Biståndets framtid i prövningarnas tid

Som rapporterats i medierna de senaste veckorna är USA i färd med att bryskt skära ned det mesta av sitt internationella bistånd och se över alla sina internationella avtal utifrån sitt nationella egenintresse. Konsekvenserna av detta dramatiska skifte i förhållande till efterkrigstidens världsordning och globala samarbete är omöjliga att överblicka. Men en sak verkar säker: Ingen kan längre lita på USA. Europa har svarat med att signalera stora satsningar på försvaret och flera länder tycks i sammanhanget se biståndet som besparingsobjekt nummer ett. Men runt hörnet väntar fler, och väl så allvarliga, geopolitiska utmaningar när klimatförändringarnas konsekvenser blir allt tydligare.

Så hur ska man tänka om biståndet i en sådan tid? Är bistånd både omöjligt och onödigt? Har dess bäst före-datum passerats? Är »my country first« den strategi som alla förnuftiga realister nu måste inrätta sig efter?

Låt oss börja i en bild från tidskriften Nature. Forskarna som tagit fram kartan nedan har använt Förenta nationernas klimatpanels (IPCC) klimatscenarier och omsorgsfullt kalkylerat de förväntade klimatförändringarnas effekter på bruttonationalinkomsten (BNI) per capita världen över, faktiskt ända ner till provinsnivå. Bilden ska läsas som så att ju mörkrödare färg ett område har desto större kommer tappet i BNI per capita att bli fram till år 2050, sett i förhållande till ett scenario utan klimatförändringar. De mörkrödaste nyanserna återfinns i det globala syd. I Afrika, hem för en fjärdedel av jordens befolkning år 2050, uppskattas tappet till 20–30% över i stort sett hela kontinenten. Europas södra granne, Västafrika, med en befolkning som de kommande 30 åren förväntas stiga till drygt 700 miljoner jämfört med EU:s 450 miljoner, är nästan helt färgat i mörkaste rött. 

Kartbilden rymmer geopolitiskt sprängstoff som vi behöver ta till oss. Ponera att färgerna vore de omvända, att det var i den rika västvärlden som tappet i BNI per capita förutspåddes bli minus trettio procent till följd av verksamhet i Sahel och Kongo − en verksamhet som dessutom gjort länderna i dessa regioner oändligt mycket rikare än vi. Det är lätt att föreställa sig harmen, kraven på kompensation, på skadeersättning, och byggandet av allianser som kräver sin rätt. Donald Trump hade i ett sådant scenario utlovat »fire and fury«.

Men det är alltså den värld som kartbilden visar som vi har att förvänta oss, nu när insikterna om klimatförändringen sprids och bekräftas. När Europa är helt uppslukat av kortsiktig geopolitisk oro, är det viktigt att ha detta i åtanke. 

Så vad gör vi för att hantera situationen? Vid konferens efter konferens lovar vi att minska våra utsläpp (bra!). Vi lovar att kompensera utvecklingsländerna med klimatfinansiering, både för investeringar i minskade utsläpp och för klimatanpassning för de mest sårbara befolkningsgrupperna och områdena (också bra!). Men hur går det? Så där, får man väl säga. Utsläppen har långt ifrån minskat till en nivå som är förenlig med det stipulerade 2-gradersmålet. Enligt Mattias Goldman, grundare av 2030-sekretariatet och flitig debattör inom klimatområdet, har de svenska utsläppen tvärtom ökat det senaste året. Och löftena om klimatfinansiering för att kompensera utvecklingsländerna har visat sig vara både otillräckliga och ihåliga.

Klimatet är bara ett av flera exempel på problem som kräver globalt samarbete. Och samarbeten med ömsesidiga åtaganden mellan parter med olika ekonomiska förutsättningar kräver nästan alltid någon typ av resursöverföring.

