Arvet som formar oss

Det är svårt att använda ordet utveckling utan att det förknippas med något positivt, och historiskt finns det otaliga exempel på hur föreställningar om utveckling sammanbundits med visioner om framsteg. Det var idéer som frodades under 1800-talet och som under senare delen av århundradet fick näring av Charles Darwins teori om arternas utveckling – det som kom att benämnas evolutionsteorin. Teorin kom tidigt att förbindas med visioner om en ny mänsklighet och en bättre värld. 

Ett brett perspektiv på evolutionsteorins öden och äventyr anläggs i boken An Intimate History of Evolution – The Story of the Huxley Family av den australiensiska historikern Alison Bashford. Det är ett synnerligen gediget arbete sett både till omfång och anförda källor – här finns mer än 1100 fotnoter och ett rikt bildmaterial. Boken, som utkom 2022, finns nu i svensk översättning med titeln Evolutionens förvaltare – En biografi över Huxleyfamiljen. Framställningen spänner över en period på 150 år, räknat från den brittiske biologen Thomas Henry Huxleys födelseår 1825 fram till sonsonen Julian Huxleys död 1975. Det är dessa två som står i centrum för en berättelse som även innefattar andra medlemmar av den stora släkten Huxley. Den bestod av flera bemärkta personer, varav den kanske mest namnkunnige är Julians bror Aldous Huxley.  

Huvudpersonerna i berättelsen är alltså Thomas Henry Huxley och dennes sonson Julian. De var båda biologer och evolutionsteorin kom att utgöra utgångspunkten för deras reflektioner kring de stora frågorna om livets uppkomst, människans plats i naturen och förhållandet mellan natur och kultur. Thomas Henry var samtida med Darwin och har blivit känd som »Darwins bulldogg« genom att i flera sammanhang ta strid för den nya teorin. Det var något den betydligt mer tillbakadragne Darwin applåderade och inget som Thomas Henry själv beklagade – tvärtom njöt han enligt Bashford av att befinna sig i hetluften. Som framgångsrik naturforskare hade han en vetenskaplig auktoritet att luta sig emot. I likhet med Darwin hade han varit medföljare på en forskningsresa, i hans fall till Australien på 1840-talet. Studier av ryggradslösa djur, framför allt maneter, hade givit honom en framskjuten ställning som naturforskare och han var etablerad redan innan Darwin publicerade sin teori. 

Bashford visar att Huxley, hans försvar av evolutionismen till trots, inte hade helt lätt att ta till sig alla delar av teorin. Så dröjde det innan han accepterade tanken om arternas transformation, och i likhet med många andra samtida darwinister hyste han viss skepsis mot tanken på att all utveckling sker genom ett naturligt urval. När det gällde den laddade frågan om människans plats i naturen var han angelägen om att betona släktskapet med andra djur men gick en delvis annan väg än Darwin. Han kom att ägna mycket forskning åt primater och fick med tiden en stor samling skallar, av såväl apor som människor. Bashford beskriver den grymma hantering som i flera fall låg bakom insamlandet, där mänskliga kvarlevor hade grävts fram ur gravar hos så kallat primitiva folkgrupper för att skickas till London för studium. Huxley ägnade stor möda åt att klassificera skallarna och Bashford menar att han i sin iver att identifiera olika arter var mer lik Linné än Darwin. Huxley delade inte Darwins intresse för processer och härkomst och han var mån om att framhålla människans särart i förhållande till andra människoliknande arter.

Julian Huxley är mindre omskriven än sin farfar men var en berömdhet i sin tid. Han började som zoolog men vidgade efterhand sitt verksamhetsområde. Genom sin förnämliga formuleringsförmåga blev han tidigt en god popularisator av vetenskap och skrev ett flertal böcker riktade till en bred allmänhet. Han var även tidig med att göra naturfilmer – varav en fick en Oscar – och samarbetade med bland andra David Attenborough på 1950-talet. Under en kortare period på 1940-talet var Julian ordförande för Unesco och han var med och grundade Världsnaturfonden 1961.  

