Att höra smak och se ljud

Aha-upplevelser dyker alltid upp när sinnesforskning presenteras. Hur många vet till exempel att det funnits noggrann forskning om vattnets smakvariationer och att ultraljud kan användas inte bara som fosterdiagnostik utan också för att skapa artificiellt årgångsvin, lagrad cheddar och nästan en Stradivarius. Dessutom, för den som vet allt detta, finns mycket mer att upptäcka.

Antologin Sinnen i arbete, utgiven på Arkiv förlag och redigerad av Ingemar Pettersson & Daniel Normark, fokuserar egentligen inte på sensoriska upplevelser i vardagen eller ens i historien, utan på det vetenskapliga bruket av sinnesintryck under industrialiseringens epok, huvudsakligen på svensk mark. Antologins bidrag belyser sinnenas plats inom vetenskap, teknik, ekonomi och medicin. Vissa utflykter till samhällsvetenskap tillåts, men humanistiska vetenskaper hamnar formellt utanför antologins sökarljus, liksom juridik och religion. Därtill kräver redaktörerna att sinnesintrycken som behandlas ska vara explicit beskrivna i skriftliga källor. Det utesluter i princip både bilder och artefakter, även om bokens artiklar rymmer såväl fascinerande maskiner som klargörande illustrationer. Förvånande nog tar redaktörerna tydligt avstånd från den sinnesforskning som syftar till att »levandegöra historiska framställningar med sensoriska element«, samtidigt som de ställer sig försiktigt positiva till experimentell historieforskning som syftar till att återskapa historiska fenomen i nutiden. Bådadera borde väl kunna fungera vitaliserande och bidra till en mer fullödig historisk kunskap. Kanske syns här en rädsla för att inte räknas som seriös forskning. Paralleller kan dras till forskningsområdena känslohistoria och mentalitetshistoria som fått kämpa med liknande problem.

Den ambitiösa inledningen placerar in sinnesforskningen i ett bredare forskningsfält, som inkluderar allt från kunskapshistoria till gestaltpsykologi. Redaktörerna gör en generös översikt över sinnesforskningens historia, med början hos pionjärerna Alain Corbin och Constance Classen, historiker respektive kulturhistoriker, och antropologen David Howes i slutet av 1900-talet. Även svenska arbeten nämns. Mitt enda väsentliga tillägg är Robert Jüttes monumentala och detaljrika historik, på engelska A history of the senses from antiquity to cyberspace (2005), samt tipset att botanisera bland artiklarna i tidskriften The Senses & Society.

Synens dominans under långa tider nämns redan i inledningen och framgår sedan av de följande artiklarna. Sinnenas hierarki uppmärksammas också och redaktörerna har fastnat för en variant med näsan längst ner, snarare än den traditionella ordningen: syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Däremot finns ingen diskussion om de kroppsliga sinnenas antal. Idén om det proprioceptiva sinnet, ibland kallat muskelsinnet, eller om ett särskilt balanssinne, hade kunnat tillföra viktiga aspekter till inledningens diskussion av Michael Polanyis begrepp tacit knowledge, tyst eller outsagd kunskap, där ett av de vanligaste exemplen handlar om hur vi lär oss att dansa och lagrar denna kunskap i kroppen. En kritisk läsare skulle också önska lite reflektion över att sinnesintrycken måste passera hjärnan och tolkas, vilket naturligtvis leder till historiskt skilda resultat hos olika personer i olika tider. Men en inledning kan inte omfatta allt.

Artikeln belyser såväl kapitalistiska intressen som de mänskliga sinnenas samarbete. Mycket handlar om att återge mänskligt tuggande maskinellt och matematiskt.

