Demokrati är mer än majoritetsstyre

Med demokrati menar man i Väst något mer än enbart fria val. Till ett sådant politiskt system räknar vi också en rad skydd mot majoritetens möjligheter att förtrycka minoriteter och individer, såsom religionsfrihet och yttrandefrihet. Ett demokratiskt system bör också främja individens autonomi i en rad dimensioner. Den amerikanske författaren Fareed Zakaria påpekade i sin inflytelserika bok Frihetens framtid (2006) att dessa begränsningar av majoritetsstyret inte var självklara utanför västvärlden och att det också finns något sådant som en illiberal demokrati. En sådan utgör ett folkstyre i meningen att majoritetens åsikter får gehör, men samtidigt är grundläggande friheter inskränkta och individens autonomi begränsad. Det kan helt enkelt vara så att majoriteten av en befolkning inte vill ha friheter av detta slag. Zakaria lyfte bland annat fram Mellanöstern som en region där illiberala demokratier var att förvänta; i många fall var de icke-demokratiskt tillsatta härskarna mer liberala än samhällena de härskade över.

Shadi Hamid, som blivit uppmärksammad för sin bok Temptations of Power, säger i intervjun i temablocket om Mellanöstern (s. 17) att islamismen blir alltmer konservativ när förhållandena demokratiseras. Majoriteten av befolkningen i till exempel Egypten anser att islam ska prägla det sekulära samhället. Att det förhåller sig så beror enligt Hamid på att islam inte på samma sätt som kristendomen skiljer på världslig och religiös makt. Han menar ändå att utvecklingen måste bejakas, för illiberala demokratier är trots allt att föredra framför illiberala diktaturer.

Han menar ändå att utvecklingen måste bejakas, för illiberala demokratier är trots allt att föredra framför illiberala diktaturer.

När det gäller individens autonomi finns det kanske andra faktorer än religionen som är betydelsefulla. Den amerikanske juristen Mark S. Weiner lyfte i The Rule of the Clan (2013) fram den betydelse som familjestrukturen har i sammanhanget. Den individuella frihet vi har i väst förutsätter att släktbanden har försvagats dramatiskt. Om vi blir utsatta för brott är det staten, inte släkten, som skipar rättvisa. Om vi hamnar på obestånd är det välfärdsstaten, inte släkten, som tillhandahåller ett skyddsnät. Denna individualism förutsätter en stark stat. (Den svenska statsindividualismen är ett renodlat exempel på detta mönster.) Weiner varnar för att vi får en tillbakagång till ett samhälle där klaner åter spelar en central roll om staten försvagas. Hans polemik riktar sig här mot nyliberaler som inte inser hur viktig staten är för den individuella friheten.

Mellanöstern präglas däremot enligt Weiner av vad som kallas ”clannism”, starka informella nätverk som baseras på släktskap och traditionell patriarkal auktoritet. Clannism sätter starka gränser för den individuella autonomin, men också för den politiska utvecklingen, eftersom det är svårt att vinna gehör för insatser för det allmänna bästa i samhällen där lojaliteten mot den egna gruppen dominerar. Weiner anser för övrigt att det mer är familjestrukturen än religionen som påverkar muslimska invandrares integration i Europa.

Jag vill här också ta tillfället i akt att tacka våra läsare för det gångna året, som är det tredje året för Respons. Man brukar säga att ett medieprojekt behöver 1000 dagar på sig för att visa sin potential och det har vi nu haft. När vi går in i det fjärde året kommer Respons att ha en förstärkt redaktion och möjligheter att utöka verksamheten så att tidskriften kan bli ännu tydligare som alternativ för de läsare som inte är tillfredsställda med dagstidningarnas bevakning av facklitteraturen – och en ännu bättre plattform för de akademiska skribenter som vill nå en bredare publik.

Publicerad i Respons 2014-6