Ekonomisk kalkyl vägledde blomsterkungen 

I den tysk-brittiska författaren Andrea Wulfs genombrottsbok The Brother Gardeners från 2008 skildras framväxten av den brittiska trädgårdskulturen via 1700-talsbiologin och den koloniala botaniken – alltså den import av växter från kolonierna i Amerika och Asien som gjordes till Brittiska öarna. Carl von Linné spelar en roll i boken, naturligtvis, men mest som en akterseglad systematiker. Han sitter och grämer sig i sin avkrok till land eftersom han inte kan vara med i matchen på lika villkor som sina brittiska konkurrenter. Vad hade det blivit, tänker man under läsningen, av Linnés alla idéer och projekt om han levt i ett lite varmare klimat och med tillgång till de ekonomiska och infrastrukturella resurser som kolonialmakten England hade? Hur hade Linné förvaltat de möjligheter som erbjöds till exempel den stormrike Joseph Banks och linnélärjungen Daniel Solander, som med stöd av outtömliga skattkistor och samväldets tillgångar kunde beställa ofattbara mängder av sticklingar, skott, frön och hela träd och buskar från kolonierna? Dessa kunde de i sin tur plantera och driva upp i kostsamma orangerier för att sedan sälja vidare till andra rika adelsmän som ville samla alla världens växter och djur kring sina slott och herresäten. 

Denna undran dyker återigen upp vid läsningen av vetenskapshistorikern Lisbet Rausings studie Linné – Natur och nation. Boken är en svensk översättning av Rausings (då Koerner) avhandling Linnaeus – Nature and Nation från 1999. Det kan tyckas märkligt att ge ut en nästan trettio år gammal avhandling i svensk översättning, men sannolikt har det väl med ämnet att göra. Linnéintresset är fortsatt stort i Sverige och dessutom sticker Rausings bok ut i litteraturen om Linné. Det är inte ännu ett mer eller mindre hyllande porträtt av blomsterkungen hon vill teckna. I stället beskriver Rausing boken som samtidigt en biografi och en fallstudie av relationen mellan naturvetenskap och politisk ekonomi i början av upplysningstiden. Främst vill hon skildra, och utvärdera, Linnés kameralistiska ambitioner – alltså hur han genom sin forskning ville bidra med kunskap som kunde kompensera för bristen av koloniala tillgångar i Sverige genom att ta vara på de inhemska.

Genom att på bästa sätt göra bruk av vad som kunde förmås att växa och skördas i den egna naturen skulle nationen inte bara överleva, utan till och med blomstra.

Typiskt för den tidigmoderna statens eliter, skriver Rausing, var att deras politiska strategier gick ut på att söka kolonier. »Som producentmonopol kunde tropiska lydområden leverera de kryddor, textilier och stimulantia som moderlandets konsumenter« efterfrågade. Dessa möjligheter saknades i det sena 1700-talets Sverige. Linné var verksam i stormaktstidens efterdyningar, i ett krympande och allt fattigare rike som fick nöja sig med de landsdelar de lyckats behålla. Inspirerad såväl av kameralistisk teori som nödd av geopolitiska realiteter förespråkade han därför att Sverige skulle låta sig vägledas av en ekonomisk teori som varken baserades på internationell handel eller koloniala erövringar, utan på importersättning. Rausing menar att detta blev en vägledande princip för hans vetenskapliga verksamhet i stort, och det är inom den ramen hon analyserar Linnés olika verksamheter. Begreppet kameralism använder Rausing i snäv bemärkelse, som »en kortform av det politiska målet med en rationalistiskt styrd och självförsörjande stat.« Studiens fokus är alltså hur Linné, med sin vetenskap, ville bidra till att Sverige skulle kunna producera sina egna varor. Genom att på bästa sätt göra bruk av vad som kunde förmås att växa och skördas i den egna naturen skulle nationen inte bara överleva, utan till och med blomstra. 

»Naturen har så skickat«, skrev Linné till Kungliga Vetenskapsakademien, »at whart land producerar något särskilt nyttigt; Oeconomiens giöremåhl är, at ifrån andra orter til sig samla och upodla sådana saker, som intet wäxa villa [här], men kunna wäxa [här].« Citatet visar att Linné alltså inte var främmande för en kolonial botanik i bemärkelsen att importera växter och djur från andra kontinenter för att låta tämja dem att ge frukt bredvid äppelträd och lingonris, grisar och kor. Men projektet syftade hela tiden till att göra Sverige självförsörjande och just importoberoende. 