Antologin rymmer tio kapitel, givet att idé- och lärdomshistorikern Gustav Holmbergs slutkommentar räknas. Där uppmärksammas samtliga författares individuella insatser, framför allt hur de bidrar till att berika modernitetens kunskapssystem. Huvuddelen av antologins författare är docenter inom olika discipliner, från teknik- och vetenskapshistoria till ekonomisk historia, idéhistoria och sociologi. Därtill kommer en pensionerad professor och en postdoktor. De har alla sina avhandlingsarbeten i gott minne, vilket gör bidragen väl förankrade i en större forskningsinsats.

Det är i kapitlet betitlat »Smaken av det smaklösa« som docenten i sociologi Daniel Normark presenterar 1900-talets laboratorieundersökningar av vattnets smak. De tecknas mot bakgrund av såväl en livfull kurortskultur som en stor industri av buteljerat källvatten. Normark koncentrerar sig på läkaren och fysiologen Yngve Zotterman (1898–1982), författare till Med alla sinnen öppna – En sinnesfysiologs minnen (1971), och dennes neurofysiologiska laboratorium vid Karolinska Institutet. Zotterman arbetade med en elektroneurologisk teknik där enstaka nervtrådars reaktioner dels omvandlades till hackiga visuella grafer med hjälp av en oscillograf, dels återgavs i ljud som Zotterman spelade in på stenkakor! Med denna teknik försökte han påvisa existensen av speciella »vattennervtrådar«. Hans tidiga experiment på djur (grodor, katter, hundar) övergick till experiment på nedsövda människor, men trots idoga försök kunde teorin om vattennervtrådar inte bevisas. Normark konstaterar att det huvudsakligen blir historien om ett misslyckande, men Zottermans bidrag till forskningen var ändå värdefullt. Hans apparater kom till användning och själv var han inte besviken över sin insats. Tvärtom menade han att arbetet rymt några av »livets evighetsstunder«.

Mer lättfångade är de synintryck som studeras i kapitlet »Blickfång – Skymningslära som kommersiell sensorisk kunskap under 1900-talets första hälft.«, författat av Nikolas Glover och Klara Arnberg. Artikeln handlar om butikernas försök att locka kunder med attraktiva skyltfönster. Ljus, färg och fokus ska leda till konsumtion och en kommersiell skyltningslära växer fram under första halvan av 1900-talet. Men trots systematiska analyser och goda råd står det aldrig helt klart om det är bäst med stapelskyltning, exklusivt urval eller enskilt blickfång. Omväxling och variation är dock ett entydigt råd. Konsumenten vill alltid ha något nytt.

Under den fyndiga rubriken »Hör så gott det smakar« introducerar redaktören Ingemar Pettersson termen psykoreologi. Psykoreologi är texturforskning som använder sig av »›objektiva‹ laboratorieinstrument som efterliknar den mänskliga ›subjektiva‹ tuggapparaten«. Pettersson beskriver en rad fascinerande uppfinningar vars syfte varit att förstå och förutsäga livsmedelskonsumenters sensoriska preferenser. Artikeln belyser såväl kapitalistiska intressen som de mänskliga sinnenas samarbete. Mycket handlar om att återge mänskligt tuggande maskinellt och matematiskt. Pettersson presenterar såväl en »trådtöjningsgivar-löstands-tenderometer« som en »mätmastikator«, men nämner även organoleptiska (sinnesbaserade) analyser, vilka omfattar alla kroppens sinnesorgan, liksom aromastudier (studiet av hur lukter påverkar människor) med laboratorieexperiment.

Luktens obehagliga sidor utforskas i artikeln »Näsan, stanken och äcklet« av idéhistorikern Annelie Drakman. Hon argumenterar övertygande och med många exempel från läkarkåren för att det hon kallar luktmedicin förblir en levande medicinsk praktik och en generellt legitim komponent i produktionen av kunskap långt efter det att äldre medicinska teorier, i vilka luktsinnet haft en framträdande roll, övergivits mot slutet av 1800-talet. Luktsinnets centrala roll framgår även av författaren Lubbe Nordströms berömda reportage Lort-Sverige från 1938, som väckte allmän indignation och ett starkt engagemang för ökad hygien. Nordström fann ibland misärens stank så aggressivt motbjudande att den överskred sin domän och blev »synlig«.

