Debatt om Per Engdahl

Bergquist mäter Engdahls betydelse med fel måttstock, menar Elisabeth Åsbrink

Den före detta ambassadören Mats Bergquist gillar inte en av mina formuleringar angående den svenske fascistledaren Per Engdahl, publicerade i Dagens Nyheter den 7 april, rörande facsistisk idéhistoria från Engdahl till Breivik. Jag skrev nämligen att Engdahl attraherade en stor del av svensk elit.

Var har jag fått detta ifrån, undrar ambassadören – dock utan att lyfta på sms-fingret och kolla saken med undertecknad. I så fall hade han fått till svar att jag syftar på Riksföreningen Sverige-Tyskland, som Engdahl fick med sig när han bildade Svensk Opposition 1941 (källa: Lööw, 2004, Nazismen i Sverige 1924–1979).

Initiativet till Riksföreningen kom från flera mycket meriterade professorer i Lund – den som önskar namn kan lätt söka på nätet – och framträdande medlemmar ur kultursfären var t.ex. Sven Hedin och Carl Milles. Vid tiden för anslutandet till Engdahl fanns företrädare för alla de yrken jag nämner; företagsledare, militärer, jurister och författare, representerade inom rörelsen (källa Hübinette, 2002, Den svenska nationalsocialismen). Där fanns också riksdagledamöter.

Vid säkerhetspolisens undersökning 1940 av officerare med nazistsympatier räknades medlemmar i Riksföreningen till gruppen nazistsympatisörer, och medlemslistor från till exempel 1942 räknar till runt 5 000 medlemmar.

Så, man kan kalla Engdahls verksamhet för mycket, men att som Bergquist förminska den till en ”obetydlig sekt” är trivialiserande intill inkorrekthet.

Per Engdahl och hans olika rörelser har aldrig samlat höga tal i form av röster i allmänna val och det har jag heller aldrig påstått. Alla kännare av denne fascist vet att det inte heller var hans sätt att arbeta – han var modernare än så. Engdahl skapade sociala nätverk och tankesmedjor, inte traditionella politiska partier. Ergo, Bergquist mäter Engdahls betydelse med fel måttstock.

Den andra invändningen gäller en person på ett fotografi som DN:s bildtext felaktigt påstår är Per Engdahl. Det är ju inte Åsbrinks fel, medger Bergquist, men helheten föranleder ändå slutomdömet ”inte imponerande”.

För egen del finner jag inget imponerande i Bergquists sätt att sammankoppla min text med tidningens redigering av densamma. Guilt by association kallas det, och är varken en vetenskaplig metod eller ett hedervärt sätt att utöva kritik.

Mats Bergquist svarar:
Det märkliga är snarare att stödet för olika bruna rörelser var så svagt i Sverige

Elisabeth Åsbrink upprepar i sitt genmäle glatt sitt påstående att Svensk Opposition/Nysvenska rörelsen attraherade en stor del (min kursivering) av svensk elit. Men ett felaktigt påstående blir inte korrekt bara för att det upprepas. Även om den medlemsmatrikel som Tobias Hübinette publicerat (2002) skulle vara någorlunda riktig var uppenbarligen inte ”en stor del” av svensk ”elit” attraherad av Svensk Opposition. Varje rimlig tolkning av detta uttryck borde antyda radikalt andra siffror och därtill sammansättning av medlemskadern. Heléne Lööw tonar för övrigt ner Svensk Oppositions betydelse (se Nazismen i Sverige 1924-1979, s. 50).

Åsbrinks påstående läses naturligtvis av den som inte är insatt i ämnet så att de nazistiska och fascistiska sympatierna i Sverige var avsevärt större än vad annars sägs. Det märkliga är ju snarare att sympatierna och stödet för olika bruna rörelser, med tanke på de livliga och långvariga ekonomiska, vetenskapliga och kulturella relationerna med Tyskland, var så klent, vilket också Hitlerregimen uppenbarligen hade svårt att förstå .

Problemet för Elisabeth Åsbrink och andra som nu börjar intressera sig för stämningar i Sverige under andra världskriget och regeringens politik är att man ofta inte ser skogen för bara träd. I detta också för Sverige avgörande skede gäller det verkligen också att se sammanhanget.

Åsbrinks avslutande mening om den uppenbara bildförväxlingen mellan Per Engdahl och Rütger Essén förstår jag inte. Oavsett om det är hon eller DN:s redaktion som slarvat är det verkligen inte imponerande; när det tydligen är den senare behöver hon ju inte känna sig träffad. Någon rättelse i tidningen har jag för övrigt inte sett.

Publicerad i Respons 2013-3