Sedan början av 1990-talet har världen sett en lång rad globala överenskommelser där kompenserande finansiering utlovats. Hit hör ökenkonventionen i Paris 1994 där de rika länderna lovade att bidra med stora resurser till att bekämpa ökenspridningen. Hit hör WTO:s möte i Doha 2005 där utvecklingsländerna skrev under WTO:s för dem krångliga regelverk i utbyte mot mer omfattande samarbeten kring »Aid for Trade«. Hit hör FN:s klimatkonferens i Köpenhamn 2009  där utvecklingsländerna utlovades 100, som det brukar heta, ”additionella” miljarder USD per år om de deltog i kampen för klimatet. Hit hör FN:s konferens om biologisk mångfald i Montreal 2022 där utvecklingsländerna, återigen mot löften om additionella resurser, övertalades att skydda 30 procent av jordens land- och marina områden från exploatering − områden som främst återfinns på det södra halvklotet eftersom de utvecklade länderna redan har exploaterat sina områden. Hit hör FN:s klimatkonferens i Baku 2024 som efter många om och men landade i ett nytt löfte om 300 miljarder USD per år i klimatfinansiering till 2030 – källorna till denna finansiering är dock ännu höljda i dunkel.

En aspekt att hålla i minnet kring de här återkommande löftena om additionella resurser är att de till största del hämtas ur samma biståndsbudgetar som de rika länderna redan utlovat ska vara 0,7% av BNI; denna utfästelse har upprepats på konferens efter konferens sedan 1970-talet, och är nu ett av hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Uppföljningen av åtagandena har även den egenheten att samma additionella pengar kan användas flera gånger om. De så kallade policymarkörer som OECD använder i sin uppföljning är nämligen inte varandra uteslutande. Ett biståndsprojekt i Afrika för att exportera certifierat timmer kan även räknas som ökenbekämpning, som »aid for trade«, som biodiversitet och som klimatfinansiering. Det som skulle ha varit fem separata bidrag kan alltså redovisas till priset av ett. Praktiskt!

Det dubbelräknas alltså inom ramen för redan utlovat bistånd, som nu dessutom beräknas minska, inte minst efter att USA dragit sig tillbaka från både Paris-avtalet och den internationella biståndsscenen.

Det dubbelräknas alltså inom ramen för redan utlovat bistånd, som nu dessutom beräknas minska, inte minst efter att USA dragit sig tillbaka från både Paris-avtalet och den internationella biståndsscenen. De stora klimatkonferenserna sedan Köpenhamn 2009 har återkommande strandat just på finansieringsfrågan. Detsamma hände helt nyligen vid konferensen om biodiversitet i Rom, februari 2025. Länderna i syd känner sig snuvade och blir allt argare för varje ny global konferens som avslutas med att ytterligare löften utfärdas. Är det förvånande?

Varför lovas det då ut så mycket pengar? Därför att det i en värld som präglas av asymmetriska relationer i rikedom och kapacitet krävs resursöverföringar för att få alla med i överenskommelserna. Med allt fler globala utmaningar som förutsätter gemensamma tag, inte minst inför nästa pandemi, kommer det oundvikligen att behövas mer av detta. Våra miljöministrar har skrivit på mängder med deklarationer som förvisso brustit i generositet, men framför allt i transparens och ärlighet. Trovärdigheten undermineras. Det duger inte i en värld som måste förmås att samarbeta!

Finns det över huvud taget någon ljuspunkt? Just nu ser det mörkt ut, med USA som visat vägen mot kortsiktig och inskränkt »my country first«-politik. Och här hemma i Sverige har vi en regering som tar tydliga steg i samma riktning, om än inte på samma brutala vis. Men världens behov av globala överenskommelser kring en rad utmaningar kommer inte att försvinna av sig själva. De kommer tillbaka för att bita oss i svansen. De inskränkta kommer att tvingas tänka om. Men till dess kommer mycket skada ha skett.

Det finns initiativ som inger hopp: Vid FN:s klimatkonferens 2023 i Dubai tillsattes en »Global Solidarity Levies Task Force«, på initiativ av Frankrike och Kenya, för att se över möjligheterna till införande av internationella avgifter och skatter för klimatfinansiering. Ett färdigt förslag ska lämnas in till nästa klimattoppmöte som äger rum hösten 2025. Ett av förslagen är att införa avgifter på koldioxidutsläpp från oceangående frakter, något som beräknas kunna inbringa över hundra miljarder USD per år − ett väsentligt bidrag till de utlovade 300 miljarderna i klimatfinansiering, som dessutom kan bli »additionellt« på riktigt. Ett stort antal länder har anslutit sig och stödjer detta arbete: Danmark, Frankrike, Colombia, Ghana, Spanien och många fler, med Tyskland, EU, FN, IMF och Världsbanken som observatörer. En möjlig väg är att de tänkta avgifterna i ett första skede införs av en »coalition of willing«, förhoppningsvis med EU i spetsen. Sverige lyser dock ännu med sin frånvaro i sammanhanget, men regeringen kommer snart att behöva bekänna färg.