Liknande synestetiska associationer, där ett sinnligt intryck överförs till ett annat, rymmer Annika Bergs artikel »Det vita ljudet«. Berg studerar hur intresset för ultraljudets och ekolodets förmåga att utforska allt från foster i livmodern till havens djup behandlats i media, framför allt i dagspress. Där möter läsaren notiser om ultraljudsglasögon, hundvisselpipor och vattenfria diskmaskiner, liksom oron över möjliga och omöjliga dödsstrålar, men också rapporter om seriös grundforskning.

I ett kapitel om talsyntes redovisas omfattande tekniskt och vetenskapligt arbete inom ramen för ett enda sinne: hörseln. Tiina Männistö-Funk, docent i teknikhistoria vid Åbo universitet, introducerar Ove, Pat och EEva, maskiner som genererar eller syntetiserar mänskligt tal i syfte att förstå det genom återskapningsprocesser. Läsaren möter även talsyntes-maskinerna vodern och vokodern som präglat filmens robotröster. Artikeln koncentrerar sig främst på lyssnandet som vetenskaplig praktik, inte minst talsyntesens värde för fonetisk forskning och undervisning.

Två av antologins bidrag tar avstamp i 1700-talet. Måns Jansson visar behovet av sensorisk kunskap inom 1700-talets metallhantverk, där sinnesbaserade kunskaper, såväl taktila som visuella färdigheter, tillhör arbetets grunder men också blir viktiga testredskap. Anders Lundgren utgår från sin omfattande kunskap om lukt och smak i 1700-talets kemi för att visa hur avgörande sinnesintrycken är i laboratorierna, speciellt i början och i slutet av en forskningsprocess. Kemin förblir till stor del en praktisk vetenskap som kräver hantverkskunnande, kvalitativa bedömningar och direkt sinneserfarenhet. Bevisen finner Lundgren i läroböcker, korrespondens och memoarer, mer sällan i artiklar som endast rapporterar forskningens resultat.

Hanna Vikström, slutligen, postdoktor i historia, tar sig an ett av volymens centrala teman – frågan om huruvida teknikutvecklingen har ersatt behovet av empiriska sinnesintryck. Glädjande nog kommer hon fram till att så inte är fallet. Hon skildrar hur tandläkaryrket professionaliseras, hur röntgen och elektricitet skapar nya möjligheter, nya redskap uppfinns och en rad smärtstillande medel introduceras. Men hennes slutsats blir att nya instrument kräver övning och nya sensoriska kunskaper. Sinneserfarenheter och behovet av ett lätt handlag förblir avgörande.

En annan slutsats som många av antologins författare tydligt poängterar är statens och näringslivets betydelse för sinnesforskningen, liksom hur makt, pengar och militära intressen styr forskningens förutsättningar.

Vikströms artikel bidrar positivt till volymens generella slutsats att behovet av sinnena har överlevt till vår tid, även inom vetenskapen. Ny teknologi har inte gjort sinneskunskaperna obsoleta utan i stället fött behov av nya färdigheter. Dessutom kräver nästan all avancerad apparatur visuell avläsning av resultaten. En annan slutsats som många av antologins författare tydligt poängterar är statens och näringslivets betydelse för sinnesforskningen, liksom hur makt, pengar och militära intressen styr forskningens förutsättningar.

Som idéhistoriker skulle jag önska att de humanistiska och estetiska vetenskapernas relevans, som är tydlig i många av de enskilda bidragen, hade fått en mer erkänd position i inledningen. Men det är en randanmärkning. Antologin Sinnen i arbete utgör sammantaget ett intressant och viktigt bidrag till den svenska sinnesforskningen. Den bör helt klart kunna inspirera både till fortsatt reflektion och till nya forskningsprojekt. För den bildade allmänheten presenteras en mångfald exempel på att sinnena spelar en avgörande roll inom vetenskapen, både historiskt och i samtiden.