En av de första att bli föremål för modern idoldyrkan

Vid den underbara kadensen i slutet bleknade kvinnor av upphetsning och män hoppade hysteriskt, medan andra hördes skrika, ”Åh, Gud!”

John Lennons berömda citat: ”We’re more popular than Jesus now” orsakade våldsam upprördhet inom religiösa grupper, speciellt i USA. Att jämföra popartister med Jesus uppfattades som blasfemi. Men kanske blev känslorna extra heta därför att Lennon blottlagt en sanning. Inte att The Beatles var mer populär än Jesus, utan att själva den kristna hängivelsen kunde omriktas till något så jordiskt som en popgrupp.

I år firar vi tvåhundraårsjubilaren Jenny Lind (1820–1887). Hon var utom allt tvivel Sveriges första och kanske största internationella superstjärna. Hennes kändisskap kan mätas med 1900-talets riktigt stora artister som Elvis och The Beatles; artister som genom sin berömmelse förändrat scenen på ett sätt som de själva inte kunnat styra eller förutspå.

Citatet i början är (översatt) hämtat ur Time 11 oktober 1850 och beskriver den publika hysterin under en av Jenny Linds konserter i USA. Hon står vid denna tid på höjden av sin berömmelse. Hennes konserter samlar uppåt 10 000 människor och inbringar i dagens penningvärde miljontals dollar. Affärerna säljer souvenirer med helgonliknande Jenny Lind-porträtt. Orkestrar spelar upp när hon anländer med båt och tåg, studenter sjunger under hennes fönster. Var hon än kommer flockas beundrarskaror. Ofta får hon fly ut bakvägen för att undkomma all uppståndelse. ”Människor fäster blicken på henne som om hon var en ängel, och inte bara en kvinna”, berättar en samtida tidning. Jenny Lind är mer än en sångerska – hon är en ikon.

Jenny Lind har varit föremål för otaliga biografier. Med biografins rätt har hennes person satts i centrum, men resultatet har många gånger blivit en oavsiktlig upprepning av 1800-talets ikonifiering. Den senaste i raden av Lind-biografier är Näktergalen – En biografi över Jenny Lind av musikvetaren Ingela Tägil som 2013 disputerade på en avhandling om Jenny Linds röst och dess ”betydelse för hennes mediala identitet”. Också här är ikonifieringen i centrum men analyserad på välbehövlig distans.

Inför recensionen av Näktergalen har jag läst en del tidigare Lind-biografier, vilket lett till att läsningen av Tägils bok gett en känsla av déjà vu. Här återkommer samma anekdoter, brev, dagboksanteckningar och vittnesmål som finns att läsa på många andra håll, närmast i Nils-Olof Franzéns Jenny Lind (1982) som Tägil ibland ligger farligt nära. Franzén sammanfattar viktiga verk rörande Lind, bland annat den internationellt mest tongivande biografin av Henry Scott Holland och William Smyth Rockstro i samarbete med Jenny Linds man Otto Goldschmidt (1891), liksom dagböckerna av Jenny Linds sällskapsdam Louise Johansson samt Jenny Linds ”förtroliga brev till hennes förmyndare H.M. Munthe”. Samma källor återkommer hos Tägil, men där är citat och anekdoter ofta förkortade (och saknar ibland referens i en inkonsekvent och stundtals felaktig notapparat). Tägil gör också färre kontextuella utvidgningar än Franzén, vilket gör hennes framställning torrare, men som kompensation sätter hon in Lind i ett visst kulturhistoriskt ramverk.

›Jag steg upp såsom en människa och lade mig som en annan. Jag hade funnit vari min lycka bestod‹.