Julian Huxley inledde alltså sin karriär som zoolog och var i hög grad influerad av evolutionsteorin. Han skilde sig dock, framhåller Bashford, från sin farfar genom att vara mer intresserad av levande djur – och människor – än av döda. Som zoolog ägnade han sig bland annat åt studiet av olika fågelarter och speciellt åt fåglars beteenden – särskilt betydelsefulla var hans undersökningar av skäggdoppingars parningsritualer, vilka han betraktade ur ett evolutionärt perspektiv. Han hade över lag ett stort intresse för djurs beteenden och var enligt Bashford en pionjär för den nya disciplinens etologi. Intresset omfattade även mänskligt beteende och mänsklig kultur i stort, som också, framhöll han, måste ses som led i en evolution. I studiet av människans mentala förmågor var han, skriver Bashford, mer besläktad med Darwin än med sin farfar och anknöt till föreställningar som Darwin hade formulerat i boken Expressions of Emotions från 1872. 

Skillnaderna mellan Julian och farfadern avspeglade sig i skilda uppfattningar om människans plats i naturen. Om Thomas Henry var intresserad av att klassificera döda skallar, var Julian som sagt upptagen med reflektioner kring människans kognitiva och emotionella förmågor, och med frågor om hur dessa kunde komma att utvecklas i framtiden. Han tog starka intryck av eugeniken, den disciplin som Darwins kusin Francis Galton hade lagt grunden till i slutet av 1800-talet, och som syftade till en skapa en ny och mer högtstående mänsklighet. Julian Huxley var under en tid ordförande för British Eugenics Society, men var samtidigt mycket kritisk till all form av rasbiologi. Så var han en av undertecknarna av »Geneticists Manifesto« som publicerades i tidskriften Nature 1939 och som gick till hårt angrepp mot nazismens rasläror. Det var arvet och inte rasen som stod i fokus för Julian Huxleys visioner om en förädlad mänsklighet.

Likt brodern Aldous hade Julian blicken riktad mot framtiden. Med tanke på den mörka bild som Aldous hade formulerat i den dystopiska romanen Brave New World från 1932, kan det synas ironiskt att Julians visioner – oro över atombomb och överbefolkning till trots – var så pass ljusa. För Julian var det just det faktum att mänskligheten besatt kunskaper om evolutionen som gjorde att det fanns möjligheter att styra utvecklingen. Han föreställde sig den framtida människan som en varelse med stor intelligens och med utvidgade sinnen och tog liksom sin bror aktiv del i experiment med droger, exempelvis LSD, som förmodades kunna påverka det mänskliga medvetandet i positiv riktning. Drömmen om en ny och mer högtstående mänsklighet var grunden för en åskådning som Julian gav beteckningen transhumanism. En viktig aspekt av denna var tron på livets grundläggande enhet och allt levandes förmåga till utveckling.   

Drömmen om en ny och mer högtstående mänsklighet var grunden för en åskådning som Julian gav beteckningen transhumanism. En viktig aspekt av denna var tron på livets grundläggande enhet och allt levandes förmåga till utveckling.

Thomas Henry Huxley dog när Julian var endast åtta år och de kom att verka i olika århundraden. Det som förutom släktskapet binder dem samman är bådas mycket aktiva delaktighet i historien om evolutionsteorin, och genom att ställa dem mot varandra kan viktiga tidsmässiga förskjutningar framträda, menar Bashford. Eftersom det handlar om två individer med skilda personligheter, är det emellertid inte självklart vad som beror på person och vad som snarare hänger samman med den tid de var verksamma i.  

