Essä

En annorlunda kung Arthur än den som vi är vana att möta

| Respons 4-5/2022 | 17 min läsning

I de översatta verken i volymen Walesiska sagor och dikter om Arthur tecknas en värld präglad av oreflekterad råhet. De höviska inslagen uppfattas mest som något som man måste riva av för att komma till något roligare, som riddare som slåss. Här betraktar vi den höviska världen som i en skrattspegel, osäkra på om det vi ser är cynism, parodi eller något annat. Dessa karga texter är kanske inte fulländad litteratur, men de påminner en modern läsare om att det finns andra sätt att se på världen än de nu gängse. 

Kung Arthur ser på när Sir Gawain halshugger den gröne riddaren. Illustration i manuskriptet Cotton Nero MS A x (cirka 1400) / British Library.

Han var modig och han var stark – men någon Arthur, det var han förstås inte. Ungefär så sammanfattas krigaren Gwawrddurs liv och gärning i den episka dikten ”Y Gododdin”, sannolikt författad någon gång vid början av 600-talet. Förmodligen, skriver idéhistorikern Jonas Thungren Lindbärg i den nyutkomna översättningsvolymen Walesiska sagor och dikter om Arthur (Gidlunds förlag), är detta det första bevarade omnämnandet av kung Arthur i text. Ändå är referensen redan här så självklar att poeten (som av hävd brukar identifieras som barden Aneirin) inte förolämpar sin publik med att förklara vem Arthur var. Han är den mäktigaste av krigare, helt enkelt, den inför vilken alla andra kommer till korta. Vad mer finns att säga? 

Tja, litet mer finns väl ändå att tillägga, säger kanske den som stiftat bekantskap med Arthur-figuren från Svärdet i stenen (1963), Disney-filmatiseringen av T.H. Whites fantasyromaner, Marion Zimmer Bradleys feministiska omtolkning av legenden i Avalons dimmor (1979, i svensk översättning 1983) eller tv-serien Merlin (2008–2012). För just det som nämns redan i titlarna här är väl ändå centrala motiv: ett svärd i en sten som bara kan dras ut av landets rättmätige kung, den vise trollkarlen Merlin och den dimomhöljda ön Avalon, där Arthur vilar till dess att hans rike behöver honom igen? Men nej, det var de inte från början. 

Arthur-figuren är uråldrig men mycket av det som vi i dag förknippar med honom tillkommer under en längre tidsperiod. Det är först med Geoffrey av Monmouths Historia regum Britanniae (1136) som läsaren får stifta bekantskap med ett magiskt svärd, ön Avalon och den Merlin-gestalt vi känner dem i dag, en sammanslagning av ett antal äldre legendariska figurer. Knappt tjugo år senare introduceras motivet med det runda bordet i Robert Waces Roman de Brut (1155) och befolkas sedan under 1100- och 1200-talet allteftersom av bekanta namn som Lancelot och Galahad. Med Robert de Morons romans Merlin placeras det magiska svärdet i just en sten.

Men om man går litet mer på djupet då? Nog har väl Arthur och hans riddare också något litet med dygd, ridderlighet och höviska ideal att göra? Det är åtminstone det intryck man får om man läser någon av Chrétien de Troyes riddarromaner från 1100-talet. Här utgör kung Arthurs tid den svunna guldåldern, en epok då män fortfarande förstod att älska och föra sig, ett föredömligt exempel på den höviska kärlek som de europeiska riddarna nu skulle fostras in i. Samma intryck får man av William Caxtons förord till Thomas Malorys Le Morte D’Arthur (1485). Här poängteras det att kungen och hans följes gärningar ju inte bara vittnar om styrka och hjältemod utan också om mänsklighet, kärlek och höviskhet. Inget av det där klingar väl så märkligt i moderna öron – för det är ju den Arthur-myt vi själva är bekanta med, från 1800-talets pre-rafaelitiska målningar och Tennysons poesi till dagens populärkultur. 

Det alla texter här har gemensamt är att kung Arthur medverkar i en eller annan form – men det är alltså en delvis mycket annorlunda figur än den Arthur som vi är vana att möta.