När den första biografiska artikeln om Lind publicerades var hon bara 24 år gammal men redan utnämnd till hovsångerska, på tröskeln till en exceptionellt framgångsrik internationell karriär. Det var Linds väninna, den tyska författaren Charlotte Birch-Pfeiffer som höll i pennan under inflytande av Linds egen berättelse. Här framträder grunddragen i det porträtt som sedan blir förhärskande:

Redan i sitt tredje år lefde hon nästan uteslutande i sång. […] ingen smärta nedtryckte den ofta lidande flickan, så helt och hållet, att den kunde afhålla henne från att sjunga och i sången hålla sig skadeslös för sin glädjetomma barndom. Af naturen benägen för allvarlig tystnad, för stilla eftertanke, tycktes musiken vara det förmedlande språk, hvarmed Försynen utrustat det bleka, långt ifrån vackra barnet, på det hon dermed skulle tillkämpa sig menniskornas deltagande.” (Ur Dagligt Allehanda, 5 februari 1845)

Bilden av den lidande flickan med gudagåvan är religiöst laddad. Artikeln sprids över Europa i marknadssyfte och förstärker den helgonlika aura som börjat omge den offentliga bilden av Jenny Lind.

Hennes uppväxt var verkligen mörk och glädjelös. Som ”oäkting” kastas hon mellan olika tillfälliga hem och en misshandlande mor som kallar henne tiggarunge. Först när hennes musikaliska talang blir uppenbar erkänns hon av sina föräldrar som ser en potentiell inkomstbringare i flickan. Känslan av otrygghet och längtan efter ett riktigt hem blir en grundton som förföljer henne genom livet. Vid nio års ålder börjar hon, ”en liten ful, brednosig, skygg, tafatt” flickunge, som elev på Kungliga teatern, en vid tiden föga ansedd arbetsplats som inga ”fina” flickor befattade sig med. Att som publik se på scenkonsten var något annat. För Jenny blir teatern ett sorts hem där hon tidigt uppmärksammas för sin dramatiska begåvning i olika talroller. Hon utvecklar en häpnadsväckande förmåga att gå in i roller och ”glömma sig själv”.

Som sjuttonåring gör hon sin stora operadebut som Agathe i Webers Friskytten, en bejublad debut som Lind själv har beskrivit på ett sätt som leder tankarna till frälsning: ”Jag steg upp såsom en människa och lade mig som en annan. Jag hade funnit vari min lycka bestod”. Det är till stora delar genom operaroller som denna, den självuppoffrande Agathe eller Alice i Meyerbeers Robert av Normandie som den offentliga bilden av Jenny Lind skapas, menar Tägil. Det var roller som svarade mot romantikens kvinnoideal: den fromma, orörda kvinnan. Kärnan i Tägils biografi handlar om Linds jungfruliga image och hur den manifesterades inte minst genom hennes sång. Heinrich Heine lär ha sagt: ”Ur hennes strupe klingar den renaste jungfruligheten!”.

Hennes karriär går hand i hand med utvecklingen av masskultur. Tidningar, recensioner och biografiska artiklar börjar nu spridas bokstavligen med tågets hastighet.

Tägil beskriver förtjänstfullt hur Jenny Lind verkade i ett övergångsskede mellan gamla och nya operaideal. Hon behärskade både den gamla sångtekniken med ett rörligt struphuvud (som delvis gav gäll ton) och den nya tekniken med sänkt, fixerat struphuvud som genererade ökad röstvolym, vilket behövdes i de allt större operaproduktionerna. Med sin glansfulla ekvilibristiska sång tillhörde Lind den sista generationens bel canto-sångerskor med rötter i 1700-talets utsmyckningsvurm, samtidigt som hennes dramatiska inlevelseförmåga pekade fram mot det senare 1800-talets ökade fokus på expressivitet. Linds omvittnade skådespelartalang är en föga uppmärksammad sida som måste ha varit lika betydelsefull för hennes image som sången. Detta är före de stora demonregissörernas och dirigenternas tid så Lind utformade sina rollporträtt själv och komponerade en mängd kadenser. Som konstnär tillför hon en äkthet till sin offentliga bild – något som säkert bidrar till att hon lyckas i sin strävan att höja det tidigare så befläckade scenyrkets anseende. En intressant detalj som Tägil lyfter fram är den livslånga röstskada Lind ådrog sig under de turbulenta tonåren, vilken ledde till ett ”beslöjat” mellanregister. Troligtvis bidrog denna ”svaghet” till hennes berömmelse, den gav henne en unik röstkaraktär.