Ett viktigt tema i framställningen är det som Bashford i sociologen Max Webers efterföljd kallar för en »avförtrollning« i västvärlden i modern tid, och som avser en avtagande betydelse för religiösa och magiska föreställningar till följd av vetenskapliga framsteg. I boken får Thomas Henry Huxley representera avförtrollningen, både genom sin vetenskapliga verksamhet och myntandet av ordet agnosticism, som riktades mot traditionell kristen tro. Julian Huxleys intresse för ritualer och andra religiösa fenomen och hans utformande av en nära nog religiöst färgad livsfilosofi gör honom i Bashfords ögon till en återförtrollare av tillvaron. Det gällde för övrigt än mer Julians son, antropologen Francis Huxley, som i sin forskning studerade shamanism och andra religiösa fenomen. Bashford ser skillnaderna mellan Thomas Henry och Julian som en återspegling av ett större samhälleligt skeende. Men hur väl stämmer den bilden? 

Helt klart verkade Thomas Henry i en tid då vetenskapen fick allt större status på religionens bekostnad. Han var dock knappast – för att tala med Ingemar Hedenius – religiöst oskyldig. Under senare delen av sitt liv ägnade han mycken tid och energi åt studier av religiösa urkunder – Bashford konstaterar att han efterlämnade fler anteckningar om Gamla testamentet än om maneter och skriver att han på ålderns höst blev något av en religionsfilosof. Han värjde sig mot att sammankopplas med ateister och militanta rationalister som i hans tycke var alltför fientliga mot kyrkan. Intressant att notera är att flera inflytelserika anhängare till Darwins teori i Thomas Henrys samtid använde evolutionsteorin i utformandet av åskådningar som var besläktade med den typ av romantiskt färgade filosofier som Julian långt senare kom att omfatta. Så var tanken på livets enhet och ständiga utveckling en grundbult i den tyske naturforskaren och Thomas Henrys vän Ernst Haeckels monistiska filosofi. Liknande visioner omfattades av den i samtiden betydelsefulle filosofen Herbert Spencer, även han en nära vän till Thomas Huxley. I likhet med Haeckel tonade Spencer i sin tolkning av evolutionen ned det naturliga urvalet och lyfte fram tanken på en ständig och närmast lagbunden utveckling mot allt högre stadier. Detta var visioner som kom att fungera som ett slags ersättning för traditionell religiositet och kan ses som ett sätt att skänka även vetenskapen en förtrollande dimension.   

När Bashford beskriver Julian Huxley som en återförtrollare pekar hon, förutom på hans romantiskt färgade livsfilosofi, på intresset för omedvetna sidor av det mänskliga psyket. Hon vidareför här den felaktiga bilden av att det var Freud och psykoanalysen som introducerade sådana idéer och bortser från det faktum att liknande föreställningar var vanliga redan under den äldre Huxleys tid. Talet om något omedvetet var exempelvis vanligt i spiritistiska kretsar och Thomas Henry Huxley var en av många som lockades till spiritistiska seanser för att få inblickar i dessa förmodat fördolda sidor av människan. Thomas Henry förhöll sig dock kritisk och pekade på bristen på vetenskapliga belägg för dessa fenomen. Detta till skillnad från medskaparen till evolutionsteorin, Alfred Russel Wallace, som var övertygad spiritist. Denne hävdade att teorin om den biologiska utvecklingen måste kompletteras med en teori om en utveckling också på det andliga planet. 

Man bör alltså sätta frågetecken för tanken att de vetenskapliga framstegen under senare delen av 1800-talet innebar en ensidig avförtrolling av tillvaron. Historien om evolutionsteorin visar att den redan i Darwins samtid gav stoff för åskådningar som kunde fungera som ett slags ersättning för traditionellt kristet tänkande. Kanske bör beskrivningen av det historiska förloppet nyanseras så att det snarare än en avförtrollning handlar om en ständigt förtrollad världsbild men där det förtrollade har kommit till uttryck på skilda sätt. Klart är i alla händelser att evolutionsteorin allt som oftast kommit mycket väl till pass i visioner om en bättre värld.