Men för den som precis läst de walesiska dikter och berättelser som Lindbärg nu översatt till svenska känns allt det här kanske en smula missvisande. Här får vi stifta bekantskap med ett stoff som är betydligt mindre söndertröskat, även i en internationell kontext, än de fransk- och engelskspråkiga källor som nämnts ovan. Bokens urval är hämtat från de walesiska berättelser som på 1300-talet nedtecknades i de två handskrifterna Hergests röda bok och Rhydderchs vita bok, i dag mer kända under samlingsnamnet Mabinogion. Titeln är visserligen inte korrekt walesiska, utan ett grammatiskt felaktigt försök att göra plural av det svårtolkade ordet mabinogi, men etablerades ändå under 1800-talet av Lady Charlotte Guest, den första att översätta de två handskrifterna till engelska. Mabinogion i sig är mycket spretig både sett till genre, tematik och ålder och det är endast ett representativt urval vi här får överfört till svenska i form av två (fragmentariska) dikter och tre längre prosaberättelser. Det alla texter här har gemensamt är att kung Arthur medverkar i en eller annan form – men det är alltså en delvis mycket annorlunda figur än den Arthur som vi är vana att möta. Det har förstås delvis med materialets ålder att göra: diktfragmenten ”Pa wr” kan möjligen vara från 700-talet (men mer sannolikt från 900- eller 1000-talet) och den kryptiska dikten ”Preiddeu Annwfn” är sannolikt skriven under 900-talet. Men även i det senare materialet, som bör vara skrivet under 1100- och 1200-hundratalet, skildras en värld som präglas av oreflekterad råhet snarare än av höviska ideal. 

I berättelsen ”Culhwch och Olwen”, möjligen skriven mot slutet av 1000-talet, blir den här råheten ömsom obehaglig, ömsom slapstickartad. Här får fursten Cilydd, släkt med kung Arthur, lust till en ny kvinna efter att hans hustru dött i sjukdom. När en av rådmännen kväder att konungen Dogeds hustru skulle vara en passande ny gemål är det inte mer komplicerat än att man ”bestämde sig för att hämta henne”, vilket helt enkelt innebär att man slår ihjäl hennes man och tar över hans rike. När hon som hämnd förbannar Cilydds son Culhwch till att aldrig kunna älska någon annan kvinna än Olwen, dotter till den fruktansvärda jätten Ysbaddaden, lovar kung Arthur och hans män att hjälpa honom vinna hennes hand. Jätten ger ynglingen inte mindre än trettionio utmaningar som ska klaras av om han vill vinna Olwens hand. I samma ögonblick som villkoret är uppfyllt släpar Culhwchs färdkamrat Goreu ut jätten ”i dyngan och högg av hans huvud och satte det på en påle mot muren, och han gjorde anspråk på hans borg och hans egendomar”. Slutet gott, allting gott. Eller ja, där tar berättelsen slut i alla fall.

Vad är det här egentligen? En tragisk skildring av en värld utan tröst eller förmåga att föreställa sig en värld bortom det nakna våldet? Så kanske man kan läsa det. Men hur ska vi egentligen reagera när Culhwchs följe, till synes utan orsak, passar på att slå ihjäl nio mastiffer litet en passant så där eller när Ysbaddaden får ett spjut inkört ”mitt i ögat så att det kom ut genom nacken” utan att avbryta pågående samtal? Helt fel gör man väl inte om man drar litet på smilbanden här? Eller? Visst är den här drygt tusenåriga prosan både karg och skev på sina ställen, och delvis direkt osammanhängande, men i just detta finns också något lockande, en osäkerhet som gör gott. Det är i alla fall inte en prosalyrisk berättelse om ett ”jag” som är klädsamt alienerad i innerstaden, tänker jag stillsamt och bläddrar vidare. 

Mabinogion rymmer inte mindre än tre riddarromaner, alla variationer på verk av Chrétien de Troyes. Jag skriver just ”variationer”, eftersom det rör sig om texter som befinner sig någonstans i gränslandet mellan översättning och omdiktning Den som har läst de franska förlagorna känner igen flera scener och ordvändningar men noterar också hur nya scener tillkommer och andra inslag omtolkas för att passa en inhemsk publik bättre. Den närmsta nutida jämförelsen borde väl vara den amerikanska filmindustrins förkärlek för remakes på icke-engelskspråkiga filmer. Av de tre verken är ”Peredur” den text som förhåller sig allra friast till sin förlaga, vilket Thungren Lindbärg också anger som ett skäl till att välja att översätta just denna till svenska.

