Döden framkallar både igenkänning och främlingskap

Döden gör något med oss. I det skede av mänsklighetens historia vi befinner oss nu kan vi nog konstatera att två saker är sanna samtidigt när det gäller döden. Å ena sidan att den är den minsta gemensamma nämnare som har förenat alla människor, och kanske djur, i alla tider. Å andra sidan att vår erfarenhet av mötet med döden bestäms av vilka vi är, vad vi studerat och vad vi tror är sant om världen.

I Verklighetens död undersöker författaren Helena Granström fältet där dessa två sanningar kolliderar. Mitt i amningen slutar hennes dotter andas. Boken är en meditation över vad som riktigt hände i det ögonblicket. Andningen kommer i gång igen, men för Granström är det tydligt att flickan varit död en stund. Även om det antagligen är få som varit med om just detta kan nog alla som hållit sitt spädbarn i famnen föreställa sig hur något liknande skulle kännas.

Granström är formad av sina studier i matematik och fysik, och vänder sig till dessa traditioners auktoriteter för att försöka förstå vad det var som hände. Hon konstaterar snabbt att på något slags strikt materialistisk nivå hände knappt något alls. Atomer och deras beståndsdelar fortsatte i sina märkliga banor utan vetskap om att dotterns ögon slocknat. Världen så beskriven kan inte härbärgera upplevelsen av ett par ögon som slocknar, och sedan får liv igen. 

I en annan tid än vår skulle undersökningen kanske ha slutat här. Men Granström nöjer sig inte med det självsäkra sekulära perspektivets mumlande om medvetandet som illusion. Hon förblir lojal med sin upplevelse: dotterns ögon slocknade, trots att vetenskapen vet att ögon inte lyser.

Granström vet förstås att det är ur upplevelser som denna som det språkbruk som kretsar kring begreppet själen uppstår. Men i stället för att försöka reda ut i vilken mening själen kan sägas finnas till, nystar hon i matematikens särskilda form av tvärsäkerhet som är fullständigt total ända till den punkt där den med säkerhet inte är det. I detta gränsland finns, om inte tröst, så åtminstone igenkänning.

När min son dog förblev han död. Men jag vet exakt vilken erfarenhet Granström försöker fånga in. Min son Joel var sex år och nu fanns det inget mer att göra åt hans hjärntumör. De sista dagarna fick han mycket morfin och sov hela tiden. Kanske var det just därför som dödsögonblicket blev så starkt erfarbart. Medan andetagen blev svagare och ojämnare var hans närvaro i rummet rätt vag. Men när det inte kom fler ande­tag var hans närvaro ett kort ögonblick total, som om han skulle vaknat upp ur sin sömn och börjat prata. Men närvaron fanns inte i kroppen, som nu var helt tom. Joel fanns i rummet. Och sen var han borta.

Att beskriva detta på något annat sätt än att själen lämnade kroppen är svårt. Det krävs omfattande träning i ett sekulärt sätt att se världen för att lyckas med det, och det är just en sådan träning vi moderna människor gått igenom. Själv har jag har gjort mitt bästa för att träna bort denna moderna prägling, bland annat genom att i min avhandling fåfängt försöka reda ut hur antikens människor uppfattade att själ och kropp hänger ihop. På tusen olika sätt, visar det sig. Men jag tror att de alla skulle ha varit överens om vad som hände Granströms dotter och min son: själen lämnade kroppen.

Ett barns död är förstås smärtfull som sådan, men den behöver inte skaka ens världsbild.

Så döden, liksom Granströms tankar kring den, åstadkommer både igenkänning och främlingskap. Jag hävdar mig inte förstå döden bättre än någon annan, även för mig förblir den ett mysterium. Men i min värld, formad av teologi och humaniora och både explicit och medvetet byggd på tro, skapar ett barns död inte någon upplevelse av att detta inte passar ihop med vad annat jag tror mig veta om verkligheten. Ett barns död är förstås smärtfull som sådan, men den behöver inte skaka ens världsbild. Min verklighet är som den är full av mysterier.

Granström är inte den första som försöker slå en bro mellan naturvetenskapens med precision beskrivna osäkerhet kring sina egna grunder och de grundläggande existentiella frågorna. Matematiken är logisk och går att leda i bevis från sina enklaste beståndsdelar till de mest komplicerade uträkningar, men de axiom den bygger på kan inte bevisas.

Som sådan fungerar matematiken som en metafor, eller kanske analogi för verkligheten som helhet. Det finns grundläggande frågor om verkligheten vi inte kan veta något om, men det är utifrån dem vi förstår våra liv. Men i motsats till matematiken är verkligheten sådan att osäkerheten finns i alla aspekter av tillvaron, inte bara i dess förutsättningar.

