Den totala ensamhetens diktare

Det är på tiden att Bertil Malmberg ägnas en heltäckande biografi. Hittills har det saknats en bredare studie över hans omfattande och varierade författarskap, men med Torbjörn Kjölstads Den ensamma resenären har vi nu fått en insiktsfull och noggrant utförd presentation av både författarens person och hans författarskap. Kjölstad gav redan 2007 ut en bok om Bertil Malmbergs släkt och barndomsår och är således väl förtrogen med familjen Malmbergs bakgrund i Ångermanland, i småstaden Härnösand och på bruksherrgården Wäija i Ådalen, där hans farfar ägde ett sågverk. 

I det tidiga 1900-talets litterära värld var Malmberg en dominerande gestalt, av Olof Lagercrantz försedd med epitetet ”Diktens Majestät”. Han skrev poesi, dramatik, essäer och memoarer, arbetade med filmmanus och översättningar samt var medlem av Svenska Akademien. När han avled 1958 hyllades han stort i både press och radio, och det slogs fast att en furste i diktens rike hade gått ur tiden. 

I augusti 2019 var det 130 år sedan Bertil Malmberg föddes. I vår tids kulturella samtal refereras det nog inte ofta till honom, och vad man eventuellt tänker på om hans namn nämns torde vara Åke och hans värld (1924), en vemodig berättelse om författarens barndomsminnen från 1890-talets Härnösand. Denna finstämda roman, unik bland svenska barndomsskildringar, har också filmatiserats med bland andra Allan Edwall i en av huvudrollerna. 

Det är få forskare som ägnat sig åt Malmbergs författarskap. Alf Ahlberg kom visserligen redan 1939 med en kortare presentation av Malmberg, men då var författaren mitt i sin gärning och hade mycket kvar att skriva. I övrigt har endast delar av hans verk belysts i arbeten såsom Claes Ahlunds Diktare i krig (2007) där Malmbergs poesi fram till 1920 behandlas vid sidan av K. G. Ossiannilssons och Ture Nermans. Ingemar Algulin tar upp Malmbergs lyriska förnyelse efter 1940-talets mitt i Tradition och förnyelse (1969) och skriver samtidigt om Hjalmar Gullberg. Bertil Malmbergs relation till Tyskland under åren 1908–1928 är ämnet för Enar Bergmans arbete Diktens värld och politiken (1967). Malmberg bodde i München under 1920-talet och var väl förtrogen med tyskt kulturliv och politik. Örjan Torell lyfter fram Malmberg i Den osynliga staden (2008) tillsammans med andra norrlandsförfattare som Olof Högberg, Ludvig Nordström och Lars Ahlin. Till alla här nämnda arbeten (utom Torells, märkligt nog) refererar Kjölstad. 

Med tanke på att Malmberg periodvis var sjuk, under några år rentav omyndigförklarad, och intagen på olika nervkliniker, beroende på psykiska besvär och alkohol- och tablettmissbruk, är det imponerande att hans produktion ändå var så omfattande. 

Kjölstad lägger upp sin studie i kronologisk ordning och följer parallellt liv och verk. Han har haft ett rikt arkivmaterial att utgå ifrån, bland annat ett flertal brevsamlingar och inte minst den samling med Malmbergs efterlämnade papper som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. Boken innehåller också en, som det förefaller, fullständig förteckning över Bertil Malmbergs litterära produktion. Med tanke på att Malmberg periodvis var sjuk, under några år rentav omyndigförklarad, och intagen på olika nervkliniker, beroende på psykiska besvär och alkohol- och tablettmissbruk, är det imponerande att hans produktion ändå var så omfattande. Han publicerade ett stort antal artiklar i en rad olika ämnen i tidskrifter och i dagspressen.

I Stockholms Dagblad var Malmberg under det tidiga 1900-talet en flitig medarbetare och hade god kontakt med Klara Johanson, tidningens vid den tiden mest framstående kritiker. Under åren i München var han korrespondent för Aftonbladet och senare blev han fast medarbetare i Dagens Nyheter. Där publicerade han också 1937 efter en resa i Tyskland ett antal artiklar om den aktuella situationen i Hitlers rike. Han fördömer hårt och entydigt förhållandena i koncentrationslägret i Dachau som han besökte, men hans resonemang i andra artiklar om bland annat antisemitismen är dubiösa, även om de uttrycker medkänsla med judarnas situation. 

Malmbergs drama Excellensen är likaså av intresse när det gäller svensk censur och litteraturens förhållande till nazisternas Tyskland. Detta drama var starkt kritiskt mot nazismen och Pauline Brunius, dåvarande chef på Dramaten, ansåg att hon var tvungen säga nej till ett uppförande. Pjäsen stred mot den ”återhållsamhet” till främmande makt som regeringen påbjöd. Excellensen uppfördes dock 1942 på Borgarskolan inför ett slutet sällskap, men trots det blev reaktionerna från tyskt håll kraftiga. Den tyske ministern hävdade hos utrikesministern Christian Günther att pjäsen var en förolämpning mot det tyska riket. Två år senare filmatiserades den dock i regi av Hasse Ekman. Då hade den tyska krigslyckan vänt.

Flera av de texter som Malmberg skrev för pressen återkom inte sällan i senare poesi- och essäsamlingar, något som Kjölstad minutiöst redogör för. Det rörde sig om ett ganska systematiskt återbruk, vilket till stor del berodde på Malmbergs ekonomiska situation. Han hade ingen hand med pengar och hans pekuniära läge var alltid ansträngt, ibland rentav katastrofalt. Breven till Bonniers förlag om förskott är legio och långt upp i åren fick han kontinuerligt ekonomiskt understöd från sina föräldrar.