Här är förlagan Chrétiens sista verk ”Perceval”. Eftersom författaren dog innan han kunde fullfölja sin berättelse gör den ett delvist dunkelt intryck; exakt hur verkets skilda trådar så småningom skulle löpa ihop är oklart. Ändå hör den till de mest inflytelserika berättelserna om riddarna vid kung Arthurs hov, inte minst eftersom det är här som de välkända motiven med den sjuke fiskarkungen och den heliga graalen introduceras (även om graalen här är ett mytiskt objekt bland många andra och får sin utpräglade särställning först i senare verk). I den tyskspråkiga medeltidslitteraturen ger verket efterklang i Wolfram von Eschenbachs Parzival, som i sin tur ligger till grund för Wagners opera Parsifal (1882). I moderna sammanhang kan man notera hur graalmotivet får komisk resonansbotten i Monthy Pythons galna värld (1975), vävs in i intrikata konspirationsteorier i boken Heligt blod, helig gral (1982) och används som en metafor för psykisk sjukdom och kreativitet i Terry Gilliams The Fisher King (1991). Den som läser ”Peredur” i förhoppningen om fördjupad kunskap om graalmotivet letar dock förgäves: här har föremålet helt sonika ersatts med ett avhugget manshuvud, en förändring som på många sätt är kongenial med den mer prosaiska och brutala ton som präglar verket. Och trots att förlagan är ett kanoniskt verk är det inte självklart att vi som läsare befinner oss på så mycket säkrare mark än vad vi gjorde i ”Culhwch och Olwen”.

De två berättelserna börjar visserligen identiskt. Likt Perceval växer hertigsonen Peredur upp i isolering från och okunskap om omvärlden. Efter att Peredurs far och hans sex bröder alla har stupat i strid har hans mor beslutat att uppfostra sitt yngsta barn fjärran från krigarideal och omgiven av ”kvinnor, barn och milda män”. Men yttervärlden tränger sig på när Peredur en dag möter tre av kung Arthurs riddare och känner en vild längtan efter att själv bli som de. Till sin mors förtvivlan drar han ut i världen. Efter att ha blivit förolämpad vid kung Arthurs hov utför Peredur sedan en lång rad hjältedåd som ska bevisa hans värdighet som riddare. Vid den här punkten börjar berättelsen skilja sig något från förlagan och utvecklar sig så småningom i en helt egen riktning.

Även om ”Peredur” väl är samlingens både mest medryckande och lättillgängliga text, så ger också den ändå ett litet skevt intryck. Det vore alltför lätt att dra slutsatsen att detta skulle ha med textens ålder att göra; att ett verk från 1200- eller 1300-talet inte riktigt flyter på i en modern läsares ögon är väl ändå inte så märkligt? Tja, självklart kan riddarromanerna med sina bisarra scenarion och starkt stiliserade typer te sig en smula främmande för en ovan läsare. Även modern fantasylitteratur, som väl får ses som dess naturliga arvtagare, brukar ju bemöda sig om ett visst mått av psykologisk realism. Och då kan det ju te sig en smula apart när var och varannan främling som huvudpersonen möter visar sig vara en hittills okänd släkting eller där en riktig niding glatt presenterar sig på följande vis: ”Jag kallas Den svarthårige förtryckaren eftersom jag inte låter någon människa i min närhet vara utan att begå våld mot dem och jag gottgör ingen”. Duly noted, konstaterar Peredur och konverserar artigt förtryckaren en stund innan han slår ihjäl honom.

Men man ringar inte in det motstånd som ”Peredur” bjuder enbart genom att hänvisa till ålder eller genrekonventioner. Det blir snabbt tydligt i en jämförelse med ”Perceval”. Den som läser om ”Perceval” med den walesiska versionen i färskt minne kan till att börja med knappast undgå att slås av hur mycket bättre ursprungsverket är. Vad som är verkligt intressant är dock hur tonen i originalet har kommit att förfrämligas när det förts över till walesiska. Som översättaren noterar i sin egen presentation av verket handlar det delvis om en förklarande instans som har gått förlorad: där Chrétien inte tvekar att gripa in i texten ”med en tydlig berättarröst som gärna går in och förklarar, moraliserar och fördömer” är berättarrösten i ”Peredur” återhållsam med sådana inspel. Den som vill hitta en djupare betydelse får söka själv bland de knapphändigt återgivna händelserna. Men det handlar också om en intern koherens som har gått förlorad: ”Peredur” förhåller sig till ”Perceval” som ett klumpigt sammansatt lapptäcke gör till en elegant väv. Om ”Perceval” är berättelsen om hur en ung vilde långsamt mognar in i de ridderliga dygderna, lär sig känna ånger och göra bot, så är det svårare att förstå exakt hur vi är tänkta att läsa denna text. Det är svårt att undgå intrycket att vissa motiv och scener återges utan att de har någon tydlig innebörd varken för författaren eller dennes publik.