På ett område blir analogin dock av avgörande betydelse, nämligen etiken. Granström resonerar kring hur det visserligen är möjligt att resonera logiskt i etiska frågor, men vad man kommer fram till beror alltid på vad man utgår från. Vetenskapen härleder kunskap från det vi vet till det vi inte vet, från det allmänna till det specifika. Men när etiken försöker göra samma sak misslyckas den. Det är vad modernitetens etiska teorier försökt åstadkomma, och inte på någon punkt har vi närmat oss konsensus kring hur vi ska leva etiskt och avgöra etiska frågor. Och inte sällan blir svaren direkt groteska, som vi bland annat ser i den kollaps som den etiska rörelsen effektiv altruism har genomgått de senaste åren. 

Vi måste börja i andra ändan. Först måste vi använda de förmågor vi har för att formulera hur ett liv blir sant, skönt och gott. Och vi måste också kunna tala om upplevelsen av hur en själ lämnar en kropp i dödsögonblicket. Sedan kan den som känner sig manad ta sig an det intellektuella projektet att försöka skönja hur världen måste vara funtad för att sådant liv och sådant tal ska vara rimligt. Våra grundantagandens sannhet avgörs av det liv vi härleder ur dem, inte tvärtom. »Vara« måste alltså härledas ur »böra«. 

Granström strävar inte efter att skriva enkelt om svåra saker, utan låter dem vara svåra. Det blir inte mindre komplicerat när hon väver in vad jag misstänker är hennes nummer två på listan av livsavgörande upplevelser, nämligen en abort. Det som gör denna händelse speciell är att hon, precis när hon ska sövas, ångrar sig – och säger det. Aborten genomförs ändå, trots återtaget samtycke.

Även för den som – med politikernas uttryck – »står bakom svensk abortlagstiftning« måste det framstå som att Granström blivit utsatt för ett häpnadsväckande övergrepp. Det är inte osannolikt att liknande sista­ minuten-ånger är vanlig, och möjligen är det så att många efter lite eftertanke ändå väljer att gå vidare med sin abort. Trots det är det svårt att inte se detta som ett rätt allvarligt brott mot grundläggande medicinsk etik. Frågan hänger i luften: Är det på grund av att det handlar om just en abort som detta fått passera? Hur ska i så fall det förstås?

Granström är inte tydlig med hur hon ser att dessa två händelser relaterar till varandra. Kanske på så sätt att sköterskans rutinmässiga ignorerande av hennes »Nej, jag vill inte« möjliggörs av en kultur som inte har språk för det som händer när hennes dotters ögon slocknar, och sedan får tillbaka sitt ljus. Ytterst är detta en fråga om liv och död, men också om mening. Livet som något att värna uppstår så att säga i betraktarens öga. Eller för att vara exakt, i betraktarens vilja. Vi måste välja att se döden som oändligt meningsfull, liksom det liv den avslutar, för att livet överhuvudtaget ska gå att leva. Logiken, matematiken och fysiken kan inte hjälpa oss inför det valet. 

Det vore för mycket sagt att hävda att Granström landar i någon renodlad position i fråga om vad döden är. Det vore också mycket märkligt, döden motstår våra försök att förstå oss på den. Därför fortsätter den att envist utmana våra före­ställningar, vilka de än må vara.

Som teolog reagerar man förstås när Granström mitt i texten växlar över till bekännelsegenren:

Så jag svär att nu tror jag att allting, utan undantag, har en odödlig själ! Jag svär att jag tror att det inte finns något annat än odödlighet!

Men detta utgör inte en slutpunkt i hennes resonemang utan snarare något av ett galet infall, som att hon prövar att ställa sig i någon annans skor för en stund.

Mot slutet av boken uttrycker hon ändå något som kunde kallas en livshållning:

Det finns ingen godhet annan än den som strålar, trots att ingenting strålar, ur min dotters ögon. Nej, det finns ingen godhet annat än min tro på att dessa strålar ändå existerar.

Godheten, precis som sanningen och skönheten, är saker som finns för att vi väljer att de finns. Om vi med hjälp av vetenskap eller feghet eller lättja drar oss för att konfrontera det valet upphör det att existera och med det världen som vi känner den. Detta är, för att parafrasera teologen Anselm av Canterbury (1033–1109) och hans gudsbevis, vad alla menar med en religiös tro. I dess mest grundläggande form är religiös tro att hålla fast vi en föreställning just för att det ur den föreställningen föds en värld. 

Därmed är förstås inget sagt om innehållet i den tron. Men Granströms bok framstår som ett imponerande försök att bända upp ett utrymme i en av matematik och fysik definierad värld där sådant som tro, och därmed meningsfulla liv, kan existera.