En fundamental förutsättning för människovarat

Descartes påstående »Jag tänker, alltså finns jag« kan tyckas invändningsfritt. Men man ska inte vara för säker. Faktum är att inte ens den tautologiska varianten »Jag tänker, alltså tänker jag« har fått stå oemotsagd.

Vad sägs till exempel om följande citat av den framstående kognitionsforskaren och filosofen Daniel Dennett? »De undflyende subjektiva medvetna upplevelserna – rödheten hos något rött, det smärtsamma i en smärtsam upplevelse – som filosoferna kallar qualia? Rena illusioner.«

Frågar man professorn i neurovetenskap Christoph Koch vad han säger om påståenden av den typen blir svaret i alla fall tydligt: Att likt Dennett förneka medvetandet och alla dess intryck, tankar och känslor är en »absurd besvärjelse«. I nyutkomna boken Då är jag själv världen liknar Koch dem som kallar medvetandet för en illusion vid människor med en viss sällsynt psykisk sjukdom som får dem att insistera på att de saknar vitala kroppsdelar, eller till och med på att de är döda. Att de uppenbarligen är hela och levande nog att yttra detta för en läkare bekommer dem inte. Och något liknande tycks alltså gälla medvetandets förnekare, som i strid med sina sinnens direkta vittnesmål med bestämdhet hävdar att sinnesupplevelser inte existerar.

Koch tillhör med andra ord inte den falang inom filosofi och neurovetenskap som ifrågasätter medvetandets existens – tvärtom betraktar han det som fundamentalt för människovarat. Som en av de främsta företrädarna för den teori om medvetandet som går under namnet IIT (Integrated Information Theory), och som formulerades av den italiensk-amerikanska neurovetaren Giulio Tononi vid 2000-talets början, har han också bidragit till att omsätta denna hållning i kvantitativ vetenskap. Men detta är inte den enda bärande komponenten i Kochs människosyn: Med samma säkerhet som Koch hävdar att medvetandet i högsta grad är en realitet, försvarar han existensen av den fria viljan. I Då är jag själv världen knyter han samman dessa båda övertygelser, och låter dem utgöra grund för en diskussion om såväl det mänskliga medvetandet – dess fysiska förutsättningar, dess individuella variationer och dess gränstillstånd – som möjligheten att de maskiner vi konstruerar en dag ska kunna komma att dela vår märkvärdiga förmåga att erfara hur det är att finnas till.

»Att du har en intim kännedom om hur livet känns är ett rent faktum om världen som kräver en förklaring«, skriver Koch, och med detta slår han alltså fast sin ståndpunkt att varje teori som gör anspråk på att kunna beskriva den mänskliga existensen av rent vetenskapliga skäl också måste omfatta medvetandet. Koch kritiserar den så kallade reduktiva fysikalismen – den som tar sig uttryck i citatet av Dennett ovan, och som gör gällande att själva upplevelsen av ett mentalt tillstånd är ovidkommande (eller till och med en illusion): Allt som spelar roll är det fysikaliska tillstånd som underligger det. Den subjektiva upplevelsen är med andra ord det hjärntillstånd det svarar mot, och föga mer än så. En teori som inte kan förklara, eller ens närma sig, upplevda fenomen som smärta, njutning, sorg och förtvivlan kan, menar Koch, inte göra rättvisa åt det mänskliga tillståndet. Det är lätt att hålla med honom.

En teori som inte kan förklara, eller ens närma sig, upplevda fenomen som smärta, njutning, sorg och förtvivlan kan, menar Koch, inte göra rättvisa åt det mänskliga tillståndet.

Men frågan blir då hur en sådan förklaring skulle se ut? Varje försök tycks i förstone ofelbart dömt att ställas inför det som filosofen David Chalmers har kallat för medvetandets »svåra problem« – det vill säga hur en objektiv vetenskap utformad för att beskriva föremålen för sina studier utifrån ska kunna handskas med ett fenomen som enbart kan upplevas inifrån, det vill säga subjektiviteten själv.

Men det finns såklart ansatser. Koch nämner några, bland annat den så kallade panpsykismen som genom förespråkare som Philip Goff och Galen Strawson har fått något av en renässans under senare år. Panpsykismen har vissa likheter med IIT, men det finns också betydande skillnader. En av dem är den matematiska formalismen, som är avsevärt mer utvecklad inom IIT än i princip någon annan medvetandeteori. En annan, och avgörande, skillnad är IIT:s syn på medvetandet som ett emergent fenomen som uppträder först på en viss nivå av komplexitet, snarare än inneboende (om än i rudimentär form) även i de minsta av elementarpartiklar som panpsykismen gör gällande.