Vi tar nästa bild. Den är från Sveriges största fattigdomskonferens, ”Kongress för fattigvård och folkförsäkring”, 4-6 oktober 1906. Tusentals människor från Sveriges alla hörn hade samlats för att diskutera hur den utbredda fattigdomen skulle angripas. Alla var där: Kungen, kyrkan, »fattigvårdsfolket«, filantroperna och folk från de då ganska nybildade politiska partierna. Allt som sades från talarstolen under de här dagarna är noggrant dokumenterat i den berättelse över förhandlingarna som Erik Palmstierna gav ut året därpå. Det är fascinerande läsning för den som följer dagens debatt om bistånd och utveckling.

En mängd angelägna frågor berördes. Man diskuterade barnauktioner och de äldre fattighjonens rotegång (dömdes ut som ovärdigt); avsaknaden av pensioner (resulterade i en parlamentarisk kommitté och sedan den första folkpensionsreformen); »social dumpning« mellan kommuner som skickade fattiga mellan sig (sker som bekant än i dag); inkomstbaserade socialförsäkringar (»kungsvägen«, men svårt i ett land av småbönder där den informella ekonomin dominerade). I delar framstår argumentationen vid konferensen som både modern och evidensbaserad. Ideologiskt fanns dock en tydlig paternalistisk syn på fattigdomsbekämpning; hjälpen skulle vara villkorad, mottagaren skulle ha gjort sig förtjänt av den med gott uppförande. Den dominerande tankefiguren var att fattigvård absolut inte fick bli en rättighet. Med tiden skulle Sverige utvecklas och stödet till mindre bemedlade skulle inte längre behövas, tänkte man sig. Fattigvård var något tillfälligt −»hjälp till självhjälp« (Känns en del av dagens biståndsdiskurs igen?)

Hur kunde man ha så fel? Bara trettio år senare, 1937, lades grundstenarna för en modern socialpolitik, när den så kallade Socialvårdskommittén fick i uppdrag att genomföra en omfattande offentlig utredning som efter nästan 10 års arbete avlade sitt slutbetänkande 1945. De sociala förmånerna skulle nu vara generella, legaliserade och lätta att verifiera. Sociala rättigheter kort sagt. Under det förra seklet växte också de sociala transfereringarnas andel av de offentliga utgifterna från några enstaka procent vid seklets början till dagens kanske femton procent eller betydligt mer, beroende på hur man räknar. Och detta trots ett växande välstånd. Stödet till de mindre bemedlade blev inte något tillfälligt.

Så hur kunde man ta så fel? Svaret är att man inte insåg att i ett alltmer utvecklat och integrerat samhälle så behövs denna omfördelning: För att ge barn en någorlunda jämlik start i livet, för att skapa likartade förutsättningar mellan olika kommuner och landsändar, för att få acceptans för strukturomvandling i en alltmer rörlig ekonomi, för att få landet att hålla ihop och säkerställa att alla kommer med i båten. För att människor uppskattar trygghet.

Trots ökat välstånd ökar alltså de sociala transfereringarna. Så sker även mellan svenska kommuner och inom EU, där det sker mycket stora resursöverföringar till medlemsländer som hamnat på efterkälken, trots den relativa rikedomen inom unionen. För att få en värld som håller ihop kommer det krävas samma sak i global skala; mer och inte mindre av resursöverföringar mellan länder, oavsett väderstreck och tidigare koloniala relationer. Det vill säga mer av det som vi i dag kallar för »internationellt utvecklingssamarbete«, men som med tiden kanske kommer att få nya namn och nya former. Renläriga nyliberalers dröm om ett samhälle utan fördelningspolitik, och en värld utan solidaritet mellan länder, kommer inte att infrias. På kort sikt väntar säkert bakslag, men på längre sikt kommer de att få lika fel som deltagarna vid fattigdomskonferensen 1906.

