Baltiska kåserier

De baltiska staterna har i alla tider varit del av den gränszon mellan Västeuropa och olika ryska riken som sträcker sig från Finska viken till Svarta havet över Galizien, Bukovina och Moldova. Detta har inneburit att allehanda expansiva härskare och deras arméer dragit fram över områdena. Det har medfört mycken förstörelse för länderna ifråga, men också ett rikt mått av externa kulturella impulser.

Anledningen till det historiska intresset för vad som nu är Estland och Lettland har inte minst varit deras funktion som portar till handeln med det inre av Ryssland. Denna har ända sedan medeltiden lockat danskar, svenskar, tyskar och ryssar, och när det gäller Litauen, polacker. Först efter första världskriget, och återigen efter det kalla kriget, har Estland och Lettland lyckats bli av med sina främmande herrar. Litauen har delvis en annan historia och var en komponent i det stora litauisk-polska rike som upplöstes först med Polens första delning 1772 och då Ryssland blev landets herre.

Det som verkligen är ägnat att förvåna är att dessa folk, trots krig och deportationer, kunnat behålla ett så stort mått av identitet, på vilken man kunnat bygga en stat. Säkert har den lutherska religionen och det gemensamma tyska och svenska byråkratiska arvet när det gäller Estland och Lettland bidragit härtill. Av alla gränsländer hade och har fortfarande det som nu är Estland, Lettland och Litauen den högsta utbildnings- och levnadsstandarden. 

Det tillhör legenden att det svenska väldet i Estland och norra Lettland från mitten av 1500-talet till freden i Nystad 1721 var mindre brutalt än det som utövades av danskar, Tyska orden, det ryska imperiet, Nazityskland eller Sovjetunionen. Kanske berodde detta på att i det svenska stormaktsväldet blev både Reval (Tallinn) och särskilt Riga kronjuveler. Riga måste i jämförelse med Stockholm ha tett sig som ett under av civilisation med kosmopolitiska övertoner. Sålunda fick ju Dorpat (Tartu) det andra universitetet i riket 1632, före Åbo 1640 och Lund 1666. De erövrade områdena inkorporerades dock aldrig med Sverige utan förblev, liksom Svenska Pommern, översjöiska provinser med egna riddarhus etcetera, vilket ju inte var fallet med det som nu är Finland och som var en integrerad del av landet.

Om detta och mycket annat handlar journalisten Sture Gustafsons bok Den goda svensktiden? Historia och upplevelser i Baltikum. Det är på en gång en lärorik och aningen förbryllande bok. Gustafson blev tidigt intresserad av regionen, sannolikt därför att ett rätt stort antal estniska flyktingar kom att bosätta sig i hans hemtrakter i Närke, varför författaren fick estniskfödda klasskamrater. Gustafson har under närmare ett halvsekel företagit ett betydande antal resor främst till Estland men också till Lettland och Litauen. Han har sett mycket, också under Sovjettiden, och talat med många människor. På så vis ger den lättlästa boken intressanta inblickar i olika delar av baltiskt samhällsliv, mindre politik, mest kultur, religion och ”human touch”-frågor. Den innehåller därtill en hel del förnämliga fotografier, men förvånande nog ingen karta, vilket med tanke på alla ortnamn varit värdefullt.

Men boken är också en smula förbryllande. Man får aldrig riktigt klart för sig hur Gustafson egentligen tänkt disponera sin framställning. Han väljer att blanda nedslag i Estlands och Lettlands medeltid med hopp in i Sovjettiden och nutiden för att sedan återgå till förfluten tid. Gustafson betonar att han i essäform skriver ”subjektivt och fragmentariskt”, att han är vänsterman och katolik. Detta stör inte alls. Men även en sådan bok kan ju författaren disponera efter ämne, geografiskt, kronologiskt eller på annat sätt. Det har Gustafson inte, vad denne recensent kan upptäcka, gjort, vilket med tanke på hans onekligen imponerande kunskaper, är synd.

Publicerad i Respons 2012-5