I unga år var Malmberg något av en dandy och bohem. Hans framtoning var utmanande, lätt aristokratiskt, och Kjölstad skräder inte orden när han betecknar hans uppträdande som ”vräkigt, nonchalant och egenkärt”. Under studietiden i Lund spelade Malmberg ett slags Oscar Wilde och det var också här som hans förödande krogvanor grundlades. Han trodde sig vara en ny Messias och bar enligt sin förebild håret långt och friserat. Stundtals hyste han ambitioner att bli nationalskald av Heidenstams snitt. Han var till sin karaktär splittrad och dubbelbottnad, svängde mellan motsatta poler, mellan tro och förnekelse, självkritik och självförhävelse. En bristande förståelse för det egna jaget tycks ha gjort det svårt för honom att anpassa sig till livets realiteter.

Malmberg drevs av en betydande äregirighet och var tidigt inställd på att skriva och bli författare. Det definitiva genombrottet kom 1935 med Dikter vid gränsen, en samling med prägel av civilisationskritik i Oswald Spenglers anda. Den renderade honom Svenska Akademiens guldmedalj. Debuten hade skett redan 1908 med Bränder, men artonåringens diktsamling möttes av blandade reaktioner. Den avfärdades helt av Fredrik Böök, medan andra hade blick för författarens påfallande formbegåvning. 

Diktsamlingen från 1911, Uppgörelse och löfte, innehåller patriotiska tongångar och författaren gör här upp med sitt dekadenta förflutna. Dåd och dröm, utgiven ett år senare, vittnar om författarens skönhetskult och övermänniskoattityd och hans tro på diktarens höga uppdrag. Hans anspråk gick inte hem hos publiken och Fredrik Böök sågade än en gång hans dikter som exempel på ”koketterande fras- och stämningsesteticism”. 

Efter ett slaganfall 1947 ändrades tonen i Malmbergs diktning avsevärt. En större koncentration i det lyriska språket blir märkbar, liksom en större vardaglighet som bryter mot den tidigare lyrikens högtidlighet med allvarstyngda formuleringar, ofta med bibliska anknytningar och med en estetiskt-mystisk syn på diktarens uppgift. I Malmbergs senare dikter tycks han angelägen att fånga ögonblickets snabba upplevelser. Han vill som han skriver ”ge enkel vägkost”, inga ”lyxartiklar”. Ibland får de komprimerade satserna aforismens karaktär med rader som ”Korta sveket är bättre än långa lögnen”. Genomgående hos Malmberg är ett melankoliskt vemodsdrag, ibland en djup svartsyn på tillvaron. Hans dikter vittnar ofta om skuldkänslor och en stark medvetenhet om tillvarons bräcklighet och de destruktiva krafterna hos människan. Formellt karakteriseras hans poesi av en aldrig svikande känsla för rytm som tar sig uttryck i ett böljande lyriskt språk och träffsäkra bilder.

Författarskapet avslutades med essäsamlingen Förklädda memoarer 1956. Malmberg hade också hunnit med oavslutade studier vid universiteten i Uppsala och Lund, flera utlandsvistelser, deltagande i debatter och fyra äktenskap. Under trettiotalet hade han ett kortvarigt engagemang i Oxfordrörelsen, mycket på grund av påverkan från Sven Stolpe, en nära vän under många år. Malmberg trivdes dock inte i rollen som offentlig förkunnare. Han var inte kallad till ”rösternas torg”, ansåg han. 

Kjölstad anger som syftet med sin bok att ge den personliga bakgrunden till Malmbergs författarskap, inte i första hand göra någon litteraturvetenskaplig analys av skaldens verk och estetiska utveckling. Han skriver åtskilligt om Malmbergs vänner och kontakter genom åren. Där intog Manfred Björkquist på Sigtunastiftelsen en viktig roll, liksom även Karl Gerhard och Johannes Edfeldt. Kjölstad fogar även in Malmberg i samtidens litterära strömningar. Om diktaren ska betecknas som modernist eller inte kan diskuteras. Malmberg ansåg själv att han stod närmare den tyske författaren Friedrich Hölderlin än 1930- och 40-talets svenska modernister, såsom Gunnar Ekelöf, Harry Martinson och Artur Lundkvist. Klart är dock att han är symbolist med ett, åtminstone i hans tidiga diktning, märkbart inflytande från nyromantiken. Vilhelm Eklund var också en viktig förebild, liksom Verner von Heidenstam. Malmberg blev för övrigt den förste mottagaren av det nyinstiftade Övralidpriset 1945. 

Men i mycket gick Malmberg sin egen väg. Han passade inte in i tjugotalslyrikernas idylliska diktning, och inte heller kände han sig hemma i den radikala gruppen kring Clarté. Kjölstad lyfter fram författarens många litterära omsvängningar och hans intressen riktade åt olika håll, vilket han menar hade sin grund i den identitetsupplösning som alltid tycks ha varit ett hot för Malmberg. 

Torbjörn Kjölstad har tveklöst gett ett intressant diktarporträtt i Den ensamme resenären. Åtskilligt i Malmbergs dikter må klinga ihåligt i dag och hans retorik kan te sig svulstig, men den totala ensamhet som enligt Kjölstad är författarskapets signum är tidlös och allmängiltig.

Publicerad i Respons 2019-5