Av Koch och andra forskare inom IIT förstås medvetandet som tidigare nämnts inte som något som behöver ledas i bevis, utan som ett etablerat faktum. Till skillnad från de beräkningsbaserade teorier för medvetandet som utgår från olika typer av neural informationsbearbetning och försöker härleda medvetandet ur dem, tar IIT sitt avstamp i de medvetna upplevelsernas kännetecken. Vart och ett av dessa kvalitativa kännetecken – som att de i en preciserad bemärkelse är enhetliga och strukturerade – kopplas sedan till egenskaper hos det fysikaliska system som uppvisar dem. Detta är ett steg i processen att försöka ringa in »medvetandets neurala korrelat« – det vill säga de fysiska bärarna av medvetna upplevelser. Som Koch uttrycker saken: »IIT behöver inget mirakel för att förvandla hjärnaktivitetens vatten till medvetandets vin, eftersom den utgår från det senare«. Även om det ska påpekas att Chalmers svåra problem kvarstår: Hur kan själlösa partiklar i lagbunden rörelse ge upphov till något sådant som en subjektiv upplevelse?

Då är jag själv världen är överlag skriven med lätt hand, av en författare som utan att tveka rör sig mellan neurovetenskaplig forskning och sina egna erfarenheter av sinnesutvidgande droger (ett tema som behandlas i bokens senare kapitel). Men det som utmärker en verkligt skicklig populärvetenskaplig författare är inte kapaciteten att fylla ut pauserna med småprat, utan förmågan att förmedla också det mest komplexa stoffet på ett begripligt sätt. Här är jag mindre säker på att Koch lyckas. Med meningar som »Slutligen implicerar sammansättningsaxiomet att medvetandets neurala korrelat måste ha en orsak-verkan-kraft som är strukturerad: i substratet måste det finnas undergrupper som anger kausala distinktioner bundna av relationer, vilket ger en orsak-verkan-struktur« har man nog redan lämnat rätt många allmänintresserade läsare en bra bit bakom sig. Ambitionen tycks ha varit en populär framställning utan alltför ingående beskrivningar av forskningsrön, men resultatet blir stundtals mer förvirrande än inbjudande. För den som önskar sig en fördjupad inblick i IIT och dess konsekvenser är författarens The Feeling of Life Itself – Why Consciousness is Widespread But Can’t Be Computed från 2019 i min mening ett bättre val (även om de psykedeliska substanser som spelar en stor roll i föreliggande bok i stort sett lyser med sin frånvaro där).

Vidare är Koch av den fasta övertygelsen att psykedeliska droger som DMT och LSD har en för närvarande underutnyttjad förmåga att bidra till ökad livskvalitet och hälsa vid en mängd psykiatriska tillstånd som exempelvis migrän, depression, tvångssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom.

Mer lättillgängligt blir det hur som helst i författarens redogörelser just för sina erfarenheter av dessa substanser, bland annat i form av deltagande i så kallade ayahuasca-ceremonier i Brasilien. Erfarenheter som fått hans tidigare fast metafysiska världsbild att vackla: »Kanske är allting blott en manifestation av det mentala?« Vidare är Koch av den fasta övertygelsen att psykedeliska droger som DMT och LSD har en för närvarande underutnyttjad förmåga att bidra till ökad livskvalitet och hälsa vid en mängd psykiatriska tillstånd som exempelvis migrän, depression, tvångssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom. Det finns verkligen forskning som visar på sådana effekter, och också i Sverige har en diskussion väckts om det terapeutiska värdet hos (och riskerna med) dessa substanser. Fördelar och nackdelar bör förstås också mätas mot biverkningar och effektivitet hos de preparat som är etablerade i dag. Koch är, ska man kanske minnas, varken läkare eller farmakolog, utan utbildad fysiker som numera forskar inom neurovetenskap. Jag ställer mig undrande till ett par av hans påståenden, till exempel det att SSRI-preparat (den vanligaste typen av antidepressiv medicin, som för närvarande intas av omkring tio procent av alla vuxna i Sverige) ger upphov till ett livslångt beroende. Enligt FASS sägs eventuella utsättningssymptom försvinna inom ett par veckor, i sällsynta fall inom några månader, vilket gör frasen »livslångt beroende« svår att förstå utan vidare förklaring.