I en serie kapitel skärskådar Rausing Linnés naturfilosofi och botanik, hans medicinska och etnografiska studier, liksom hans teologi, ekonomiska teori och inte minst hans experiment med växtacklimatisering. Och i kapitel efter kapitel visar hon hur detta kameralistiska projekt misslyckades och gick om intet, hur Linnés teorier och experiment slog fel och hur han till slut endast kunde visa fram sina egna tillkortakommanden. I avsnittet om binomenklaturen heter det att Linné i alla väder värdesatte fantasi framför konsekvens och att den systematik han gått till historien för mest kom till av en slump; hans försök att få tropiska växter att trivas i Sverige bokförs som »en pinsam och mindre betydande intellektuell utflykt«.  

Natur och nation är spänstig, ständigt intressant och dessutom befriande självsäker i tonen för att vara en doktorsavhandling. Trots att den har mer än 20 år på nacken bidrar den till att bredda bilden av Linné som mer än bara botaniker. Inte minst just i Sverige. Länge var den inhemska Linnéforskningen mer eller mindre hagiografisk, och Rausing diskuterar avslutningsvis också kort Linnéreceptionen och det nationalistiska 1800-talets konstruktion av nationalhelgonet Carl von Linné. När man läser de klassiska biografierna, av Thore M. Fries, Elis Malmeström, Oscar Levertin eller Knut Hagberg, kan man verkligen tröttna på den ofta okritiskt hyllande hållningen de ger uttryck för.  Det är sannolikt mot bakgrund av dessa biografier som Rausing låtit strö rikligt med salt i sin egen anrättning. Med äldre biografier i ryggen är det uppfriskande att läsa Rausings syrligt kritiska skildring av Linné och hon ger sig inte sällan på honom med retorisk elegans, som här i Nik Ruth Perssons översättning: »Den teoretiska djärvhet som får sin näring av empirisk okunnighet stärktes ytterligare av att Linné hade så begränsad tillgång till utländska växter, herbarier och botaniska bibliotek.«

Men kanske blir hon själv något onyanserad i sitt negativa porträtt. Natur och nation ter sig stundom som en katalog över Linnés samlade misslyckanden. Ibland blir hon orättvis i sin iver att vräka kungen ur tronen. För kanske var det naivt att tro att en liten kylslagen avkrok som Sverige skulle kunna vara självförsörjande och dessutom kunna vara värdland åt en importerad flora och fauna som skulle förse oss med produkter som inte från begynnelsen växte här. Men Linné var inte på något sätt ensam om försöken att få tropiska växter och djur att acklimatisera sig på nordligare breddgrader. Det är ofta djärva hypoteser som fört forskningen framåt och misslyckanden är också resultat att ta i beaktande. Även de brittiska botanikerna fick se sina buskar och träd frysa sönder år efter år, men till skillnad från Linné hade de närmast outtömlig tillgång på nya specimen via kolonierna och dessutom nästan lika oändligt rika sponsorer som lät bygga enorma växthus som året om höll tropiska temperaturer genom vedeldade kaminer. Linné ville göra det samma, utan resurser. Det är klart det gick om intet. 

Med äldre biografier i ryggen är det uppfriskande att läsa Rausings syrligt kritiska skildring av Linné och hon ger sig inte sällan på honom med retorisk elegans.

Man kan också fråga sig om det ekonomiska projektet verkligen var så centralt för all hans vetenskapliga verksamhet som Rausing vill låta göra gällande, eller om det var av nöden påtvingat. Då som nu påverkades forskningen av finansiärernas intressen. Under Linnés 1700-tal var forskningsfinansiärerna, Vetenskapsakademien och i förlängningen kronan, intresserade av kunskaper som kunde lyfta Sverige ur fattigdomen och öka konkurrenskraften i relation till kolonialmakterna. Det fick betydelse för vilka projekt Linné kunde genomföra och kan nog delvis förklara den ekonomiska betoningen i vissa projekt. 

Men kanske just på grund av sitt lite snäva perspektiv lyckas Lisbet Rausing hur som helst teckna ett porträtt av Carl von Linné som berikar en redan omfattande biografisk litteratur. Den tematiska strukturen bidrar också till att varje enskilt kapitel öppnar nya dörrar till den mångsidige människan och forskaren Linné. Efter läsningen står det klart; vi är ännu inte färdiga med Linné!