Avskärmning genom skärmar

Det är ett tidens tecken att en av de komiker, Anders Jansson, som var programledare för årets svenska Melodifestival ska göra valprogram för SVT i höst. Det är nog bara en tidsfråga innan schlagergeneralen själv, Christer Björkman, tar hand om valvakan så att vi fram på natten får höra programledarna med hemlighetsfulla miner förkunna: ”Sverige, vi har ett resultat!” Det är ju ganska mycket numera som förenar de båda nationella omröstningarna. Även inom politiken haglar plagiatanklagelserna, kritiker anmärker på förutsägbara tongångar, arga SD-väljare klagar på att de inte kommer fram.

Uppfattningen att underhållning hade allvarliga politiska konsekvenser dominerande 68-vänstern och därmed debattklimatet under 70-talet. På den tiden fick man som ung med intellektuella ambitioner ta på sig mörka solglasögon om man ville se Lasse Hallströms film om Abba på bio. Det har hänt en del sedan dess. I dag måste man nästan vara dumdristigt modig för att offentligt hävda att dansbandsmusik är smörja. Förändringen beror delvis på att vänsterns politiska konst visade sig lika förutsägbar som populärkulturen, men den har också med vänsterns ändrade inriktning att göra. Fokus har skiftat från klasskamp till identitetspolitik; i stället för att förändra den ekonomiska strukturen har ambitionen blivit att göra alla kulturyttringar jämlika. Om man inte kan ta bort klasserna kan man i alla fall avskaffa värderande klassifikationer. Det är ett nederlag som vill se ut som en offensiv och det förklarar kanske den frenesi med vilken man attackerar pläderingar för hierarkier.

Fientligheten mot populärkulturen hade väl närmast sitt ursprung i Theodor W. Adornos och Max Horkheimers Upplysningens dialektik där de hävdade att för den moderna människan körs världen genom kulturindustrins filter. Kanske finns det anledning att försiktigt återknyta till denna tanke i dag när vi är inbäddade i medier på ett sätt som Frankfurtfilosoferna inte kunde föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. I min intervju med den tyske sociologen Wolfgang Streeck i Respons temasektion kommer vi in på frågan om mediekonsumtionen har betydelse för svårigheten att mobilisera människor politiskt i dag. För det saknas ju inte anledningar till engagemang.

Man kan till exempel tycka att bankernas agerande verkligen borde få folk på fötter. Deras toppskikt gör sig förmöget på att ta risker som sedan drabbar skattebetalarna och driver hela världen in i den största krisen sedan 30-talet. Efter att ha blivit räddade kräver (och får) samma aktörer enorma ersättningar igen. De är uppenbarligen inte rädda för att väcka allmän vrede som skulle resultera i politiska beslut och det verkar vara en riktig bedömning. Det hela pyser bort i sprickorna mellan de fragment som vår värld utgörs av.

Avsaknaden av reaktion beror väl delvis på att vårt samhälle präglas av en meritokratisk mentalitet utan normer: bra är den som det går bra för. Men jag misstänker att något håller på att hända med vår verklighetskänsla, att de många fiktiva möjligheterna gradvis övermannar det faktiska så att ingenting händer på riktigt, och därför engageras ens känslor bara i begränsad utsträckning. Hela världen filtreras genom spelet, skulle man kunna uppdatera Adornos och Horkheimers tes till. Symbolerna på skärmarna är alltmer verkliga och verkligheten alltmer symbolisk. Tiden spjälkas upp i avsnitt och därför kan man inte riktigt föreställa sig att man blir äldre och att möjligheterna efterhand reduceras. Känslor är underkastade spelets logik och därför relativiserade, det är en reality show.

Publicerad i Respons 2014-2