Men är inte bistånd omöjligt? År 1991 gav den svenske ekonomen Bo Karlström ut boken Det Omöjliga Biståndet som kom att få ett starkt genomslag i den svenska biståndsdebatten. Karlströms bok var full av giltiga observationer och skarpa argument men den förmedlade också en mycket pessimistisk syn på biståndets framtid. Han pekade särskilt på den usla ekonomiska tillväxten i de 17 länder som Sverige samarbetade med på den tiden, och lyfte fram deras politiska misslyckanden och alltför stora biståndsberoende. Enligt Karlström skapade detta okoordinerade »projektöar«, perversa incitament och en hel rad negativa systemeffekter. I en majoritet av samarbetsländerna var biståndsberoendet rent av förfärande stort; biståndets andel av BNI kunde vara över tio procent eller till och med över tjugo procent. Biståndet gjorde då mer skada än nytta, menade Karlström. Jag satt själv med på ett seminarium där han drev tesen att om tillväxten inte kommit i gång i dessa länder till 2015, ja då borde biståndet läggas ner helt och hållet.

Med facit i hand kan vi nu, drygt 30 år senare, kontrollera giltigheten av Bo Karlströms pessimistiska utsagor. Så låt oss med hjälp av tabellen ovan jämföra var de aktuella länderna befann sig 1991 med vad vi i dag vet om deras relativa tillväxt och biståndsberoende. Den relativa tillväxten har beräknats genom att använda världsrankingen för BNI per capita, men räknat från botten så att länderna rankas efter hur många positioner de har vunnit, eller förlorat, mellan 1991 och 2022. Biståndsberoendet mäts på traditionellt sätt, som förhållandet mellan nettoflödet av Official Development Assistance, såsom definierat av OECD (ODA net) och BNI.

Som framgår av tabellen har de flesta av länderna klarat sig förvånansvärt bra. Stjärnekonomierna i Asien (Vietnam, Laos, Bangladesh, Sri Lanka, Indien) har vunnit 20 positioner eller mer i världsligan över BNI per capita (Vietnam 63 positioner!). Tanzania och Kenya är vinnare i Afrika och har också flyttat fram mer än tjugo positioner. Endast fyra länder har tappat positioner i ligatabellen sedan 1991: Angola, Lesotho, Zambia och Zimbabwe. 1991 klassades alla utom 3 av de 17 som låginkomstländer men i dag är alla utom tre klassade som medelinkomstländer (dessa är Moçambique, Guinea-Bissau och Etiopien, alla tre med väpnade konflikter bakom sig). Tanzania är senast i raden av länder som tagit klivet till att bli ett medelinkomstland.

När det gäller biståndsberoende har det skett en drastisk minskning av bistånd/BNI-kvoten i samtliga länder. Tanzania har gått från en bistånd/BNI-kvot på 22 procent till 4 procent och Zambia från 29 till 5 procent, för att nämna några upplyftande exempel. Det bör noteras att det minskade biståndsberoendet i de flesta fall inte är resultatet av minskat bistånd, utan av tillväxt i ländernas ekonomier. Om det är sant att det finns en avtagande marginalnytta, så att ett högt biståndsberoende ger minskad biståndseffektivitet – och många argument kan anföras för det – är denna minskning av biståndsberoendet verkligen något att fira.

Vi låter det vara osagt om, och i vilken utsträckning, biståndet bidragit till denna utveckling; den stora frågan om hur man bedömer biståndets effekter måste bli föremål för en annan essä. Men man kan konstatera att Bo Karlström, som var engagerad i utvecklingsfrågorna och nog hade hjärtat på rätta stället, antagligen hade glatt sig över att få fel i sina prognoser om han fortfarande hade varit i livet. Men för biståndets många kritiker är utvecklingen mer svårsmält. De älskade Karlströms bok, som även blev omtryckt 1996, och refererar till den än i dag (Se till exempel Janerik Larssons Tystnaden kring biståndspolitiken, 2019). Den bevisade ju att bistånd var omöjligt – ett budskap som efterfrågas.

Lockelsen i att förklara kampen mot fattigdom som omöjlig eller onödig går som ett eko genom världshistorien. Aristoteles försvarade slaveriet med argumentet att det låg i vissa människors natur att vara slavar. Oräkneliga religioner har slagit fast att tingens ordning är som den bör och att den fattiges lott blir bättre i himlen. Nationalekonomen Thomas Malthus förklarade på 1800-talet att all hjälp till de hungriga var onödig då den bara skulle resultera i fler barn som ändå inte skulle gå att mätta (i dag motbevisat). För socialdarwinisterna visade evolutionen ingen nåd. På sikt, menade de, var det självklart att de svagare, både människor och folkslag, skulle slås ut. »Vi ska inte ge pengar till de fattiga för då blir de lata« är ett ständigt återkommande argument, men flera randomiserade kontrollstudier från utvecklingsländer med kontantstödsprogram till de fattigaste talar tvärtom för att stöden bidrar till ett ökat arbetsutbud. Ett annat vanligt argument är att stöd till utvecklingsländer med nödvändighet och alltid försenar de reformer länderna behöver genomföra.