Det räcker dock inte med en gudabenådad talang för att komma någonstans – man måste också ha de rätta kontakterna. För Linds del var det just hennes respektabla framtoning som gjorde att hon, som en av de första operasångerskorna, släpptes in i de fina salongerna och fick vänner bland kulturelit och aristokrati. Kulturlivet var vid denna tid i en övergångsfas mellan det privata och det offentliga, en övergång som Lind rent fysiskt beträdde.

Den umgängeskrets Lind rörde sig i är som en kartbild över europeisk högromantik; här finns Malla Silfverstolpe med sin litterära salong i Uppsala där Lind lär känna Erik Gustaf Geijer, Fredrika Bremer och Adolf Fredrik Lindblad. Genom Lindblads familj som Jenny bor hos några år (och blir centrum för ett triangeldrama) etableras kontakter med det svenska kungahuset. I Köpenhamn får hon en vän i H. C. Andersen, en i raden av män som blir olyckligt förälskad i den ofta älskvärda men avvisande Jenny. I Paris träffar hon operatonsättaren Giacomo Meyerbeer som banar väg för hennes internationella karriär. I Tyskland lär hon känna tonsättarparet Clara och Robert Schumann liksom Felix Mendelssohn och hans hustru. Mendelssohn blir en viktig musikalisk samarbetspartner och Jennys stora kärlek, sannolikt besvarad, men knappast erotiskt utlevd – detta skulle ha stridit mot Linds mycket principfasta moral. Talande nog var en av hennes stora beundrarinnor drottning Viktoria av England; Lind passade perfekt in i den viktorianska tidens ideal.

Men Lind skulle aldrig ha blivit en superstjärna om inte möjligheterna till marknadsföring hade funnits. Hennes karriär går hand i hand med utvecklingen av masskultur. Tidningar, recensioner och biografiska artiklar börjar nu spridas bokstavligen med tågets hastighet. Lind själv färdas fortare, längre och når större publik än tidigare generationers artister. Det finns något symptomatiskt över att hennes karriär krönts i ”den nya världen”, där hon lanseras som marknadsföringssnillet P. T. Barnums kanske mest sensationella ”uppvisningsföremål”. Som Tägil berättar har vid denna tid ett intresse för scenartisternas privatliv börjat spira. Människan bakom rollen väcker nyfikenhet hos publiken, vilket får tidningar och reklammakare att konstruera fängslande ”personligheter”. I Linds fall blir hon alltså upphöjd till en Jungfru Maria-gestalt, något Tägil menar hänger samman med 1800-talets polarisering mellan män och kvinnor (män får representera offentligheten medan kvinnan blir det svaga könet, upphöjd på piedestal, ”inlåst” i hemmet).

Man ska även komma ihåg att musiken i sig hade en speciell betydelse under romantiken. Den ansågs vara den mest sublima av konstformer, den som bäst kunde uttrycka det gudomliga.

Jag tror dock att man bör nyansera och fördjupa den bilden avsevärt, både när det gäller Lind själv och 1800-talets ideal i stort. Lind framstår aldrig som ett bräckligt offer, snarare enormt viljestark, fruktansvärt känslostyrd och labil, men med en idealistisk glöd och moralisk övertygelse. Män som kvinnor vittnar om hennes starka utstrålning. Geijers dotter Agnes skrev i sin dagbok: ”En trollpacka är och förblir hon […] det är ej möjligt att se och höra och vara tillsammans med henne utan att bli förhäxad, betagen, fullkomligt förälskad i henne om och om igen”. Detta är en utstrålning som också måste ha drabbat publiken. Den skapade bilden av Lind är en sak, men hur uppfattades hon egentligen av de stora lyssnarskarorna? Vad var det som fick kvinnorna att blekna av upphetsning och männen att hoppa hysteriskt?