Är det en estetisk brist? Det kan man kanske kalla det. Men det är också det som gör texten så intressant som den faktiskt är. I båda verken får den unge hjälten ett antal goda råd av sin mor innan han drar ut i världen. Båda uppmanar förvisso sina söner att lovsjunga Gud i kyrkan, men de råd som Percevals mor i övrigt ger står i uppenbar samklang med de höviska idealen. Han uppmanas att nöja sig med en enda kyss av sin hjärtas dam och att inte försmå att bära de smycken hon kan tänkas erbjuda honom som ett tecken på gunst. Det är i jämförelse svårt att förstå hur vi som läsare egentligen ska förhålla oss till de råd som Peredurs mor ger till sin son: ”Om du ser ett vackert smycke, ta det och ge det till någon annan, och genom detta ska du vinna ära. Om du ser en vacker kvinna, förför henne, även om hon inte vill ha dig, det kommer att göra dig till en bättre och ädlare man.” 

I ett samhälle som i allt högre grad präglas av aggressiv presentism och där litteratur allt oftare bedöms utifrån de torftiga kriterierna igenkänning och tillämpbarhet finns det ett egenvärde i att ibland få möta motstånd och främlingskap.

Här betraktar vi den höviska föreställningsvärlden återgiven som i en skrattspegel – är det cynism, parodi eller något helt annat? Och varför blir resultatet av mödrarnas råd diametralt motsatta när de ska bli till praktik? Perceval missförstår nämligen instruktionerna å det grövsta. Bland det första han gör på sina äventyr är att våldgästa, bestjäla och våldföra sig på en ung kvinna. Poängen med scenen ter sig uppenbar: en moders goda råd räcker inte långt, eftersom en ung man är en vilde som måste tuktas handfast av civilisationen för att komma till sin rätt. När samma scen återges i Peredur blir protagonisten bjuden på mat, uppmanad att ta för sig av de smycken han vill ha och lämnar den unga kvinnan utan att röra henne, trots moderns explicita uppmaning att ”förföra” henne oavsett vad hon tycker om saken. Där originaltexten visar att goda råd ändå kan leda till onda handlingar verkar det här som att onda råd faktiskt kan ge goda resultat.

Den exakta innebörden i detta kan man diskutera men nog är slutresultatet intressant. Lindbärg sammanfattar det själv utmärkt när han beskriver den walesiska texten som ”en berättelse om en tafatt och förundrad främling som gör sitt bästa för att ta sig fram och göra gott i en värld som är obegriplig för honom, och som förblir det”. Kanske är protagonisten rentav autistisk, föreslår översättaren, och relaterar till det främlingskap många autister kan känna inför de outtalade regler som styr sociala sammanhang. Och för all del – som en personlig och associativ läsning är förslaget verkligen inte det sämsta. För egen del tänker jag på det svenska 1300-talsverket ”Ivan, Lejonriddaren”, också den en variation på ett verk av Chrétien de Troyes. Även den svenska texten präglas ju av en anmärkningsvärd bryskhet i förhållande till den sofistikerade förlagan. Det är tydligt att de höviska inslagen mest uppfattas som något att riva av pliktskyldigast för att få komma till något roligare, som riddare som slåss. Är det sämre litteratur? Absolut, men värdefullt och fascinerande som en brygga till en äldre tid som börjar förstå att man kan göra saker annorlunda, men ännu inte riktigt förstått innebörden. 

Och därmed kan man kanske våga sig på att sammanfatta värdet med den här sympatiska boken, som på ett väldigt lyckosamt vis är präglad av översättarens förmåga att kombinera kärlek till sitt stoff med det faktiska kunnandet. Nej, de här karga och litet skeva verken är kanske inte fulländad litteratur i egen rätt – men det behöver de faktiskt inte heller vara. I ett samhälle som i allt högre grad präglas av aggressiv presentism och där litteratur allt oftare bedöms utifrån de torftiga kriterierna igenkänning och tillämpbarhet finns det ett egenvärde i att ibland få möta motstånd och främlingskap. Den upplevelsen är värd något i sig, både som en estetisk erfarenhet och som en påminnelse om att det finns andra sätt än de nu gängse att varsebli världen på. Det är ju också så att en kvalificerad klassikerutgivning är en helt central del av kulturens välmående; förnyelse sker ju nämligen i lika hög utsträckning genom att vi ibland bemödar oss om att vända oss bakåt som att blicka framåt. Walesiska sagor och dikter om Arthur är ett utmärkt sätt att möta det förflutnas främlingskap på.

Publ. i Respons 4-5/2022 781
I FOKUS | Respons 2012–2022
Relaterat
Essä

En annorlunda kung Arthur än den som vi är vana att möta

I de översatta verken i volymen Walesiska sagor och dikter om Arthur tecknas en värld präglad av oreflekterad råhet. De höviska inslagen uppfattas mest som något som man måste riva...


Per Klingberg

Per Klingberg är doktorand i språkstudier med inriktning mot litteraturvetenskap vid Örebro universitet och kulturjournalist. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  2. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...