Ekonomisk elit och vänsteraktivism sitter i samma båt

Fenomenet cancel culture är den senaste amerikanska exporten till Europa. Aktivister, ofta med anknytning till universiteten, försöker hindra individer med andra åsikter att komma till tals eller beröva dem deras positioner. Konsekvensen blir en form av censur, som gör det svårt att belysa viktiga frågor. Genom anklagelser om ”transfobi” blockeras till exempel en diskussion om det verkligen gynnar kvinnors jämställdhet att man själv får definiera sitt kön. Johan Åsard påminner i sin granskning av Gellert Tamas program ”Spelet om de apatiska barnen” (Uppdrag granskning, SVT 2006) om vilka konsekvenserna blir när debattklimatet domineras av moraliska misstänkliggöranden. De som ville undersöka simuleringens roll riskerade att anklagas för främlingsfientlighet.

Eliten är ju också en minoritet och angelägen om att majoritetens politiska röst försvagas. Den bejakar därför att tyngdpunkten flyttas från majoritetens åsikter till rättighetsfrågor som avgörs av domstolar.

Det är lätt att misstänka att strävan att tysta andra uppfattningar hänger samman med inneboende problem i aktivisternas egna övertygelser. Som Matilde Tiozzo påpekar i sin recension av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns Genusdoktrinen är socialkonstruktivismen en salongsnihilism, som inte vill se ner i den avgrund som den själv har öppnat för. Utifrån positionen att allt är godtyckliga konstruktioner skulle man ju kunna formulera helt andra positioner än de som dagens socialkonstruktivism företräder, till exempel en identitetspolitik för vita. Relativism utesluter anspråk på allmängiltighet. En besläktad blockering av diskussionen finns, som Thomas Steinfeld påpekar, hos normkritikens företrädare. Man kan bara förkasta en norm genom att placera en annan norm över den, men normkritikens egen norm får inte ifrågasättas. De normkritiska pedagogerna har en bestämd uppfattning om var den normkritiska läroprocessen ska landa.

Hur har ett sådant diskussionsklimat kunnat uppstå? I temasektionen figurerar två olika tolkningar. Den ena, hos Arpi och Wyndhamn, ser utvecklingen som följden av ett nytt slags vänsteraktivism. Den andra, hos historikern Joan Wallach Scott, ser kränkthetskulturen som ett resultat av att nyliberal individualism och marknadstänkande har slagit igenom inom utbildningsväsendet. Man ser studenten som kund och kunden har som bekant alltid rätt.

Kanske är dessa tolkningar inte varandra uteslutande, utan kompletterande. Nyliberalism och den nya vänstern kan uppenbarligen samexistera. Inkomstskillnaderna har exploderat samtidigt som identitetspolitiken blivit en maktfaktor. Men de kanske också samverkar. Som den amerikanske journalisten Christopher Caldwell påpekar i The Age of Entitlement (2020) har den nya ekonomiska eliten i USA ställt sig bakom minoritetsaktivisternas krav och han menar att detta framför allt beror på att man har en gemensam motståndare i majoritetsbefolkningen. Eliten är ju också en minoritet och angelägen om att majoritetens politiska röst försvagas. Den bejakar därför att tyngdpunkten flyttas från majoritetens åsikter till rättighetsfrågor som avgörs av domstolar.