Alla religioner verkar behöva ett förmänskligande för att nå fram. De antika gudarna, Jesus, alla helgon, Muhammed, Buddha – alla gav de kött och blod till tron. Andlighet utan koppling till det fysiska går inte att tänka sig. Denna spänning mellan kropp och ande, människa och gud, var romantikens grundtematik och färgade nästan alla konstyttringar och intellektuella debatter, underblåst av tidens eskalerande industrialisering. I det alltmer sekulariserade och materialistiskt inriktade samhället fick andligheten sökas på nya vägar. Idoldyrkan i modern mening tycks ha uppstått under denna tid; Lind är en av de första och största som blev föremål för sådan dyrkan. Hennes inlevelse i sången verkar ha signalerat både skörhet och styrka, någon att både beundra på distans och känna sig nära befryndad med – någon både upphöjd och mänsklig. Säkert fanns också en erotisk underton i hennes utstrålning, ett känt fenomen i den kristna hängivelsen.

Man ska även komma ihåg att musiken i sig hade en speciell betydelse under romantiken. Den ansågs vara den mest sublima av konstformer, den som bäst kunde uttrycka det gudomliga. Den förmedlande länken var förstås människa, men en gudabenådat unik människa. I detta sammanhang kan man lyfta fram Linds stora betydelse för att förmedla konstmusik till de breda lagren. Som en av hennes tidigare biografer, Sven Dorph, skriver: hon gjorde musiken till en ”folkets egendom”.

Linds framgångar och berömmelse var utan like, men inget hade kommit gratis. Hennes arbetsdisciplin var stenhård och de skyhöga krav hon hade på sig själv ledde till våldsam scenskräck. Med tiden slets hon alltmer mellan sitt sångliga kall och längtan efter ett hem med familj. Ett första steg var att lämna den känslomässigt tärande operakarriären och enbart ägna sig åt konsertframträdanden. Vid dessa bar hon alltid en enkel vit klänning, som för att låta den rena tonkonsten ta plats. Lind såg sin sångröst som en gudagåva, vilken hon ”betalade tillbaka” för genom att skänka enorma summor till välgörenhet. Välgörenhetsivern eskalerade kring 1850 då hon sveptes med i ”den inre missionens” väckelserörelse och för ett tag blev något av puritan. Detta är något vi känner igen hos många senare stjärnor – hur man överväldigad av framgång förvirrad går in i en period av livskris och sökande.

Detta är något vi känner igen hos många senare stjärnor – hur man överväldigad av framgång förvirrad går in i en period av livskris och sökande.

På det hela taget ger Tägils biografi en adekvat bild av fenomenet Jenny Lind, men kanske finns här en tendens att läsa dåtiden med moderna glasögon. Jag betvivlar att Linds mor medvetet valde sin ”självständighet” när hon blev gravid, vilket Tägil spekulerar kring. Kvinnlig frigörelse i modern mening var knappast att tänka på i en värld där det främst gällde att överleva. Och i det tragiska kärleksdramat, när den gifte Adolf Fredrik Lindblad förälskar sig i den tjugo år yngre Jenny, beskrivs hans djupa förälskelse som ett ”osunt intresse”. Är det inte en sorts moralism som hör hemma i – tja, 1800-talet?

Mycket av romantikens idévärld lever kvar i modernismens förtäckta form än i dag. Och Jenny Linds liv och karriär uppvisar många drag som går igen i den moderna tidens kändisskap. Det är därför märkligt att ingen forskare eller författare (vad jag vet) satt in Jenny Lind i ett större sammanhang, där romantikens framväxt används som bakgrundskontext och de långa historiska linjerna till vår egen tid blir synliga.

Och förresten – när kommer filmen om Jenny Lind?

Publicerad i Respons 2020-3