Det är nu ett kvarts sekel sedan kommunismen föll i Östeuropa. Det kunde då te sig som om historien i vissa bemärkelser hade tagit slut. Men historien som minne och arv dröjer sig kvar, som framgår av detta nummers tema om den östeuropeiska filmen, i vilken man bearbetar den kommunistiska eran. Särskilt i de ryska filmerna är undergången förknippad med föreställningar om världens pånyttfödelse. Tja, visst har världen förändrats de senaste 25 åren, men vad är det för epok vi har framför oss? Jag kan inte påminna mig någon period i mitt vuxna liv när framtiden tett sig så oviss; det känns som om vi går in i något okänt med blicken fäst vid våra egna fötter.
Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama blev berömd genom att 1989 hävda att historien var slut. Han har sedan dess – inte helt rättvist – förknippats med en naiv tro på att övriga världen skulle efterlikna Väst och bli liberala demokratier med kapitalistisk ekonomi. Det är betecknande för hur perspektiven har förskjutits att han nu oroar sig för demokratins tillstånd i Väst, till exempel i essän ”The Future of History” i Foreign Affairs. Temat återkommer i hans senaste bok Political Order and Political Decay (2014).
Han hävdar att en välmående och stor medelklass är avgörande för att en demokrati ska fungera och att den försvagning av medelklassen som globaliseringen och den tekniska utvecklingen medfört kan få stora politiska konsekvenser. Det välstånd som skapas hamnar hos ett fåtal, och tidigare välbetalda medelklassyrken hotas i dag genom den tekniska utvecklingen. Om politiken ska få makt över ekonomin krävs en bred politisk mobilisering och den är bara möjlig om man inriktar sig på att stärka medelklassen, hävdar Fukuyama.
Men en sådan mobilisering kan inte ledas av dagens vänster, präglad av postmodernism och multikulturalism, fortsätter han. Postmodernismen har genom förnekandet av de stora berättelserna undergrävt möjligheten att tala för majoritetsbefolkningen. Den multikulturalistiska ideologins inriktning på minoriteter blockerar också en bred mobilisering; dels finns det starka spänningar mellan minoriteterna, dels går det inte att få majoritetsbefolkningen med sig utifrån ett minoritetsperspektiv. Denna kritik av vänstern kompletterar i mina ögon Owen Jones förklaring till varför så litet har hänt polititiskt sedan 2008: etablissemang har en förmåga att bita sig fast (se recension av Etablissemanget på s. 30).
En ideologi för att skapa en välmående medelklass och en robust demokrati måste enligt Fukuyama bygga på idéer från både höger och vänster. Den behöver anknyta till nationalismen som en strategi för mobilisering och måste vara populistisk. För många låter detta nog som om Fukuyama vill driva ut fan med Belsebub. Populism och nationalism är ju något som i Europa automatiskt förknippas med de partier som kallas högerpopulistiska. Men den fråga som läsningen av Fukuyama lämnar efter sig är om någon aktör som vill skapa bred mobilisering kan avvara alla former av populism och nationalism.
