Att ha modet till det man verkligen vet

Friedrich Nietzsche skriver i Avgudaskymning: ”Också den modigaste av oss har endast sällan modet för det som han egentligen vet…” Jag kom att tänka på denna aforism när jag såg filmen The Big Short, en dramatisering av finanskrisen, regisserad av Adam McKay och baserad på Michael Lewis bok med samma namn. Många vägrade tro att en kollaps var möjlig eftersom den skulle få så fruktansvärda konsekvenser. Men egentligen, hur svårt borde det ha varit att fatta att stora problem väntade när man systematiskt bröt mot den klassiska bankvisdomen att inte låna ut pengar till folk som inte kan betala tillbaka och när kreditvärderingsinstituten som hade till uppgift att granska dessa bolån var ekonomiskt beroende av dem som utfärdat dem?

De vågade tänka och säga att de inte fattade hur ett system som detta kunde fungera i längden.

Huvudpersonerna i The Big Short inser att man kan tjäna stora pengar på att spekulera i att bolånemarknaden ska kollapsa. Det intressanta med dessa inte alltigenom sympatiska gestalter är att de på olika sätt var outsiders och inte känsliga för de sociala kontexter som låste många andras fattningsförmåga. De vågade tänka och säga att de inte fattade hur ett system som detta kunde fungera i längden. Det var säkert inget fel på den intellektuella kapaciteten i sig hos dem som var inne i systemet, men de var konformister och smarta konformister kan skapa mer oordning än målmedvetna anarkister. Problemet med den finansiella sektorn, skriver Mats Benner i sin recension av Joris Luyendijks uppmärksammade Simma med hajar, är att ingen har ett helhetsgrepp, de olika delarna vet inte – eller förstår inte – vad de andra gör. En förändring lär inte komma inifrån.

Den finansiella sektorn har en stor del i de växande inkomstklyftorna eftersom en del av dess aktörer har skapat sig enorma förmögenheter. Ojämlikheten har blivit ett tema för både vänster och höger i USA och mobiliserat en anti-kapitalism utan tydlig utopi. Kapitalismen är det värsta ekonomiska systemet, med undantag för alla andra som prövats, för att parafrasera Churchill. Man kan försöka reglera den, men det är i dag svårt att tänka sig ett i grunden annorlunda system. Men man kan åtminstone rucka på den förhärskande bilden av kapitalismen, som flera av de författare som presenteras i Fredrik Meitons artikel försöker göra. Den tyske historikern Sven Beckert, verksam i USA, karaktäriserar kapitalismen som en permanent revolution, som pågått sedan slutet av 1400-talet. Den driver fram ständig och oförutsägbar förändring som kräver ständig utveckling och flexibilitet av människor.

Utan att skriva under på förenklade antaganden om att ekonomin styr kulturen kan man fundera över om denna permanenta revolution inte motsvaras av den kult kring personlig utveckling som kritiseras av Svend Brinkmann i Stå fast. (Se Hanna Bornäs recension i detta nummer.) Även här tycks kravet på ständig tillväxt gälla. Brinkmann pläderar för ett slags modern stoicism, att vägra förändras, och i stället lära sig härda ut. Att stå stilla behöver inte betyda att man är statisk, det kan vara ett sätt att öppna sig för omvärlden.

Kay Glans är chefredaktör och ansvarig utgivare för Respons.

Publicerad i Respons 2016-1