Dags för ett nytt svenskt moderniseringsprojekt?

Utan att vi precis planerat det har detta nummer till stor del kommit att handla om Sverige från 1800-talet och framåt. Det gäller uppenbart temat, i vilket Erik Bengtsson påminner om att den jämlikhet vi gärna ser som typiskt svensk inte har särskilt djupa rötter. Den stora utjämningen från 1900-talets mitt var tvärtom en följd av att en så stor del av befolkningen tidigare hade varit utesluten från den politiska makten. Detta ledde till en bred politisk mobilisering, som efterhand gav socialdemokratin en unikt stark ställning, så att den kunde genomföra sina jämlikhetsplaner. 

Nu håller detta homogena samhälle på att splittras. Som Göran Therborn påpekar i intervjun med Johannes Heuman har inkomstklyftorna ökat dramatiskt sedan 1980-talet, både internationellt och i Sverige. Kanske har föreställningen om en speciell svensk jämlikhetstradition och homogenitet invaggat oss i en falsk säkerhet, som gjort att vi underskattat riskerna för att samhället fragmenteras.

Det sjätte moderniseringsprojekt som Nordin antyder, förutsätter en uppgörelse med synen på Sverige som en moralisk stormakt.

Ett intressant perspektiv ger Svante Nordin i sin bok Sveriges moderna historia, recenserad av Martin Wiklund. Nordin skildrar Sveriges historia från 1800-talets början som fem olika moderniseringsprojekt, som initierats för att lösa problem som vuxit fram. Det femte projektet, som tog sin början 1976, karaktäriseras av globalisering och mångkulturalism. Medan folkhemmet byggde på en idé om nationell gemenskap, sågs nu nationell sammanhållning och modernisering som oförenliga. Detta femte projekt befinner sig nu i kris, vilket inte minst framgår av Sverigedemokraternas framväxt, och Nordin hävdar att ett nytt, sjätte moderniseringsprojekt inte bör underskatta den nationella dimensionens betydelse. 

Det kan te sig förbryllande att det framgångsrika folkhemskonceptet avlöstes av ett förkastande av det nationella perspektivet. En bidragande orsak till detta har varit uppfattningen att Sverige representerar det mest upplysta samhället och kan klara sig utan nationell sammanhållning. Föreställningen är kanske inte så ny som man kan tro. Gunnar Åselius hävdar i sin bok Vietnamkriget och de svenska diplomaterna 1954–1975, recenserad av Tomas Bertelman, att denna tro på ett moraliskt överlägset Sverige var etablerad redan före socialdemokratin.

Ändå har det faktum att Sverige inte deltog i andra världskriget haft stor betydelse för denna självbild. Historikern Alf W. Johansson brukar säga att Sverige är det enda land i Europa som blivit traumatiserat av att inte ha varit med i andra världskriget. Anspråket på att vara en förebild är till stora delar kompensatoriskt: vi svenskar delade inte krigets prövningar men bidrog ändå till kampen mot ondskan genom att visa världen hur ett förebildligt samhälle, som hade gjort sig kvitt traditionen, inklusive nationalismen, skulle byggas. Det sjätte moderniseringsprojekt som Nordin antyder, förutsätter en uppgörelse med synen på Sverige som en moralisk stormakt.

Publicerad i Respons 2019-5