Det är en randanmärkning, men som jag ser det har texten också mer allvarliga brister. Exempelvis i Kochs redogörelser för sin övertygelse om den fria viljans existens (som man nog kan anta är kontroversiell i neurovetenskapens sammanhang). Även om vi, likt enäggstvillingar, föds med identiska hjärnor påverkas vår upplevelse av världen »av vad vi väljer att fokusera på, sätta värde på och försumma«, insisterar författaren – som om dessa handlingar inte vore en effekt av hjärnans aktivitet. Det är en något förbryllande dualism för att komma från en forskare i neurovetenskap, men den visar sig ha en vetenskaplig grund just i IIT och dess fokus på strukturer av orsak och verkan. I synnerhet är den en konsekvens av att IIT betraktar den fria viljan, på samma sätt som medvetandet, som ett erfarenhetsbaserat och därmed fastslaget faktum. Men i Kochs händer blir resonemangen omväxlande vaga och floskulösa – »välja inställning« och »ta makten över sitt eget öde« – och ytterst svårgenomträngliga: Teorin härleder upplevelsen av ett fritt beslutsfattande »genom att realisera den intrinsikala kausalkraften i den här upplevelsens neuronala fotavtryck och kvantifiera dess existens utifrån dess integrerade information«, till exempel.

Även om Koch inte alltid lyckas göra rättvisa åt dem står det klart att IIT är en teori som, oavsett om den visar sig riktig eller ej, erbjuder tänkvärda ingångar till en mängd olika fenomen. Ett exempel är hur teorin berikar diskussionen om medvetna maskiner. Koch presenterar flera argument för varför dagens datorer (eller morgondagens, så länge de är baserade på samma teknik) inte kan vara medvetna. Dessutom levererar han en pregnant iakttagelse av simuleringarnas inneboende begränsningar, baserad på det inom IIT centrala begreppet kausalkraft, det vill säga ett systems förmåga att påverka sig självt. Denna förmåga, argumenterar Koch, kan helt enkelt inte simuleras. Ta till exempel en kraftfull datorsimulering av ett svart hål, kring vilket gravitationen är så stark att inte ens ljuset kan undkomma om det rör sig inom en viss radie från hålets centrum. Men varför kröks då inte rumtiden runt datorn och suger in fysikern som gjorde simuleringen och hela hans arbetsrum och kollegorna på samma gång? Svaret: Kausalkraft existerar enbart som verklig, inte som simulerad. »Det går att simulera aspekter av gravitationen men inte dess rena kausalkrafter. Skillnaden mellan det som är verkligt och det som är simulerat ligger i deras respektive kausalkrafter«, som Koch formulerar det. Och lika lite som rumtiden skulle krökas kring det simulerade svarta hålet, skulle medvetna upplevelser uppträda hos en dator som simulerar en mänsklig hjärna.

Det är i sådana passager som denna rätt så ojämna bok stundtals blir mycket läsvärd – men å andra sidan står samma exempel att finna i tidigare nämnda The Feeling of Life Itself, vilket förstärker intrycket av ett hopkok av tidigare tänkta tankar. Och det finns som sagt annat som också drar bedömningen i mer negativ riktning. Något direkt tendentiöst dyker upp redan i bokens inledning, där författaren gör ett nummer av att hans forskning har förmågan att sprida ljus i den (i synnerhet i författarens hemland USA) infekterade abortdebatten. Forskningen har, berättar Koch, kunnat göra synnerligen troligt att ett 14 veckors foster är oförmöget att känna smärta (även om det kan reagera »reflexmässigt« på sådant som moderns röst och beröring av hennes mage). Kopplingarna mellan hjärnan och kroppens nervceller är helt enkelt inte färdiga, berättar Koch, och att fostret skulle kunna lida under en abort är därmed inte ett giltigt argument vid denna ålder. Det är möjligt att Koch har rätt i detta, men han stannar inte där, utan slår vidare fast att fostret »ännu inte har tagit sig över den varats stora klyfta som skiljer en organism som har upplevelser från en som inte har det. Den förra är ingenting för sig själv, medan den senare är ett subjekt, även om det ännu är rudimentärt«.

Men ställ detta intill några andra utsagor av Koch, som till exempel när han beskriver en omskakande droginducerad upplevelse under vilken han helt saknar kontakt med yttervärlden, förlorar tillgång till jagkänsla och personlighet, och blir något som liknar ett rent medvetande: »[Detta medvetande] hade upplevelser. Det kan jag lova.« Eller när han säger sig vara »övertygad om att allt liv är besjälat«. När han konstaterar att »det fenomenella ljuset förmodligen började flimra för första gången under den kambriska explosionen, för 530 miljoner år sedan, då flercelliga organismer med sina primitiva nervnät uppstod och förökade sig«. Eller när han vidgår att det till och med är »möjligt att varenda organism på livets träd känner något, är medveten«.

En trilobit var, med andra ord, ett subjekt (om än rudimentärt), medan ett fjorton veckors foster är »ingenting för sig själv«? På samma sätt som med författarens hantering av frågan om den fria viljan får jag mer känslan av en framgångsrik person som vill kränga ytterligare en bok, än en kunskapsförmedlare som vill ge sina läsare redskap att fundera kring de svåraste frågorna. Tyvärr är det de senare, inte de förra, som brukar skriva riktigt bra böcker.