Myterna om solidaritetens omöjlighet eller onödighet är seglivade och ständigt återkommande. De efterfrågas helt enkelt av de som inte vill dela med sig och som helst slipper både krav och dåliga samveten. En bekväm position att inta är att »jag vill gott men kan inget göra«. Men beläggen för att det generellt sett skulle vara omöjligt eller onödigt att bistå sämre lottade medmänniskor är skrala.

Detta betyder givetvis inte att allt bistånd fungerar, eller att det aldrig skulle kunna vara missriktat eller till och med kontraproduktivt. Det finns också en psykologisk kraft som går i helt motsatt riktning, nämligen den som misstar de goda handlingarnas syfte med deras verkan och som får oss att falla till föga för lockelsen i att bli sedd som god oavsett våra handlingars faktiska konsekvenser. Även denna felaktiga tanke måste förstås motverkas. Och det sker med forskning, tydliga belägg och goda argument. Debatt kring och kritik av olika former av bistånd är därför välkommet, men då bör den vara grundad i fakta och beprövad erfarenhet och befriad från vulgära generaliseringar.

Myterna om solidaritetens omöjlighet eller onödighet är seglivade och ständigt återkommande. De efterfrågas helt enkelt av de som inte vill dela med sig och som helst slipper både krav och dåliga samveten.

Men är det inte dags att inta en ”realistisk” hållning till biståndet, att som Donald Trump sätta det egna landet främst? USA har aldrig varit en generös biståndsgivare sett i relation till BNI, men i kraft av ekonomins storlek har landet varit den enskilt största givaren med cirka 30 procent av världens samlade bistånd och en ännu högre andel av det humanitära biståndet. Den 20 januari stoppades hela verksamheten över en natt med ett dekret av Donald Trump, utan hänsyn vare sig till ingångna avtal eller utsatta människor som utan förvarning blev av med livsviktiga mediciner eller akut livsmedelsbistånd. Elon Musk satte omedelbart tänderna i USAID och stängde i praktiken ner organisationen. Samtidigt orkestrerades det fram en desinformationskampanj − via X, givetvis − där USAID avfärdades som en kriminell organisation (påståendena har faktagranskats och tillbakavisats av både New York Times och Deutsche Welle).

I skrivande stund är det oklart var det hela slutar − domstolsprövning av åtgärdernas laglighet pågår och kanske räddas några delar av biståndet – men att avsikten är att kraftigt begränsa biståndet råder det inga tvivel om. Allt ska gås igenom för att säkerställa att verksamheten stödjer USA:s nationella intressen. Även alla traktat och överenskommelser med internationella organisationer ska granskas utifrån samma princip. Den 4 mars tog USA avstånd från hållbarhetsmålen i FN:s generalförsamling, en av ytterst få överenskommelser som i princip hela världen anslutit sig till. Globala samarbeten och ingångna avtal är inte längre värda ens pappret de en gång skrevs under på.

Den svenska regeringen har i sin biståndspolitik agerat långt ifrån lika brutalt, men riktningen är densamma och utstakad i Tidö-avtalet och regeringens så kallade reformagenda, vars innehåll jag har diskuterat utförligt i en tidigare artikel i Dagens Arena. I korthet kan den sammanfattas så här: Svenska intressen ska placeras i centrum. Ett ökat stöd till det europeiska närområdet (försvarligt) och till verksamhet med koppling till svenska kommersiella och migrationspolitiska intressen betalas med kraftiga nedskärningar på annat. Särskilt drabbade områden är fred, jämställdhet, forskning och humanitär hjälp. Afrika-anslaget har under den här mandatperioden minskats med en tredjedel, närmare tre miljarder kronor, och biståndet har generellt sett blivit mindre inriktat på att motverka fattigdom. Biståndets integritet undergrävs när man direkt bryter mot eller rör sig bort från OECD/DACs riktlinjer för vad som kan kallas bistånd. Vidare visade sig avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken vara mer än semantik, och engagemanget för fred är tydligt nedprioriterat. Slopade bidrag till information och folkbildning innebär att möjligheten för svenska biståndsaktörer att föra en kritisk diskussion om utvecklingsfrågor på hemmaplan kraftigt försvåras. Även kunskapsbildningen drabbas när stödet till svensk utvecklingsforskning inom olika områden dras in.

