Blunderhållning om politiken

Det lär inte ha undgått någon att Daniel Suhonen har kommit ut med Partiledaren som klev in i kylan, en bok om Håkan Juholts tillträde och avsättning som partiordförande för Socialdemokraterna. Här framställs Juholt som ett offer för en högerfalang inom partiet med förgreningar in i det borgerliga lägret och näringslivet. Som äreräddning är denna partsinlaga inte framgångsrik. Snarare bekräftar Suhonen att Juholt var fel man. Han behärskade inte maktspelet inom partiapparaten, lyckades inte ens få sina vänner med sig, blev lätt berusad av sina egna formuleringar och gav ofta ett svajigt intryck. Den intressanta frågan är inte varför han blev avsatt utan varför han blev vald. I sin recension av Jenny Madestams Hur blir man vald? påpekar Kjell-Olof Feldt att sådana tillsättningar är svårgenomträngliga och kompliceras av att en partiledare inte bara ska gå hem hos medlemmarna utan också måste appellera till betydande grupper utanför partiet.

Suhonens bok saknar inte intresse men den uppmärksamhet den fått saknar proportioner och det säger åtskilligt om det politiska klimatet. Sten Widmalm menar i sin debattartikel att poltiken har ”botoxifierats”. Politikerna trängs ihop i mitten, säger likartade saker med uttrycklösa miner. Eftersom de etablerade partierna har blivit så lika tycker sig många väljare inte ha något alternativ och missnöjesröstar på SD eller Fi.

Hur skulle ett uppbrott från mitten då se ut? Moderaterna skulle kanske kunna bli ett mer konservativt parti, socialdemokraterna anknyta till det socialistiska arvet. Men inte mycket pekar på att väljarna skulle följa med i en vänstersväng. Det är anmärkningsvärt att vänstern inte har kunnat kapitalisera på den ekonomiska krisen och de ökande inkomstskillnaderna. Det kan inte förklaras med konspirationer utan handlar om en identitetskris för socialdemokratin.

Kan dagens offentlighet härbärgera den komplicerade debatt som ett uppbrott från mitten skulle kräva? Medierna klumpar sannerligen inte ihop sig i mitten, där är det race to the bottom som gäller. Till försvar för politikernas uttryckslöshet kan man anföra att de på goda grunder har blivit ”drev-aversiva”. Minsta djärvhet i formuleringarna kan bli ödesdiger. I sin bok Mediekratin, recenserad av Gunilla Jarlbro hävdar Kenneth Asp och Johannes Bjerling att politiker har lärt sig tänka som journalister. Och, skulle jag vilja tillägga, journalister hämtar alltmer av dramaturgin från underhållningsindustrin. Det är väl därför Suhonens bok fått så stort genomslag. Den innehåller personangrepp, skvaller, intriger, rivalitet, konspirationer – som Game of Thrones fast utan sex. Och den innehåller föga av idédiskussion som skulle sänka berättartempot.

Man frestas att kalla detta för blunderhållning, inte bara för att Juholt ofta klantade sig, utan för att man blundar för viktiga problem genom att fokusera på detta. Som framgår av Clary Krekulas recension av böcker om åldringsvården (s. 22) har frågan om dess bristande resurser svårt att ta sig in på den politiska agendan, trots att det är en av våra stora framtidsfrågor. Den uppväxande generationens villkor har också svårt att tränga igenom. Som vi diskuterar i detta nummers temasektion har den uppfostrats till att inte ge upp några drömmar, men för många kommer det att handla om just det. Datorer tar över allt fler kvalificerade sysslor och det är svårt att se var morgondagens arbete ska komma ifrån. Den vanligaste reaktionen inför detta är att upprepa mantrat om mer utbildning, men vi har redan en befolkning som är extremt utbildad – och det är inte längre en garanti för att få arbete och kommer allt mindre att vara det i framtiden.

Publicerad i Respons 2014-5