och sudda ut skillnaderna mellan de fyra filosoferna, även skymmer viktiga livsbitar, som exempelvis Anscombes nära samarbete med sin man Peter Geach och med Wittgenstein. 

Det som förenar dessa fyra kvinnor i en meningsfull enhet, menar Frey, är deras ovanliga intellektuella vänskap och kärlek och deras annorlunda sätt att bedriva filosofi. Hennes slutsats för oss tillbaka till idén med att skriva kollektiv­biografi och att göra det i samarbete. Bilden av det ensamma filosofiska geniet (»Descartes framför eldstaden, Wittgen­stein i sin stuga«) håller oss ännu fångna, konstaterar Frey. I stället för att driva grandiosa teser om filosofiska revolutioner och intellektuella sammandrabbningar behöver vi uppmärksamma den sällsynta vänskap mellan kvinnor som inte handlar om älskare, shopping, barn och inredning:

Om dessa kvinnor hade något fuffens för sig, om det fanns ett sätt att bedriva filosofi som de delade under en tid, så är det att de gjorde det tillsammans – seriöst, systematiskt, djupt och generöst – som vänner.