Stödet till Ukraina är välmotiverat och hade ökat oavsett färg på regeringen. Det militära stödet till Ukraina, 25 miljarder kronor per år 2024–2026, finansieras med nya pengar som tagits fram genom en kalkylerad avvikelse från det så kallade överskottsmålet. De stora satsningarna på Ukraina inom biståndsområdet däremot (cirka fem miljarder/år, nu i nivå med hela Afrika-anslaget) bekostas med nedskärningar av stödet till fattiga människor i andra delar av världen. Detta sker dessutom inom ramen för en krympande biståndsbudget. Sverige har varit generöst med sitt militära bistånd, men snålt med utvecklingsbiståndet.   

Som sagt, inte lika brutalt som Trumps och Musks attacker på USAID, men en rörelse i samma riktning. Det egna landet ska sättas främst. Biståndet i Sverige, liksom i USA, är en tacksam måltavla för högerpopulistiska krafter. Bistånd knyter an till värderingar om medmänsklighet och alla människors lika värde. Det lånar sig dåligt till mobilisering på identitetspolitisk grund. Högerpopulisterna avskyr det följaktligen, liksom engagemanget för klimatet, som ju berör oss alla oavsett identitet.

Slopade bidrag till information och folkbildning innebär att möjligheten för svenska biståndsaktörer att föra en kritisk diskussion om utvecklingsfrågor på hemmaplan kraftigt försvåras.

Det svenska biståndets klassiska motivering har varit solidaritet och upplyst egenintresse. Det är en formulering som väglett tidigare svenska regeringar av olika kulörer men som nu försvunnit i och med att budgetpropositionen för 2025 upphävde det gamla styrdokumentet Politik för Global Utveckling (PGU) som antogs 2023 efter en bred parlamentarisk process. Solidaritet, som är en viktig ingrediens, förstår vi på det hela taget innebörden av. Men upplyst egenintresse, hur skiljer det sig från vanligt egenintresse? Ett sätt att närma sig begreppet är genom insikten att samarbete, även om det kostar i det lilla och kortsiktiga perspektivet, svarar mot ett gemensamt och mer långsiktigt intresse.

Utifrån spelteori går det faktiskt att ge det upplysta egenintresset en mer precis innebörd. Många av våra globala utmaningar – klimat, pandemihot, flyktingkriser, fattigdom – rymmer vissa likheter med det som brukar kallas för fångarnas dilemma. I det klassiska exemplet är det två brottslingar som kan uppnå en ömsesidig fördel genom att inte tjalla på varandra, men en ännu större fördel genom att skylla på den andre, så länge den andre inte gör detsamma. I spel i en omgång resulterar egennyttigt och rationellt agerande i att det inte blir något samarbete och båda förlorar. Men om spelet upprepas i flera omgångar, och en interaktion över tid tillkommer, så är utgången inte lika given.  Själva dilemmat kan dock appliceras på fler sammanhang, inte minst de globala utmaningarna, och kan sägas bestå i att alla tjänar på samarbete, men att det samtidigt finns starka incitament att hoppa av och bli en fripassagerare som låter andra stå för uppoffringarna. Ungefär som USA som hoppar av Parisavtalet med hänvisning till sina egna nationella behov. Det upplysta egenintresset däremot rymmer insikten om att vi alla tjänar på att samarbete, inte minst i det större och längre perspektivet. Som när resten av världen håller fast vid Parisavtalet, trots USA:s avhopp.

Men vilken strategi är egentligen bäst – om vi tänker bort solidariteten och bara ser det utifrån ett »rent« nationellt egenintresse – är det att samarbeta eller att välja att bli en fripassagerare som Trump?

I boken The Complexity of Cooperation (1997) har statsvetaren Robert Axelrod studerat fångarnas dilemma-spel för att identifiera den bästa långsiktiga strategin. I spelet, som upprepas i flera omgångar, får man välja mellan samarbete och att hoppa av. Det finns ömsesidiga vinster med samarbete, men samtidigt incitament för avhopp. En evolutionär komponent lades till så att den strategi som varit mest framgångsrik i en omgång ökade sin chans att överleva och växa i nästa omgång. Han bjöd in kolleger i branschen att formulera förslag på strategier och fick in otaliga sådana − en del samarbetsinriktade, andra mer elaka och svekfulla, och allt möjligt däremellan. Sedan matades strategierna in i datorer som fick spela fångarnas dilemma mot varandra i upprepade omgångar.

Den vinnande strategin, som visade sig ha bäst chans till överlevnad, går under beteckningen »tit for tat with forgiveness«. Den innebär att man börjar med att samarbeta och fortsätter med det så länge motparten gör detsamma. Men om motparten hoppar av så ger man igen med samma mynt, men är samtidigt snar att förlåta och återuppta samarbetet om det erbjuds en chans till det. Axelrods egen förklaring till varför detta blev den vinnande strategin var just att den främjar samarbete samtidigt som den rymmer både ett element av straff för avhoppare och ett mått av förlåtelse om motparten visar tecken på att återuppta samarbetet.

Vill man maximera sin chans till överlevnad och framgång i en värld präglad av fångarnas dilemma-liknande utmaningar är det alltså denna typ av samarbetsstrategi som vinner. Den inskränkte inser inte det och väljer att hoppa av och bli fripassagerare så att andra får stå för notan. Men därmed stänger han eller hon dörren till framtida vinster och straffas för det. Den upplyste däremot, har förmågan att se när det gemensamma intresset sammanfaller med egenintresset och väljer en samarbetsstrategi.              

Trumps linje − som så påtagligt präglas av svek, avhopp, lögner, egoism och aggression – är alltså en strategi för »losers«. På sikt. Vem vill samarbeta med en sådan person/nation?

En viktig komponent i »tit for tat«–strategin är dock att ge igen med samma mynt. Man bör alltså inte finna sig i avhoppen, inte fjäska, normalisera, försvara eller ha så mycket »is i magen« – ett av vår regerings favorituttryck − att avhopparen inte känner av den nödvändiga motreaktionen. 

Trumps linje − som så påtagligt präglas av svek, avhopp, lögner, egoism och aggression – är alltså en strategi för ›losers‹. På sikt.

Att stå upp mot en mobbare är dock lättare sagt än gjort, och än svårare om han är kärnvapenbestyckad. Vem vill ensam mucka med mobbaren? Pragmatism kan behövas, liksom att välja vilka strider man tar, tillsammans med vem och när. Men, som Timothy Snyder konstaterar i sin bok Om Tyranni (2017), dessa auktoritära ledare är i slutänden beroende av allas vår följsamhet − av vårt medlöperi. »Lyd inte i förväg« har blivit en av hans ständigt återupprepade sentenser, och det av goda skäl. Men han har fler: »kom ihåg yrkesetiken!«, »försvara institutionerna!«, »stå upp för sanningen!«, »lär dig känna igen propaganda!«, »upprätta fysiska och sociala kontakter!« och inte minst »var modig!«.

»Brunsmeta inte en heilande man!« skriver Amanda Sokolnicko på Dagens Nyheters ledarsida när hon raljerar över Elon Musks svenska försvarare efter hans beryktade fascisthälsning. Kalla honom för fascist i stället! Som en fri man med tryggad pension kan jag förstås tillåta mig modet att kalla en spade för en spade. Men vi har alla ett visst utrymme för motstånd, och vi är alla skyldiga att agera i det utrymmet. Historien ska döma medlöparna, precis som den dömt 1930-talets medlöpare.

Så betänk bilden av världskartan med de olika färgnyanserna igen. Ska vi låta det bli så där och följa USA i spåren och minska det globala engagemanget? Ska vi säga oss försvara en regelbaserad världsordning med ökade försvarsutgifter samtidigt som vi överger de globala samarbeten som gör den trovärdig och meningsfull. Eller ska Sverige och Europa tvärtom ta ett steg framåt och fylla tomrummen USA lämnar efter sig, så gott det går, och visa på vägen mot en värld av mer samarbete, i alliansbyggen befriade från dubbelmoral och arrogans. Och − pragmatiskt och efter bästa förmåga − ge USA igen med samma mynt, men välkomna avhopparen tillbaka så snart den dagen kommer.

Med vägledning i solidaritet och upplyst egenintresse blir valet enkelt.